”Folkkär” - ordets ursprung och dess regler?

Skulle Hyland levat nu, skulle hans popularitet sjunka lika snabbt som Martin Timells, när väl tidningarna börjat komma med avslöjanden.
Men människorna som levde förr, var nog rätt naiva, godtrogna och oinformerade.
Det är andra tider nu.

Ja, men det var som sagt en annan tid då sådant var tillåtet.


Ja nu är ju människor felinformerade om det mesta utan att bekymra sig och gör, utan att blinka, ett hönshus av varje misstänkt strå från en fjäder.

Jag tror att folk ser det de vill se. När jag var barn såg jag ofta Hylands hörna och Gomorron Sverige, och jag tyckte alltid att han var tillgjord på något sätt och var otålig när han intervjuade gästerna.

Hans rattfylla hörde jag om väldigt tidigt, men detta var ju långt innan internet, och den som berättade om det var en i övrigt imbecill granne, som morfar och jag träffade när vi var ute och gick, så man visste inte om det verkligen var sant.

I de tidiga hörnorna var han knivskarp, följsam och ämabel. När Gomorron Sverige startade 1977 var han mer eller mindre förbrukad. Han hade gjort en urusel insats som kommentator under OS året före.


Rattfyllan var 1980, men han hade börjat utveckla alkoholism redan tio år innan den. Jag träffade Hyland 1973 när vi bodde på samma hotell i en mindre svensk stad. Det var uppenbart att han redan då hade stora problem, men folkkär var han utan tvekan.

Sigge Fürst var folkkär, liksom Lasse Lönndahl och Björn Skifs. Når Åke Söderblom upp dit? Kanske.

Åke dog ju tydligen i princip på scen på Liseberg, så...

Lönndahl var mer än folkkär. Den popularitet han hade går inte att mätas. Den som inte var med då det begav sig kan inte ens föreställa sig. Han lever än, hoppas jag, 92 år.

Ordets moderna betydelse förutsätter väl förutom kändisskapets uppkomst också att det finns någon medial instans som gör trovärdigt anspråk på att kunna registrera det eniga folkets kärlek och å dess vägnar förklara några utvalda kändisar som 'folkkära'?

Kanske är därmed den folkkäre kändisen borta för alltid. Det finns inga ”lägereldar” längre, kanske inte ens ett folk som kan betyga någon sin kärlek. Kändis blir man numera i sin egen lilla sfär, inte i ett väldigt folkhem. Somliga tittar på HBO, andra på Netflix och åter andra på Arte eller DPlay. Aldrig möts dessa konsumenters föreställningsvärldar, aldrig omgärdar deras referensram samma tavla. Vi vet inget om den andre och vill inget veta; blotta delaktigheten i något större gemensamt verkar skapa ångest och motvilja.

Även utländska personer kunde bli folkkära i Sverige.

Sommaren 1962 reste den amerikanske skådespelaren Mike Landon runt i de svenska folkparkerna. Han sjöng lite, lekte cowboy- lät sig beskådas av mer eller mindre vilda, skrikande och gråtande tonårsflickor. Han var den mest populäre i den omåttligt populära westernserien "Bröderna Cartwright".

Till och med personer som utövade våld kunde bli folkkära.

Boxaren Ingemar "Ingo" Johansson hyllades som en hjälte trots att hans insatser var begränsade till att slå andra människor på käften.

Michael Landon/Little Joe (egentligen Eugene Maurice Orowitz) var populär, men jag skulle inte kalla honom folkkär. Little Joe var poulär, men hos de något äldre var Adam (Pernell Roberts) minst lika populär. Det krävs en svensk eller boende i Sverige för att bli folkkär.

Landon och Roberts dog båda två i den fruktansvärda åkomman cancer i bukspottkörteln.

Lite kuriosa är att Henry Darrow Manolito från High Chaparral gjorde ännu större succé i folkparkerna några år efter Landon. Lill-Babs gjorde till och med en låt om Manolito och det kom en Manolito-glass.

https://www.youtube.com/watch?v=EHpesj_lAtU