Desperat olycklig i sexlöst förhållande

Kära flashbackare, jag behöver verkligen er hjälp. Jag är 40 år, gift sedan 13 år och tillsammans med min man sedan 20 år. Sex har alltid varit problematiskt, men nu är sexlivet stendött. Senaste gången vi hade sex var ch sedan var det slut.*
Vi har båda haft problem med sex från början. Mitt problem grundade sig i en överfallsvåldtäkt när jag var 13 och min mans problem grundar sig (tror jag) i problem med intimitet. Sexet var från början taffligt och ganska så obekvämt för oss båda. Men jag tänkte att det tar väl sin tid och det kommer att bli bättre. Det blev det inte. Vi blev sambo och då utvecklade han ett porrberoende. Det var fruktansvärt för mig att e får något. Inte blev det bättre när jag upptäckte att han ofta googlade på saker som "kvinnor med perfekta kroppar" och liknande. Jag kände mig redan osäker i min kropp på grund av övergreppet i tidiga tonåren och detta var lite som en dödsstöt för min självkänsla. Men -*som jag inser nu när jag har ett mer moget perspektiv -*det ÄR inget fel på mig. Nej, jag har ingen perfekt kropp, men den är fin på sitt sätt. Han tittade på mycket smala, modellaktiga kvinnor, medan jag har mer en typiskt kvinnlig kropp med breda höfter, bred rumpa, smal midja. Jag är inte smal, men heller inte överviktig och har aldrig varit det, men ändå har jag i hans sällskap alltid känt mig tjock och otillräcklig. Jag inser nu att han*nog aldrig tände på min kropp, utan har en preferens för smalare kvinnor - vilket man så klart får ha, men varför valde han mig då? Borde jag inte fått chansen att vara med en man som faktiskt uppskattar min kropp? I vilket fall som helst, jag kämpade för vårt sexliv. Han hatade att prata om det och det kändes aldrig som att han verkligen talade sanningen. Det blev en massa ursäkter och bortförklaringar, medan jag gärna hade hört den nakna sanningen. Framför allt i början skyllde han ofta på mig. Vid ett tillfälle sa han att det var på grund av våldtäkten som han hade svårt att ha sex med mig, att han hade svårt att släppa det. Det var hemskt att höra - för jag kunde ju inte hjälpa att jag blivit våldtagen*- men senare förstod*jag att det inte var sant, det var bara en bortförklaring.
* * Jag föreslog parterapi och/eller*att ta hjälp av en sexolog, men han kan inte tänka sig att ta emot hjälp utifrån.*Jag vet att han under denna perioden började googla hur man tar sig ur ett porrberoende, så det var han i alla fall villig att göra, men det ledde faktiskt ingenstans. Han började nog konsumera porr i mindre utsträckning, men vi två hade ändå aldrig sex. Som sagt, vi fick våra barn och sedan dog det totalt. Vi lever som två goda vänner. Vi drar båda vårt strå till stacken och hela det här familjeprojektet flyter på. Vi stöttar varandra i motgångar och kan lita på den andres hjälp. Vi har alltid något att prata om och tycker om att umgås. Men det tär på mig så mycket att inte ha en sexuell relation med honom. Jag är en ganska sexuell människa, tänker på sex varje dag, onanerar ofta och får orgasm varje gång jag gör det. Med min man fick jag aldrig det, jag var inte ens i närheten. Det var lite smek och kyssar som förspel, sedan penetrering och när han hade kommit så var sexet över. Han kände sig frustrerad över att jag inte kom och det kändes som att han inte ens orkade försöka. Det var som att han konstaterade att jag visst inte KAN få orgasm (fastän jag har berättat för honom att det kan jag visst). Han kom aldrig på tanken att fortsätta smeka mig när han hade nått klimax... vilket jag tycker är självklart. Jag själv hade ju aldrig avbrutit sexet så snart jag hade kommit utan låtit honom komma med. Ni undrar säkert varför jag inte tog mer initiativ och sa vad jag vill och inte, men det gick liksom aldrig att prata om sex med honom. Varje gång jag tog upp vår sexuella relation, blev han som förvandlad. Som sten. Jag visste aldrig vad han VERKLIGEN tyckte eller kände, det var mer som att han sa det han trodde jag ville höra så att samtalet kunde bli överstökat så snabbt som möjligt.
* * Nu är jag alltså 40 år och trebarnsmamma. Jag känner mig mer bekväm i min kropp än förr och jag drömmer om att få uppleva äkta intimitet med en man. Jag drömmer om någon sensuell, någon som älskar min kropp som den är. En man som älskar kvinnan han har framför sig och inte får en massa porrbilder i huvudet. Någon lite gammaldags - och med gammaldags menar jag inte pryd, utan "gammaldags" i*frigjord 70-talsanda. En man som älskar en naturlig kropp och som inte bara tänker på hur sexet ser ut, utan hur det känns. Men min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag får numera ALDRIG några komplimanger. Den senaste gången han sa något positivt om min kropp var när jag var ett benrangel efter att ha ammat yngsta barnet i 1.5 år - då sa han uppskattande att man inte kan se att jag fött tre barn. Men min naturliga kroppsform är inte så där mager som jag var när jag hade ammat länge, utan så som jag är nu. Och jo, det syns på min mage att jag har fött barn, men det finns faktiskt män som kan se det vackra i det med. Jag har också med åren insett att jag har riktigt fina bröst - något som jag som yngre med dålig självkänsla och kritisk blick aldrig kunde se.*Det hade varit härligt med en man som tycker*likadant, men min man lägger inte märke till brösten; jag skulle lika väl kunna operera bort dem,*det skulle inte göra någon skillnad. (Innan någon säger att han kanske är smyghomosexuell - nej, det är han verkligen inte. Som sagt så fick jag reda på det mesta han googlade och porren han kollade på och det handlade endast om kvinnor - kvinnor som är vackrare än jag). Han vet för övrigt hur jag känner. Jag har sagt till honom att jag saknar intimitet och spänning och jag sa tydligt att det gör ont i mig att jag får mer uppmärksamhet av främmande män än av honom (det är inte så att jag är en donna som alla män vänder sig om efter, men det händer fortfarande att man fångar någons blick och får ett litet flirtigt leende - och det är faktiskt mer än jag får av min man).
