Blyg och rädd att prata och ta plats i grupp

Godkväll,
Har under hela mitt liv haft problem med att vara bland grupper av människor. Har alltid haft lätt att tala med fåtal personer och en, och får alltid människor att älska mig. Men dock så tröttnar de när de ser hur jag är i grupp. Vågar inte säga vad jag tycker och tänker, undviker grupper. Har ni upplevt detta? Handlar det om att jag är bekväm och blyg och att jag behöver utsätta mig eller är det något annat i bakgrunden? Sjukt jobbigt att inte kunna ta plats och vara mig själv i en grupp. Har alltid varit så i skolan, lagsporter, jobb osv. Vill bara dra därifrån så fort jag kan och undvika det. Varje gång det kommer inbjudningar, nekar jag, för känner intresse och känner mig aldrig del utav gruppen utan alltid som en outsider. Vad säger ni? Tack

Du vill väl vara som "alla" andra.
För att inte råka "illa ut".
Dvs bli ensam.
Vilket du uppenbarligen är ändå.
Det där är tufft i skolan ofta.
Sen som äldre skiter man i det om man sätter ärlighet först, utan att vara elak såklart, istället för rövslickeri.

Hela mitt liv har sett ut sådär som du beskriver...

Är du ett ensambarn, utan syskon växt upp med en familj som i stort sett förväntar sig att du ska uppfostra dig själv ?

Och har du gjort det,så är det inte så underligt att du inte klickar med övriga jämnåriga

Social fobi ????😇

Att tala är silver medan att tiga är guld. I det långa loppet så blir en människa alltid betydligt mer uppskattad om denne är eftertänksam och inte rabblar en massa strunt. Med det sagt så förstår jag att det är jobbigt att inte kunna tala i grupp, speciellt om du nu har vettiga åsikter och kan tillföra bra saker i en gruppdiskussioner. Jag tror att ditt problem bottnar i en självsäkerhet och rädslan att göra bort sig. Precis som föregående skribent skrev så brukar sånt försvinna med åldern. Är man ung så är man rädd att bli marginaliserad och outside of the box-tänk ter sig vara oerhört skrämmande sett till konsekvenserna. Dvs utfrysning frpn gruppen eller att människor ser dig som en utböling. Mitt tips till dig är att du jobbar med dig själv, inse att du duger som person och att dina åsikter och tankar är värdefulla.

Lär dig att andas rätt när du befinner dig i en grupp och ta ett djupt andetag innan du pratar. Intala dig själv även att du inte kommer säga något dumt och att det finns människor som vill höra vad du tycker. Du kommer inte att förlora vänner trots att du kanske har andra åsikter än de själva. De flesta människor distansera sig inte från människor med annorlunda åsikter utan de distansera sig frpn människor som beter sig illa alt. Inte vågar bjuda på sig själva eller behandlar andra dåligt. Sedan är det ju inte så smart att yttra dig om du vet med dig om att dina åsikter är extrema, ingen gillar extremister, ibland kan det vara värt att vara diplomatisk trots att du själv känner att du är helt emot den generella åsikten i gruppen.

Det är nog ett ganska vanligt problem.

Henrik Fexeus behandlar problemet i klippet nedan.

https://youtu.be/dHXzuhcCQO4

Hur gammal är du? Jag var 18-19 när det var som värst men nu är jag 23-24 och är nästan den totala motsatsen. Jobba på och ge det lite tid är mitt råd om du fortfarande inte fyllt 25.

Två syskon.

Stort tack för ditt utförliga svar, jag kan tillägga att jag inte brukar ha så stora problem att tillföra i gruppdiskussioner där jag tycker ämnet är intressant, men i en grupp där det är extremt mycket small talk har jag svårt att tillföra.

23, hur kom du över det? Dock har jag märkt att oftast så är man i sig själv och sina tankar när man vaknar och väldigt "rädd" och "bryr sig mycket", men om jag gjort något exempelvis haft huvudansvaret över ett möte och blivit tvingad att utsätta mig, så har det släppt efter mötet och resten av dagen är jag "extrovert" för att sedan dagen efter komma tillbaka till mitt blyga och rädd att prata inför grupp, känner du igen dig?

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver om. När jag pratar med människor 1-on-1 så har jag lättare för att öppna upp mig, bjuda på mig själv, lite retsamt skämta och upplevas som intresserad av samtalet. Som du skriver får det många människor att "älska" en och ofta komma till en när de har någonting som tynger dem.

Men när man sitter på rasten kring matbordet med 5-6 andra personer så vågar jag helt plötsligt inte säga så mycket, och de få gånger jag öppnar munnen så brukar de flesta kolla på mig med ett stort frågetecken. Det sänker verkligen ens självförtroende och gör att man bara vill gå under jorden.

Jag vet inte varför det är så. Jag kan tyvärr inte komma med en lösning på ditt problem, eftersom jag verkar lida av samma. Det absolut värsta med detta är att jag också har tackat nej till sociala event och fester, även fast jag blivit inbjuden flera gånger och att folk verkar vilja ha mig där. Jag vet hur det blir. Folk är så korkade att de tror att bara för att jag är glad och intressant 1-on-1 så tror de att jag är det i gruppsammanhang också - det är jag inte! Så varför bjuder ni in mig på sånt!? Det som verkligen gör ont i hjärtat är när jag tänker tillbaka på alla gånger jag tackat nej - alla möjligheter jag missat på grund av det. För i slutändan måste man ibland ta mod till sig och göra det som känns obekvämt för att få det man vill ha. Tyvärr är jag fortfarande för feg och kommer således aldrig ha ett socialt umgänge utanför jobbet, flickvän eller en bästa vän.

Lösningen är säkert enkel i teorin. Tränar man så blir man bättre, fake it till you make it. Visst, men det är enklare om man är någorlunda psykisk stabil och inte lider av självhat och självmordstankar. Då kan en märklig blick från en kollega eller ett obesvarat SMS vara skillnaden mellan liv och död. Jag har försökt, men man orkar inte med hur många motgångar som helst. Just nu försöker jag bara nöja mig med det lilla jag har, och försöka ta nya steg i framtiden.

Lycka till!