Desorganiserad anknytning och trauma = forever alone?

Jag var sarkastisk...

Det är som alkoholister som inte kan sluta dricka. Sluta köpa hem alkohol, så ska du se att det inte blir mer drickande. Människor är sånna mähän som behöver hållas i handen genom hela livet.

´
Så vad vill du få sagt? Att ts ska sluta ha relationer?

Att TS ska sluta bråka i relationen och bete sig som en vuxen människa som diskuterar sig igenom problemen här i livet.

Det är ju det hon inte kan?

Hade det varit så enkelt som att bara bestämma sig hade ingen haft psykiska problem. Alla hade slutat vara deprimerade och börjat resonera sig ur psykoser.

Det är inte det att jag bråkar. Istället är det något som utlöser apati och jag låser mig, blir deprimerad och slutar prata. I värsta fall skadar jag mig själv i frustrationen som uppstår när jag inte lyckas berätta hur jag känner för min partner. Jag vet ju inte ens vad jag är rädd för när jag sluter mig.

Mångårig terapi har såklart underlättat lite, men samtidigt har den fått mig att inse hur knasigt mitt känsloliv är och hur svårt det är att bli bra.

Jo, tänk om jag kunde bråka! Då skulle jag genast sluta med det! Måste kaos betyda bråk?

Kan ju börja med dig själv. Gå i terapi.

Anknytningsteorin är generell alltså tar "alla" över en kam, men det finns ju vetenskaplig grund som sagt. Vilket säger att barn kommunicerar med gråt etc för att få uppmärksamhet av den vuxna, människokroppen i detta stadiet är väldigt sårbar och om man inte som vuxen (förälder) ger respons för sådana här signaler så blir det ju rubbningar hos barnet när det kommer till reglering av känslor och behov.
Kan tänka mig att tilliten hos människor som kanske inte har fått den "känslomässiga boosten" i yngre dagar kan vara hämmande. Detta då man som barn kanske inte fick den responsen och "sluter sig" då ens behov inte har blivit uppmärksammad, lite som att man sparar sin energi då det kanske inte finns någon "belöning" att försöka stärka relationen, en överlevnadsstrategi kan jag tänka mig att det är.

Den partnern som du kommer skaffa eller har måste förstå sådana här ting om det ens ska fungera må jag tro.

Du måste arbeta med vad som gör dig osäker i relationer, och triggar beteenden som gör att dina relationer går i graven, på grund av dig. Om du arbetar med dina känslor och förstår kopplingen mellan känsla = reaktion, så kan du absolut ha hälsosamma relationer. Du måste förstå att det är ditt arbete att göra dock, ingen kan rädda dig från din situation och ge dig magisk trygghet och villkorslös kärlek. Vuxna relationer kräver arbete.

Säger det från samma perspektiv och erfarenhet som dig. För mig var det svårast att inse att jag just inte kan vänta på någon räddning utifrån, utan måste stabilisera och trygga mig själv.

Det låter som att du dissocierar och hamnar i freeze mode när din kropp svarar automatiskt på en trigger.
Vad triggar? Är det exempelvis ett hotfullt tonläge, en pressad stämning, meningsskiljaktigheter, rädsla för vad som komma skall? En påminnelse någon obehaglig händelse från din barndom?

Hur har du kommunicerat med tidigare partners om dessa situationer? Har ni haft någon taktik/ krisplan? Om inte, varför?

Jag försöker inte kapa tråden nu, men tycker ditt svar var intressant då jag själv har c-ptsd.

Undrar om du kan utveckla lite. Om man tex är osäker på vad som triggar, hur hittar man vad triggern är? Hur slutar man i det läget dissociera?

Hur skulle en sådan taktik/krisplan kunna se ut som du talar om?

Jag går exempelvis hos en psykolog, men dissocierar konstant, så känner inte jag får ut så mycket av det.

Ang. att försöka förstå triggers:

1. Beskriv dina trauman för dig själv.
2. Beskriv vad dessa har fått dig att känna (uppfattningar, rädslor, sår osv.).
3. Beskriv hur dessa känslor påverkar dig i din vardag, exempelvis ageranden/val/avståndstaganden du gör påverkad av dessa känslor.
4. Beskriv till sist vilka typer av beteenden, generella hållningar, sociala utgångspunkter du inte kan acceptera hos andra. Eller vänd på det, vilka beteenden, generella hållningar, sociala utgångspunkter behöver du att andra uppvisar?