* *Hur han numera sköter sin sexdrift vet jag inget om. Eftersom det alltid har varit jag som tagit upp vårt problematiska sexliv och det aldrig ledde någonstans, så beslöt jag mig besviken*och sårad för att aldrig ta upp det mer och invänta hans initiativ. Det kom aldrig. Han har helt enkelt aldrig tagit upp det. Så jag antar att han är nöjd med hur det är? Inte ens det vet jag ju. Jag blir mer och mer desperat. Jag har en ytlig vän*som jag drömmer om (han är gift, jag är gift, jag skulle inte vara otrogen) och drömmarna är underbara, men också sorgliga. Han verkar vara så sensuell, sexuell, mogen och härlig. Jag drömmer om andra också, trevliga pappor från barnens skola, till exempel. Jag föreställer mig hur det vore att upptäcka att en av dem också lever i ett sexlöst förhållande och hur härligt det vore att få ge honom den ömhet, värme och passion han trånar efter. Får jag ett leende av någon, även bara en främmande man i mataffären, så känner jag mig alldeles varm och pirrig. Tankarna går hela tiden. Vad gör jag? Skiljer vi oss? Det vill*jag inte*för barnens skull. Jag älskar dem mer än något annat i livet och unnar dem en intakt familj och jag vet att en skilsmässa helt enkelt skulle vara en katastrof för dem. I början ville jag det heller inte för min skull, utan jag ville verkligen få relationen att fungera, eftersom vi trots allt hade så mycket som var bra. Men det är ju bara jag som kämpar och varför skulle jag nöja mig med det, om vi inte hade barn att ta hänsyn till? Men nu är det ju så att vi har barnen och de är det finaste vi har. En annan tanke jag har haft är att fråga honom om han tycker jag ska hitta en älskare eller hur han annars har tänkt sig att jag ska leva med situationen. Om han inte vill prata om det, inte vill få hjälp av någon utomstående, inte vill jobba på det, då måste han åtminstone presentera en lösning för MIG som sitter fast i detta ofrivilligt. Det handlar heller inte om själva sexdriften, det går ju som sagt hur bra som helst att onanera. Men det är intimiteten jag saknar, spänningen med en partner, flirtandet. Att få känna sig sexig och kvinnlig och inte bara vara någons "bästa vän". Samtidigt så är det mest en retorisk fråga. Jag tror inte på otrohet som en lösning och skulle inte vilja det heller. Det svåra är också att jag har insett att om ett mirakel skulle ske och han plötsligt vill ta tag i detta och försöka bygga upp ett sexliv - ja, då skulle jag inte kunna gå med på det. Min självkänsla i sexsammanhang är noll och hur kan man plötsligt vilja vara intim med någon som har ratat en i tjugo långa år? Det skulle kännas som att han gör det av ren barmhärtighet eller kanske av desperation över att inte vilja skiljas; inte för att han faktiskt vill ha mig. Ibland tänker jag också att jag vet ju inte när jag hamnar i klimakteriet och hur jag reagerar på hormonomställningen. Kanske jag tappar sexlusten? Det skulle underlätta, men samtidigt skulle det betyda att jag aldrig fick uppleva härligt sex med en partner, att jag drömde, längtade och trånade i decennier utan att få uppleva det. Min inre värld rymmer så mycket, så många erotiska fantasier om härliga män, medan min realitet med män består av en våldtäkt i trettonårsåldern och ett kort, kasst och mekaniskt*sexliv med min make. Allt talar för att det inte borde vara så och inte måste vara så, att det borde finnas en man någonstans som skulle kunna älska mig OCH åtrå mig.
Jag vill gärna höra era tankar kring detta, kvinnor som män. Kanske någon kan relatera? Hur löste ni problemet? Blev det skilsmässa och hur gick det sedan? Var det rätt beslut? Eller lever någon som jag utan att ha funnit en lösning och hur går tankarna hos dig? Eller finns det någon som kan sätta sig in i min situation och som vill dela med sig hur de skulle göra?

Jag tycker snarare att TS ska ignorera din bibelsprängda, moralistiska och fördömande syn på människor och deras emotionella och fysiska behov.

Den som inte kan få de behoven uppfyllda i sin relation - och allt tyder på att det är så läget är för TS - menar du att en "kärleksfull" Gud ändå vill att man fortsätter leva ihop i respekt för äktenskapets heliga sakrament. En så jävla kärlekslös principryttare till Gud kan vad mig anbelangar dra åt helvete.

Bespara mig bibelord till svar, de biter inte på mig och jag har goda referenser på nära håll i mitt liv av människor som lever som kristna utan att vara dömande moralister som pekar finger åt allt från skilsmässa till kärlek mellan människor av samma kön. Världen och Flashback har noll och inget behov av bokstavstroende små moraldomare som dig.

Kära flashbackare, jag behöver verkligen er hjälp. Jag är 40 år, gift sedan 13 år och tillsammans med min man sedan 20 år. Sex har alltid varit problematiskt, men nu är sexlivet stendött. Senaste gången vi hade sex var för drygt fem år...