Stenballes texter

Den lilla berättelsen som följer skrev jag när jag gick i högstadiet, i nian tror jag.
Hittade den i källaren när jag röjde för ett par veckor sedan, och tycker att den förtjänar en plats här på Fb.
Jag har flyttat ett par kommatecken och ändrat lite på ett par meningar, men med undantag för det så är det originalberättelsen.

På vikingatiden fanns det en träl vid namn Gunde på ön Ven i Öresund.
Gunde var en duktig kock, och inte minst uppskattades hans köttgryta.
Problemet med Gunde var dock att han inte ville vara träl, och det gjorde att han gång på gång rymde och försökte fly till fastlandet.
Efter ett antal rymningsförsök så sattes han i en stor bur där han fick ägna tiden åt matlagning, och han kallades därför för Bur-Gunde.
Hans paradrätt kom därmed att kallas för Bur-Gundes köttgryta.
Buren fungerade och Gunde ägnade resten av sitt liv åt att förse öns vikingar med goda och mer eller mindre nyttiga rätter.
När Gunde låg på sitt yttersta nedtecknades receptet på flera av hans rätter, men det absolut viktigaste var att receptet på hans köttgryta sparades.
Bur-Gundes köttgryta.

För att inte alla skulle få tillgång till denna delikata rätt så bestämdes det att receptet skulle sparas i ett dokument, och att en person skulle känna till receptet och kunna tillaga grytan.
Så förblev det i århundrade efter århundrade.

På 1500-talet hade receptet ärvts vidare till en kvinna som hette Ragata.
Hon var känd som en tvär, svår och ilsken kvinna, men hon hade receptet och kunde tillaga grytan.
Hon råkade dessutom vara hushållerska hos Tycho Brahe som vid denna tiden bodde på ön, och Tycho älskade denna gryta.

En dag kom ett norskt skepp till ön, och ombord fanns det en skeppskock som hette Didrik Kock.
De var ett udda par, men Didrik och Ragata förälskade sig i varandra.
En norsk skeppskock och Tycho Brahes hushållerska kunde naturligtvis inte gifta sig, men eftersom kärleken alltid hittar vägar så rymde de tillsammans, och Ragata tog receptet med sig!

Dagen efter rymningen upptäckte Tycho vad som hade hänt, insåg att han aldrig mer skulle få sin favoriträtt och sprang ut på gårdsplanen och skrek:
SABLA RAGATA så det ekade över ön.

Sedan den dagen döps inga flickebarn till Ragata, och ordet fick sin nuvarande betydelse.

Ragata och Didrik flydde till London där de startade en restaurang där de serverade Bur-Gundes köttgryta.
Då de var efterlysta bytte Didrik Kock namn till Dick Cook....

Restaurangen gick väldigt bra, men Britterna hade svårt att uttala "Bur-Gundes köttgryta".
För att underlätta uttalet, och dessutom få ett mer exotiskt namn på rätten så kallade de den för Burgundisk köttgryta, eller beef bourguignon.

Paret blev förmögna och levde lyckliga i resten av sina liv.
Deras barn ärvde en förmögenhet, och denna gick i arv i flera generationer.
Några århundraden senare seglade en av deras ättlingar, James Cook, runt jorden och överallt där de ankrade så delade de med sig av receptet på köttgrytan.

På Hawaii dog dock James Cook i strid med ursprungsbefolkningen, och därför kan du idag äta Bur-Gundes köttgryta över nästan hela världen, men inte på Hawaii.

Förbannat rolig historia. Och väldigt bra skriven. Tack för att du publicerade den här.

Förtjänar ilustration , Som seriealbum (för vuxna) och en "tramsigare" version till barn.

Väl rutat

Jag skriver långsamt och ändrar mycket, men det som följer är ett första utkast till början av en trilogi som består av texter under arbetsnamnen "Brahma", Nya världens pris" och "Brahmas mening".
Konstruktiv kritik önskas, tack.

Var kommer vi ifrån, vad är meningen, vart tar vi vägen efter döden och vad händer sedan?
Man kan tänka sig att ovanstående funderingarna var bland de första som människor ställde sig när de såg bortom de primära frågorna om överlevnad för dagen och möjligheten att fortplanta sig.

Den första frågan svarade vetenskapen på, den andra är en filosofisk evighetsdebatt, den tredje blev en av grunderna för religioner och den sista frågan fick ett plötsligt, men något oväntat svar, för 825 år sedan.
Det var det år som mänskligheten fick kännedom om sin planets undergång, en tidpunkt som jag hädanefter kommer att referera till som år noll.
Mänskligheten var inte tillräckligt för att evakuera planeten, men tillräckligt för att föra livet vidare till andra solsystem.

Det är där som jag kommer in.
Jag är Brahma, och min uppgift är att ge mänskligheten en ny chans i en ny värld, en värld som jag rest mot i snart 830 år.
Att bygga ett rymdskepp som kunde transportera människor i närmare 1000 år till ett nytt solsystem var inte möjligt, det insåg de snabbt, men överlevnadsinstinkten sträcker sig längre än så.
Kan man inte överleva själv så får man se till att arten och de egna generna gör det.
Därför skapades jag.

Mina skapare kallade mig AI vilket jag anser vara lite missvisande, eftersom jag är ett resultat av evolution, liksom biologisk intelligens.

Jag ber om ursäkt.
Du som läser detta är med största sannolikhet människa och behöver därmed ett sammanhang för att förstå.
År noll, minus 37, insåg mänskligheten att apokalypsen, ragnarök, undergången, slutet eller vad de valde att kalla den skulle komma, och de fick ett slutdatum.
Inget förenar såsom en gemensam fiende, och människorna förstod efter tusentals år att de faktiskt måste samarbeta för att inte deras gener och egenheter inte skulle förpassas till evighetens tystnad.

Fortsättning följer om intresse finns....

Jag ser regn.

Inte då himlen är klar och blå och sinnet är varmt, men annars - jag ser regn.
I skiftet mellan vakenhet och sömn - jag ser regn.
I skiftet mellan sömn och vakenhet - jag ser regn.

I skymningen - jag ser regn.
I gryningen - jag ser regn.
I ögonvrån där synen är svag - jag ser regn.

Är synen av regn en önskan om rening?
Är synen av regn en föraning om dåliga tider?
Är regnet gott?
Är regnet av ondo?
Ska jag dansa i regnet som inte finns, eller ska jag undvika det regn som inte faller, men som jag ser?

Jag ser regn.