Tjena!
Vet inte om ni kan hjälpa mig men slänger ur en chansning.
Jag har en bipolär diagnos som länge gick under ytan så att säga. Den var på gång att upptäckas, men jag hamnade mellan stolarna hos sjukvården och det slutade med ett självmordsförsök för dryga 2 år sen. Hur som helst, en av konsekvenserna av det var att polisen återkallade mina vapenlicenser (jag jagar) och beslagtog mina vapen. Jag säger inget om det, det var helt rätt beslut och polisen har inte varit annat än respektfulla och bra mot mig. Även sjukvården har varit det, jag kanske har haft tur?
Dock är det så att jakten är/var en stor del i mitt liv, både den sociala och rent vardagliga aspekten. Jag har synen på livet att jag vill kunna skjuta mitt eget kött och odla min egna mat, så länge det går vill säga. Det är inget för alla att vilja leva så, det vet jag, men det intresserar mig.
Detta har alltså lett till ett slags moment 22 för mig att hantera. Jag tycker å ena sidan att det var helt riktigt att återkalla mina licenser och ta vapen, jag har inte överklagat något och hos läkaren gör jag ingen stor grej av det, även om jag kanske känner att det är större än jag vill påskina. Jag känner att jag har förlorat en stor del av min sociala krets och hamnat utanför i den värld jag byggt upp under livet. Samtidigt vill jag inte vara den som pushar på att få tillbaka kanske det bästa sättet att ta livet av sig, om jag nu skulle få för mig det igen.. Högst oklart. Nu säger dock läkarna att jag kan få tillbaka licens och vapen, men vill man det ens?
Är det någon som har några tankar eller idéer om hur man kan hantera detta lite lättare? Att skaffa nya vänner är sådär lätt när man är 35. I grunden är det väl bara att gilla läget, men det gnager lite i huvudet
Tack på förhand!
/Tix
Vet inte om ni kan hjälpa mig men slänger ur en chansning.
Jag har en bipolär diagnos som länge gick under ytan så att säga. Den var på gång att upptäckas, men jag hamnade mellan stolarna hos sjukvården och det slutade med ett självmordsförsök för dryga 2 år sen. Hur som helst, en av konsekvenserna av det var att polisen återkallade mina vapenlicenser (jag jagar) och beslagtog mina vapen. Jag säger inget om det, det var helt rätt beslut och polisen har inte varit annat än respektfulla och bra mot mig. Även sjukvården har varit det, jag kanske har haft tur?
Dock är det så att jakten är/var en stor del i mitt liv, både den sociala och rent vardagliga aspekten. Jag har synen på livet att jag vill kunna skjuta mitt eget kött och odla min egna mat, så länge det går vill säga. Det är inget för alla att vilja leva så, det vet jag, men det intresserar mig.
Detta har alltså lett till ett slags moment 22 för mig att hantera. Jag tycker å ena sidan att det var helt riktigt att återkalla mina licenser och ta vapen, jag har inte överklagat något och hos läkaren gör jag ingen stor grej av det, även om jag kanske känner att det är större än jag vill påskina. Jag känner att jag har förlorat en stor del av min sociala krets och hamnat utanför i den värld jag byggt upp under livet. Samtidigt vill jag inte vara den som pushar på att få tillbaka kanske det bästa sättet att ta livet av sig, om jag nu skulle få för mig det igen.. Högst oklart. Nu säger dock läkarna att jag kan få tillbaka licens och vapen, men vill man det ens?
Är det någon som har några tankar eller idéer om hur man kan hantera detta lite lättare? Att skaffa nya vänner är sådär lätt när man är 35. I grunden är det väl bara att gilla läget, men det gnager lite i huvudet
Tack på förhand!
/Tix
Har alltid varit lite svarta fåret i släkten, istället för att vara intresserad av sport och skog, supa och grilla på fredagar var jag mer inne på dataspel, jag målade mycket, läste serier ovs.