Citat:
Ursprungligen postat av
gullfia
Såg just uppgiften att 97% av alla överlevare från Estonia, var män. Nästan inga kvinnor klarade att ta sig ut på däck, hålla sig kvar på däck och sedan ned i en livbåt så de kunde räddas. De få kvinnor som klarade sig var antingen väldigt vältränade / unga. En kvinna - Sara, ingick en pakt med en man, S politikern Kent Härstedt.
Däremot ifrån Titanic, så var det bara 20% av männen som överlevde, men 74% av kvinorna. Resten var barn.
Männen ombord på Titanic följde den kristna principen om att männen ska offra sina liva för att rädda kvinnor, om det behövs (från nya testamentet). Männen på Titanic såg till att kvinnorna och barnen kom i livbåtar och gick själva under med båten.
Bevisar det hur det ligger till med fysisk styrka mellan könen? Feminismen hade stort genomslag 1994 när Estonia sjönk. Men inte 1912 när Titanic sjönk: På den tiden gällde kristna principer som ideal för relationer mellan könen. Vad säger feminismen om det här. Vad är rätt och fel och har mäns inställning till att rädda kvinnor ändrats. VILL feminister bli räddade av män i en sån här situation. Vad tror ni?
(Jag tyckte siffran 97% var riktigt chockerande. Klart att som kvinna vet jag ju att de flesta män är starkare - men att det var riktigt så här tydligt hade jag inte förstått). Hur ska man tolka det här?
Du verkar inte så påläst om Estoniakatastrofen, eller om Titanic eller fartygskatastrofer i största allmänhet för den delen. Gör lite research.
Titanic sjönk långsamt och utan slagsida. Alla hade kunnat räddas, men man hade inte plats i livbåtar för alla. Något av det som gjort den olyckan så omtalad, antagligen, det är dubbelt tragiskt. Kvinnor och barn först var ett slags gentlemannaavtal som rådde till sjöss, instiftat mycket på grund av att det hade funnits tidigare olyckor där man fått myteri och djungelns lag och inga kvinnor eller barn hade överlevt. Och så tidsandan, synen på liv och död. Unga matroser förväntades stanna på sin kommenderade plats så länge det krävdes och gjorde också så. Män blev närmast skuldbelagda om de hade överlevt. Stämplade som fega. Alldeles i onödan om man bara hade haft livbåtar så det räckte.
Estonia var en annan slags olycka. 81 % av överlevarna var män, inte 97 %. Livräddningsutrustning fanns så det räckte och blev över, problemet var att det gick så fort, och vädret. Det var mitt i natten, folk låg och sov. Från första varningen i form av några höga smällar hade man kanske 10 minuter på sig att ta sig ut på däck innan slagsidan var så stor att det blev omöjligt. Lutning på 45 grader, väggarna blev till golv. För att ha minsta chans att överleva behövde man ta sig ut ur båten. Detta gick lättare för starka personer som orkade dra sig upp för lutande trappor, samt att man behövde handla mycket fort. Av de som lyckades med det var de flesta män och de flesta yngre. Inga barn under 12 överlevde och knappt någon över 65. Sen fanns det säkert många till som fysiskt hade klarat att ta sig ut vid moderat lutning men som inte reagerade i tid, som stannade för att hjälpa någon, fastnade i trängsel, skadades av fallande föremål inne i båten eller liknande. Det fasansfulla med Estonia var ju att folk inte kunde ta sig ut, de blev instängda i båten som la sig på sidan. Och av de som tog sig ut överlevde bara cirka hälften.