Exempel:
"Jag blev på olika sätt (1) negligerad av mina föräldrar i min uppväxt (2) och känner delvis p.g.a. det stort behov att bli förstådd/hörd/uppmärksammad i mina nära relationer. Saker som för mig i nutid, tyder på att min anknytningsperson (partner eller förälder) inte förstår/prioriterar/tar sig tid att lyssna på mig, aktiverar mina traumatisterade känslors krav på förståelse/uppmärksamhet. Vid sådana situationer kan jag bli tom/orkeslös/låst/otroligt arg/känna starka hopplöshetskänslor. Allt detta gör att jag (3) hamnar i freeze mode/dissocierar/skriker ilsket och anklagande/börjar storgråta. Genom detta "skyddar" jag mig själv och stöter samtidigt bort min partner/förälder. Hon/han känner då otrygghet och hopplöshet och detta kan yttra sig som ilska/massa frågor/närhetssökande/panik/sorg. Människor som jag umgås med regelbundet behöver vara (4) inkännande, socialt eftertänksamma, generösa lyssnare och mycket respektfulla inför vad jag är bekväm/inte bekväm med.

Skriv upp det du kommer fram till i 1-4. Återkom till pappret och fyll på/ändra.
Logga även tillfällena och situationerna då du dissocierar - vad var det som hände?, vad kände du?, hur kan det vara kopplat till det aktuella traumat?

Om du dissocierar eller hamnar i freeze mode:

Använd dina olika sinnen för att stanna kvar i eller återkomma till nuet; fokusera på hur kroppen känns och lägg exempelvis märke till din andning - hur det känns vid näsborrarna när luften strömmar ut och in, eller hur bröstkorgen eller magen höjs/sänks med andningen. Följ rörelserna med ditt medvetande för att stanna kvar i nuet, i det ytterst påtagliga din kropp gör - andas. Ett annat tips är att bära ett smycke av något slag och när du hamnar i freeze mode, fokusera på det känns när du rör vid det, hur det ser ut när du tittar på det, detaljer.

Att upprätta en krisplan kan vara så otroligt hjälpsamt. Tänk, prata om det, skriv ner, verkställ. Själva processen kring upprättandet skulle kunna se ut såhär:

1. Gå gemensamt igenom vilka saker/känslor/situationer som kan trigga dig.
2. Tydliggör att du faktiskt inte kan hjälpa att du blir triggad, att du önskar att du inte blev det men inte styr över det. Prata om det automatiska i det hela. Läs på tillsammans om hur trauman/triggers fungerar. Psykoedukation kallas det.
3. Därefter är det OTROLIGT viktigt att ni landar vid att det inte är upp till din anknytningsperson att aldrig trigga dig. Tala om faktumet att du har en extrem känslighet för detta och att dina reaktioner, även om dessa är förståeliga utifrån vad du har varit med om, verkligen kan vara extrema och inte i paritet med hur någon som inte genomgått dina trauman hade reagerat. Du behöver m.a.o. vara ödmjuk - och din anknytningsperson behöver kunna ha förståelse och rimligt överseende.
4. Nu har ni gjort ground work, då är det dags att fundera på vad som oftast blir bäst i skarpt läge, när du är triggad. Om det inte är att prata alls och ta en paus, kan ett tecken eller kodord funka bra för att "sätta igång" pausen samt leda uppmärksamheten till att du är just triggad; ett höjt finger eller ordet "triggad" exempelvis. Vad är rimligt då när du är triggad? Fundera själv och beskriv för din partner hur du vill att ni gör. Kanske behöver du gå undan en stund och vara i tystnad ensam eller tillsammans med din anknytningsperson och sedan, när du är redo, initierar du samtal/kommunikation igen. Kanske behöver du ligga ner under en filt, släcka ner i rummet? Stänga av ljud? Osv. Vad skulle oftast bli bäst? Hur gör ni om ni är ute bland folk?