Narcissm eller är jag känslig?

Hej allihopa!

Jag har en fråga gällande en vännina till mig. Vi har varit bästa vänner i 10+ år. Jag misstänker narcissism när jag berättade om mitt missnöje till min mor som är psykolog. Dock har inte hon träffat henne många gånger för att kunna ställa en riktig diagnos liksom, dessutom är hon väldigt partisk då jag är hennes dotter, och det gör ju det svårare. Iallafall.

De senaste åren har jag fått upp ögonen att något inte står rätt till i vår relation.
Hon kan aldrig någonsin erkänna att hon gjort något fel. Hon säger elaka saker till mig när jag försöker bättra på vår kommunikation. Påstår saker jag aldrig har gjort, och när hon gör det så går det inte få henne att förstå att detta inte är sant. Hon hamnar i en loop och behöver några dagar för att lugna sig och sen låtsas hon som ingenting, tills nästa rage (som jag kallar den). Hon skyller allting på mig trots att jag, nu i efterhand när jag flyttat från den staden vi bodde i, insett att jag inte gjort något fel. Hon gaslightar mig, jag har missförstått något. Livsbeslut jag tar är inte kloka osv.
Hon håller saker som jag inte gjort fel i, emot mig. Exempelvis hade jag en ångestattack för ett tag sedan och klickade hennes telefonsamtal för jag ville inte att hon skulle uppleva mig sådär ledsen, vilket hon flera månader senare höll emot mig. Hon blev ju orolig och jag ville verkligen inte prata i det tillståndet. Detta resulterade i att hon nästan ville avsluta vår vänskapsrelation, och jag fick snacka henne tillrätta.
På mitt bröllop så handlade allting om henne, HON ville slänga ut en gäst som hade en ljus klänning på sig, hon skulle prompt svansa efter en av männen som var där, trots att alla sa åt henne att inte göra det då han är en dålig person (aggressiv, manipulerande). Så halva tiden på mitt bröllop fick jag vara på vakt för att hålla henne borta från honom. OBS hon var inte berusad, och hon beter sig vanligtvis inte såhär. Det är just den dagen.

När hon ringer och när jag väl svarar kan jag ha haft en hur bra dag som helst. Och svarar i telefon: hej!
Hon: hej! Hur är allt?
Jag: allt är bra! Hur är allt hos dig?
Hon: fast njae.. jag hör på dig att något inte är okej.
Jag: jo..? Allt är bra (försöker ändra samtalsämne)
Hon: jag känner dig och hör att något är illa etc
Så i detta skedet behöver jag försvara att jag visst är glad.

Det finns så himla många fler situationer. Detta är bara en enstaka procent av allting.

Vad tror ni detta låter som..?

Varför ska du förhindra henne att följa efter någon hon uppenbarligen är intresserad av? På ditt eget bröllop dessutom? Konstig prioritering.

Och varför bjuder du in folk till bröllopet som du inte litar på? Smått ofattbart.

Din polare har taskig självkänsla och både du och hon verkar en smula blåsta. Tror inte det krävs en djupare analys än så. Sköt dig själv och låt henne sköta sitt liv. Alla skapar vi vårt eget helvete till slut.

Jag tror att du behöver bearbeta din relation med din mor. Nyckeln här är relationen mellan dig och din mor. Ni två borde gå i terapi hos en psykolog där hon inte får vara med och välja.

Att man faller för gaslighting är tecken på att man själv har nåt att bearbeta. När du lagat dig själv och frigjort dig från din mamma, kommer du inte att vara så lättmanipulerad. Din väninna kommer då att inse att det inte funkar och skärpa till sig, eller eskalera, eller bryta relationen med dig. Du kommer vara vinnaren oavsett.

Kom ihåg att när du börjar förändra dig själv och stärka dig själv kommer alla runt dig att göra motstånd då vi människor hatar förändring, speciellt när de som förändras är de som vi har som känslomässiga tamponger.

