Citat:
Ursprungligen postat av
Opaque
Bakgrund = Kommer från en splittrad familj.Tidigt övergiven (före 4 års ålder) av båda föräldrar,växte upp i ett kärlekslöst hem med mormor, bror bortadopterat. Vid senare kontakt med biologiska föräldrar i vuxen ålder fortsatta svek . Numera brutit kontakten med biologiska föräldrar sedan många decennier.Enda vuxen i familjen jag kände närhet till avliden 2017.
Aktuell status = Single man över 50år. Inga sociala - eller missbruksproblem. Fast anställd, i bra fysisk form ,har inga mediciner,lever emellanåt ett normalt varierande liv.
Problem : Återkommande perioder (Sedan tonåring) av tankeförvirring,oförmåga att fokusera på vardagliga uppgifter och rutiner. Under dessa perioder överväldigande känslor av misstroende mot främlingar och överdriven respekt/återhållsamhet mot personer jag känner väl (Som om jag mötte dem för första gången) Känner att jag vill isolera mig med mina mörka tankar. Under dessa perioder tackar jag nej till umgänge.
Fantasier om att jag är en misslyckat individ. Den mentala kraften som krävs för att mota bort detta negativa tankemönster jag haft sedan liten tar oerhört mycket energi,som jag hellre vill spendera på att njuta av livet och vara utåtriktad,men det går helt enkelt inte.
Läget där jag oftast hamnar i är en objektiv,analyserande,filosofisk vinkel på livet. Mesta av min tid går åt att försöka hitta mig själv och anta en identitet jag kan trivas med.
Har efter decennier av försök inte lyckats, utan hålet i själen finns kvar med samma styrka
Hereditär komponent (?) Min biologiska mor (De få gånger jag träffat henne) är en tvättäkta narcissist som håller upp en (För mig) pinsam skådespelarfasad. Jag uppfattar henne som oerhört självcentrerat.
Det finns en kusin,som är lik mig. Hon har alltid varit extrem välanpassat och har ett fint jobb. Jag har sett hennes personlighet vända på en femöring mitt under en sittning och kan bli extremt spydig och nästan hatisk och anklaga sin omgivning för att vara helt inkompetent. Det är över på några timmar,och efter det så är hon sitt vanliga analyserande objektiva jag som vanligt.
Så, frågan är kära Flashback. . vart skulle man kunna börja för att få min splittrade personlighet i någorlunda skick. Tillståndet har saboterat majoriteten av mitt liv. Jag vill inte inleda ett förhållande för jag är rädd att såra min partner i mina eskapader. (Det har redan gett dåligt resultat) Min personlighet och identitetskänsla är flyktiga som ett löv för vinden och ändrar sig med mitt humör.
Vad blir diagnosen ?
Hej!
Jag skulle tro att du bär på en sorts perfektionism som visar sig i form av att du är övertygad om att du måste vara perfekt för annars kommer du bli lämnad (desto oftare skulle jag säga att den annars kommer ifrån att föräldrar inte ska tycka man e bra nog). Det blir alltså en sorts arv efter den narcissist du nämnde, samt att du de facto blivit lämnad så det finns inneboende undermedveten och i viss mån medveten fruktan för detta
Bästa rådet jag kan komma på givet denna begränsade data är att det i ett större sammanhang inte stämmer. Du behöver inte vara perfekt, väldigt få om ens någon kommer klara detta, du behöver bara var ganska bra. Förlåt dig själv men framförallt försök förlåta de som inte gjort ett bättre jobb med att ta ansvar o ge dig kärleken du borde ha fått som barn. Låt folk komma nära dig och försök att inte vara för kritisk eller hård mot dig själv.
De som gillar dig vill ha dig även när du inte är perfekt så försök att möta dem även när du känner dig låg, försök våga så kommer det säkert kunna bli bättre på sikt
Det är svårt men jag får ett gott intryck av att läsa dina ord så jag tror du har en fighting chance att bli lycklig med en brud och få det att hålla med en bra grej för er båda
Tips på böcker att läsa: Dont sweat the small stuff, The birth order book och Lycka
Carlson, Leman, Dalai Lama/Cutler
