Citat:
Ursprungligen postat av
hejforum
Det finns två sorters människor, de som passar in i omgivningen och de som inte gör det. ALL utveckling av människan kommer av den senare typen.
Jag tror att många människor som inte riktigt mognat känslomässigt identifierar sig med olika titlar: projektledare eller avdelningschef eller vad man nu vill kalla sig. Sen om man känslomässigt mognat så att man förstår detta med observerande jag och konsekvenstänk så inser man att man inte "är" en titel eller ett jobb utan man är "många olika" man är en viss person i en viss kontext och en annan i en annan. Sen kan man ju ha sina grundvärderingar som går igenom alla dessa olika varianter.
Man är som en person som har olika nyanser i olika kontexter. Och det är ju inte fel.
Känner igen mig mycket i vad du skriver.
Jag har under perioder tänkt mycket på självmord och känt mig fruktansvärt jagad och plågad. Jag isolerade mig och till slut fick jag känslan att jag nästan var död eftersom ingen skulle märka om jag dog eller inte. Jag hade inget jobb och ingen hade frågat efter mig på säg ett halvår. Jag hade alltså kunnat varit död i ett halvår.
Där någonstans insåg jag att mitt självmord inte kommer spela någon större roll för någon. Jag nästan låtsades att jag redan var död och undvek att sprida livstecken tex posta på fb och liknande.
Vad ville jag egentligen med mitt självmord? Ville jag straffa någon? Eller vill jag bara ha lugn och jävla ro? Eller är det något man bara tänker som att trycka på nödstopp?
Så jag levde så ett tag, som ett spöke. Det var faktiskt ganska tilltalande för att istället för att bli besviken att ingen kontaktade mig så förenklade det för mig att få känna mig död.
Sen fick jag lyrica mot panikångest och då började jag bryta isoleringen och lämna spökvärlden.
Jag tänker inte särskilt mycket kring att vara glad eller lycklig, precis som du säger är en bra dag en dag man inte vill dö. Jag tänker mer kring vad som kan ge energi eller vad som kan ta energi och försöker orientera mig utifrån det i vardagen. Finns det något som ger dig energi? Finns det något som ta energi?
Har du funderat på att säga upp kontakten med din mamma? Eller i alla fall sätta den på paus året ut?
Vad hindrar dej från att skapa nya relationer?
Jag känner igen spökvärlden du beskriver. Jag bor delvis i den.
Självmord för mig skulle nog vara en egen befrielse från all ångest. Men också en befrielse för samhället. Jag är en sån som kostar pengar utan att bidra med något.
En överflödig person som inte behöver finnas
egentligen.
Någonstans är väl ett självmord också en enkel väg ut, när man bara inte orkar försöka längre och kan har testat allt man kan tänka sig. Och det är såklart ännu enklare att tänka sig det när man är närapå isolerad.
Frågan om vad som ger energi. Vet inte om där finns något svar. Det kanske finns något litet men som lika snabbt målas svart när man känner lite lättnad sprida sig i kroppen. Det är som att det är förbjudet. Väldigt självdestruktiv men jag kan inte minnas att jag någonsin har varit på ett annat sätt.
Kontakten med min mor är bruten sen snart ett år. Hon äter ändå upp en inifrån. Hennes klor är djupt rotade i mig där hon är lika levande som om vi hade haft kontakt. Samtidigt som jag sitter och tycker synd om henne som har en så dålig avkomma som inte vill ha henne i mitt liv. Konstigt jag vet.
Och skapa nya relationer. Jag vet inte hur. Jag känner mig för trasig och skadad. Som om jag inte kan vara till någons glädje. Jag skulle bara sprida svärta omkring mig, och vem vill skapa en relation med en sån?
