Hur blir jag en mer empatisk människa?

Empati fyller en funktion i livet och samhället men det bör inte vara normalläget. Människor som inte har kontroll på sina känslor riskerar att manipuleras och utnyttjas. Det är viktigare att tänka än att känna, annars blir man överkörd. TS bör därför satsa på att ge mer kärlek åt de i hans liv som förtjänar den och inte bry sig så mycket om främlingar.

En psykopat upptäcker inte det du själv har upptäckt. Narcissistiska tendenser upptäcks heller inte av en som har dessa drag.

Du har förmodligen blivit uppfostrad av en narcissistisk förälder.

De skador man får av föräldrar med personlighetsstörning kan yttra sig i vad du nu börjar upptäcka. Detta är dock ett mycket gott hälsotecken.

Du har tagit det första viktiga steget genom att reflektera över ditt egna beteende vilket en psykopat inte klarar.

Lär dig mer om detta och du kommer upptäcka hur du skall kunna må genuint bra.

Finns massor online, t. ex:

https://www.youtube.com/watch?v=0eG4...=Dr.ToddGrande

https://www.youtube.com/watch?v=Dd6R...vingNarcissism

Håller med om nedan! Svårt att ge något man själv aldrig fått. Och/eller att man lärt sig stänga av känslor som en skyddsmekanism.

Alternativt att du har lite autistiska drag, eftersom du skriver att det sociala spelet är ett inlärt beteende och att du egentligen saknar empati.

Sålänge du inte är psykopat och har den viljan så kan det nog gå ;-) Men har aldrig läst eller knappt funderat på det så vet inte exakt hur, många har nog även utvecklat det i en tidig ålder och vissa är mer empatiska som personer.

Tror jag. Jag tror dock inte att man nödvändigtvis heller är ”ond” bara för att man inte är någon jesus. Särskilt inte om man är medveten om det och om man inte vill vara en oempatisk människa.

Sedan upplever jag att ”motsatsen” har blivit allt vanligare... Folk som alltså tror sig vara mer empatiska och bättre och andra, som gärna predikar för allt och alla över alla ”fel” de ser hos andra människor. Där man ibland dömmer ut helt främmande människor på nätet baserat på rätt lösa grunder (räcker ibland att någon bara är oenig i en enda sakfråga). Folk som tvärtom framstår som rätt osympatiska och egoistiska människor så som de uttrycker sig. Och jag har även sett detta hos en del halvbekanta, på nätet ger man kanske en bild av sig själv men privat kan de vara nästan som en helt annan person. Mer egostiska.

Inte minst inom den ”politiska världen” upplever jag att den här typen av hycklande människor finns, och dessa verkar ha noll självinsikt och jag ser det därför som värre på ett sätt. Fast det kanske mer är ett politiskt fenomen och handlar mer om det, men jag har vilket som väldigt svårt för de som konstant klagar på andra och verkar se sig själva som närmast perfekta. Alltså egentligen narcism.

Föredrar människor som kan erkänna och se sina egna brister, och jag tror dessutom även att det är omöjligt att förändras om man inte har någon sådan självinsikt. Med insikter och vilja finns det ändå hopp!

Så vansinnigt bra inlägg det här! o det här med narcissister som drivs helt igenom av sin inre skam, så jäkla bra av dig att påpeka det också.

TS - kanske du kan försöka träna på att bli mera lyhörd o ödmjuk till en början? men som Vermillions också skriver så kan det va svårt att förändras från grunden. Du får va stenhård mot dig själv o reflektera över dina handlingar o behålla fokus på det du vill ändra. Jo, jag vet - lättare sagt än gjort.

Att du har "lite mindre vilja att förstå/lyssna..." och att du löser situationer där sådant förväntas genom att bete dig "som du lärt dig att man ska" kan tyda på brist på empati. Det är vanligt både hos personlighetsstörda (tex. antisociala och narcissister) och hos personer med alexitymi. Alexitymi handlar om bristande förmåga att känna och tolka känslor och ett begränsat utbud av känslor. Det är vanligt hos personer inom autismspektrat men kan även förekomma utan en sådan störning. Både personlighetsstörda och alexitymiker försöker hantera bristen på empati och theory of mind genom att mekaniskt använda inlärda fraser och gester.
Man har lärt sig exempelvis att en kram anses vara "rätt" då man möter en nära vän, men man kan inte förstå varför. Man har svårt att föreställa sig vad andra människor förväntar sig av en och man saknar förmågan att förstå hur andra reagerar på olika saker, saker som tex. om du ger en kram eller inte ger en kram när du möter en vän.

Det är sant som flera skriver, att empati och personlighet utvecklas tidigt, redan under de första tre åren av en människas liv. Beroende på empatistörningens natur kan det ibland finnas möjligheter att utveckla den empatiska förmågan under livet, och framförallt kan man lära sig mekaniskt att fungera bättre i sociala situationer.

Klart att det går att ändra sig. Man kanske inte blir översvallande varm, men man kan lära sig att göra goda gärningar och handla i princip som om man brydde sig. Bara detta börjar omprogrammera hjärnan. Sedan att ibland komma med småberöm ibland hjälper processen.

Jag vet att man kan göra detta, jag har gjort det själv.

Gå bara inte för långt. Börjar man känna för folk på riktigt så gör det ont. Det är inget kul. Lagom är bäst.

Sedan finns det inga fel sätt att bry sig. Någon som hjälper till kan göra mer än någon som bara gråter med andra. Det där med att man ska känna det den andra känner är så överskattat och dessutom fejk.

Jag hade kunnat utnyttja hur jag är skapt och slagit mig fram, förstört liv, hade inte brytt mig ett spår. Men någonstans efter 30 så kände jag att jag ville växa i något annat istället.

Man kan inte lära sig att känna med andra människor, bara att förstå andras känslor (sympati). Empati är vi födda med. Frågan är istället vad som blockerar din empati.

All egocentrism förhindrar empati.
Egocentriska blir vi av tex stress, depression, rädsla.

Har du mycket empati för någon människa men väldigt lite för andra, eller är det flackt med empatin oavsett mot vem?

Har du fått tillräckligt med beröm och uppmärksamhet som mindre?
Du måste också börja förstå att jobba med dig själv, istället för att glo på andra och vara avundsjuk.

Det jobbiga är väl att man inte mår bra, förren man märker tvärt att man gör ett framsteg.

Att utvecklas under tid märker man inte alls av.

Tänk att de synd om människor i allmänhet så kanske de hjälper
Har du folk du fått mycket kärlek av? Tänk isf att dom har lagt sitt liv åt dig för att det förväntas av dom och det är det domvill. Vad ger dutillbaka? Om dom älskar dig villkorslöst vad älskar du med tillbaka?