Citat:
Ursprungligen postat av
Hejaaaaaaa123456
Jag är definitivt en känslomänniska. Och jag har nog ganska höga krav, det håller jag med dig om.
Jag har tagit konfrontationen med min partner många gånger om det är det du menar?
Vem som förstör det vet jag inte. Vi är väldigt olika bara jag och min partner. Jag önskar dock att vi var lite mer lika. Han är så slarvig med allt och har dålig minne. Det mesta kvittar för honom och visserligen är han mig trogen men han visar inte det mycket mer än så att han vill vara med mig. Är det för mycket begärt? Ja.. kanske. Jag bara märker hur jag, tyvärr, blir besviken och stör mig på att han glömmer saker och inte backar mig eller bryr sig om hur jag mår eller gör det lilla extra någon gång.
Jag har säkert kommit in i en dålig spiral också. Blir liksom att eftersom han sabbar till det rätt ofta, så kan jag tycka att han får lösa en del grejer ex reda ut missförstånd han orsakat.
Jag har tappat lusten att ta initiativ till att hitta på saker. Jag ger kärlek hela tiden som han vill ha det men det går inte mycket på andra hållet.
Fint att du svarar i alla fall. Kanske någon litn pollett har trillat ner? Eller att du fortsätter bbearbeta. (det här tangentbordet ger litte dubbla tecken ibland - och jag har tröttnat på att ändra varje gång) Hur som hellst - Jag läste din ingress och ditt svar - och tänker du är rätt typisk, som sitter fast i ditt beteende. Men du har mjuknat lite, känner jag också. Kanske är du stolt - eller högfärdig?
Din ingress är så genomskinlig - du är ute efter att bli klappad medhårs, utmålandes en situation där du känner dig osedd. Du får inget tillbaka säger du. Du vet allt är relativt, men det ser inte den som stirrar på en fläck. (stirrar sig blind) Nja nu är du inte totalt blind/bländad för då hade du inte svarat.
Du vill ändå något - men du vet kanske inte vad? Annars hade du inte skrivit från början - även om det mesta känns som kverulans. Men i din nöd skriver du hit - förstås väldigt tendensiöst. Och du tror du beskriver en situation, men den är alltför subjektiv, och tendensiös. Du söker medhåll - och får det av en del som svarar. Fast att ge dig medhåll är som att ge dig det du vill ha. Och så kommer jag och ger dig ett annat svar. Men du är ändå kvar i din självömkan - så du svarar inte på riktigt. Jag skulle kalla det att du lever i en bubbla. Som du försöker få andra att bekräfta, så du kan vara kvar där. Men bubblan spricker - den måste spricka omm det finns den minsta kärlek. (alltså inte kärlek till dig själv bara -utan kärlek till allt) Bubblan måste spricka - helt enkelt för den är en bubbla. Hur sticker man hål på en bubbla? Ärlighet. Och i de gamla sagorna är det Ljuset solen som får trollen att spricka. Så kan man fråga sig hur du hamnade i bubblan? Den kanske inte är din rätta natur? Vem har lindat in dig i bubbelplast? Förmodligen andra som också är inlindade. Välkommen ut ur bubblan.
