Inte vild-hallon alltså, utan just vin.
Vin som drycken man dricker för att berusa sig.
Vinhallon alltså.
Japanska dito.
Dessa japanska vinhallon är förmodligen något av det absolut allra smakligaste man kan hitta i bärväg.
Konstigt nog så är de dock så pass sällsynta här i Sverige - trots att de går alldeles utmärkt att odla i var och varannan mans trädgård.
Det hade t.o.m. gått att sätta frön som en slags civil olydnadsakt lite här och var i naturen.
Vinhallon är ungefär som en björnbärsbuske.
Kraftiga långa slanor med vassa taggar, som växer sig långa och starka på kort tid.
Bären dyker upp nu till första augusti, i stora tätt sammanhållna klasar - ungefär som med vindruvor.
De har den vackraste knallröda färgen, och är klibbiga på ett frestande och lovande sätt.
Smaken är som något som inte finns på riktigt. Som riktigt syrligt goda godis-hallon, typ.
Konsistensen är som jordgubbar, inte hallon - och de ser ut som små jordgubbar också.
Bara innanmätet är ihåligt som ett hallon.
Det finns även ett blått, liknande bär, som kallas "Himalaya hallon."
Eller "Björn-hallon" som det också kallas.
Tyvärr är de inte ens i närheten av lika goda som de japanska Vinhallonen.
Men de ät blåa.
Ljusblå närmare bestämt.
Smaken är så lätt lakritshallon, subtilt och mkt vagt.
Med en bismak som av kräk.
Inte alls lika gott med andra ord.
Men mycket enkelt att odla även dessa.
Det tar Två år för ett frö att en planta som ger bär.
Sen dör plantan.
Första året bara växer den till sig och har sig.
År två däremot, det är då det händer saker och ting.
Blommor kommer säkert, och från blommorna blir det goda bär.
Sådana här borde ju fan finnas i varje svenskt björnbärssnår.
Och sådana finns ju i överflöd.
Det är hög tid att börja bov-plantera Vinhallon i stor skala, som ett sätt att visa motstånd mot den repressiva svenska staten som inte vill tillhandahålla godsaker trots att behovet finns.
Vin som drycken man dricker för att berusa sig.
Vinhallon alltså.
Japanska dito.
Dessa japanska vinhallon är förmodligen något av det absolut allra smakligaste man kan hitta i bärväg.
Konstigt nog så är de dock så pass sällsynta här i Sverige - trots att de går alldeles utmärkt att odla i var och varannan mans trädgård.
Det hade t.o.m. gått att sätta frön som en slags civil olydnadsakt lite här och var i naturen.
Vinhallon är ungefär som en björnbärsbuske.
Kraftiga långa slanor med vassa taggar, som växer sig långa och starka på kort tid.
Bären dyker upp nu till första augusti, i stora tätt sammanhållna klasar - ungefär som med vindruvor.
De har den vackraste knallröda färgen, och är klibbiga på ett frestande och lovande sätt.
Smaken är som något som inte finns på riktigt. Som riktigt syrligt goda godis-hallon, typ.
Konsistensen är som jordgubbar, inte hallon - och de ser ut som små jordgubbar också.
Bara innanmätet är ihåligt som ett hallon.
Det finns även ett blått, liknande bär, som kallas "Himalaya hallon."
Eller "Björn-hallon" som det också kallas.
Tyvärr är de inte ens i närheten av lika goda som de japanska Vinhallonen.
Men de ät blåa.
Ljusblå närmare bestämt.
Smaken är så lätt lakritshallon, subtilt och mkt vagt.
Med en bismak som av kräk.
Inte alls lika gott med andra ord.
Men mycket enkelt att odla även dessa.
Det tar Två år för ett frö att en planta som ger bär.
Sen dör plantan.
Första året bara växer den till sig och har sig.
År två däremot, det är då det händer saker och ting.
Blommor kommer säkert, och från blommorna blir det goda bär.
Sådana här borde ju fan finnas i varje svenskt björnbärssnår.
Och sådana finns ju i överflöd.
Det är hög tid att börja bov-plantera Vinhallon i stor skala, som ett sätt att visa motstånd mot den repressiva svenska staten som inte vill tillhandahålla godsaker trots att behovet finns.
