Citat:
Ursprungligen postat av
SalmonandEgg
Farsan och jag pratade om detta. Gubben är i 70 års åldern nu. Han sa att när han var ung så fanns det också en och annan "kuf" som de kallades, killar som av någon anledning inte fick några tjejer någonsin eller hade vänner, men det var rätt sällsynt.
Idag säger även han samma sak.
Det är faktiskt helt bisarrt det som vi ser i Sverige idag, normala trevliga snubbar som man skulle kunna tänka sig är familjefäder eller något, men nope, när det kommer på tals så är de 38 år gammal och bor fortfarande ensamma i sin lägenhet, äter fryspizza framför tvn till middag och många verkar till och med gett upp hoppet om att någonsin bilda familj.
Män i Sverige lider, väldigt mycket, men ingen vill tala om det, för män biter ihop och håller käften.
Problemet är väl att lösningen inte är självklar, utan ett ganska komplext svar på en enkel fråga. Jag är själv någon år söder om 30, ensam (varken vänner eller flickvän) och undrar ofta hur det kunde bli så. Förvisso har jag alltid varit något av en ensamvarg som valt bort sällskap, och de som jag väl umgås med är uteslutande trasiga människor med missbruksproblematik, psykisk ohälsa, sexuellt utnyttjade, etc.
Vi lever i ett konstigt land, i en konstig tid. Jag är ändå jävligt snygg (får ligga varje gång jag öppnar Tinder), men det är någonting som inte klaffar könen emellan.