Det är en lång historia gällande den mannen. Men han vart bjuden iallafall, och jag ville självklart inte att hon skulle råka illa ut. Inte så konstig prioritering alls.

Jag har lite svårt att begripa varför det har blivit så populärt på senaste att tvångsmässigt sätta diagnoser på folk. Narcissistisk personlighetsstörning är relativt ovanlig. Det är en diagnos som amerikanska rättspsykiatriker upptäckte bland seriemördare och liknande fall. Att någon är väldigt självupptagen och dum i huvudet i största allmänhet betyder verkligen inte att de lider av narcissistisk personlighetsstörning.

Att man möjligen använder det i talspråk är en annan sak. Folk använder termer som autist eller borderline för att beskriva att någon helt enkelt beter sig jävligt märkligt. Det är ju inte konstigare än att man kallar idioter för cp eller mongo. Men det är lite tråkigt eftersom folk sedan inbillar sig att någon som är lite tankspridd garanterat är autist. Eller någon som har en dålig dag på jobbet säkerligen lider av borderline.

Eller att någon som verkar tycka att den själv är det viktigaste som finns nog är narcissist.

Medan en kanske mer trolig förklaring är att din kompis helt enkelt är lite dum i huvudet. I kombination med att ni egentligen inte passar så bra ihop som ni tror. Bara för att någon nyser innebär inte att de har corona. Och bara för att någon beter sig som ett rövhål innebär inte att de har en diagnos.

Låter som ett riktigt psykfall, såna personer klipper man innan man blir skadad själv.

Tror ni båda två har diagnoser. Din väninna är en missunnsam och elak person med grava uppfostringsbrister. Du saknar karaktär och kurage för att slänga ut en uppenbarligt störig och jobbig person att ha i sin närhet, även fast du inte vill ha med henne att göra. Sök hjälp. Båda två.

Du berättar om saker som är anekdotiska vilket blir helt omöjligt att rättvist värdera innan man hört motpartens historia. Tänk själv att motparten var den som skulle starta den här tråden. Men att du gör det och räknar med att folk skall ta ditt parti på dessa historier gör att jag mer tror att det är du som är narcissist. Du skriver att din mamma är psykolog och det är ganska vanligt att dom är narcissister, så möjligtvis förstår du inte vad som händer och tillskriver din mamma mer legitimitet än vad du egentligen borde.

Jag själv känner en psykolog som är "expert" på parrelationer. Privat så har han en mängd kvinnor bakom sig som han förstört livet för och flera av dom har lycktas få besöksförbud (eller vad det heter) mot honom. Han stalkar, hotar, slår barnen osv och till och med förföljer kvinnornas nya män.


Ja det här låter ju oerhört löjligt. Varför i helvete slänger man inte ut en person som är så pass "inte bra" att man måste "barnvakta" en vuxen kvinna från att vara nära honom? Det låter narcissistiskt om inte annat.


Jag får känslan av det där Hollywoodfruar (som jag egentligen inte sett). Blonda brudar som inte har alla indianer i kanoten.

Eller blir likadan själv, i barn och föräldrarelationer blir det det nog extra påtagligt.
Min farsa hade ett liknande helknäppt beteende, ingen pallade med honom.
Hade jag hållit kontakten med honom än så hade jag nog blivit likadan.

Man måste våga klippa, för man är inte färdigformad bara för att man har blivit vuxen, man formas hela livet av sin omgivning.

Jag beklagar, hoppas du har en fin mamma istället.

Det låter som borderline och narcissism.
Bryt kontakten helt.

Hon har ganska svårt för anknytning pga sin uppväxt, och allt det där har jag fått mig i senare tur.
Men vad spelar det för roll tänker jag, hellre att man vågar se sanningen i vitögat än att bara gå och tugga samma mönster som ett boskap hela livet.
Man har ett liv, men jävligt många val.