Herrsidan:
Herrarna består ju av en stor skara åkare där alla har sina toppar och dalar, där toppen är ungefär plocka världscuppoäng eller vinna i Sverige-cupen och dalen är ungefär plats 30 i Sverige-cupen. Grovt kan man också dela upp i två delar, de som är över 23 och de som fortfarande är U23. Med det sagt inte nödvändigtvis så att den yngre delen är mycket sämre i objektiv mening heller, det går att argumentera för att alla där också tillhör den grupp på 15-20 åkare som kan stå på pallen i Sverige-cupen och som brukar få chansen vid något/några tillfällen i världscupen per säsong. En utmaning för alla mer distansinriktade åkare men främst äldre gruppen (som haft några fler år på sig utan att ta steget) är att leverera på sin högstanivå mer återkommande. Det skulle inte innebära någon skillnad för svensk del vad gäller framskjutna placeringar i världscupen, men för den individen som klarar det skulle det förmodligen innebära en hel säsong i världscupen och en biljett till VM (som reserv om inte annat). För vägen ligger öppen, vi har egentligen bara Calle, Burman och möjligen fortsatt Richardsson som lär satsa främst på distansloppen i VM och VC. Alla har på något sätt sin livs chans här att kanske få representera Sverige i ett mästerskap.
Viktor Brännmark (-92) är en åkare som väl representerar ojämnheten, han avslutade alltså fjolårssäsongen med att vara 27:a och 24:a i VC samtidigt som hans tre föregående insatser i distansloppen i Sverige-cupen var 18-20-23. Nu har han 28 år gammal äntligen (för hans egen del) fått chansen i ett landslag och kanske hoppas han kunna göra samma resa som träningskompisen Häggström. På hans (utmärkta) blogg rapporteras iaf om en riktigt bra försäsong, och att nivån på samtliga Piteå Elits herrar är högre än någonsin.
Karl-Johan Westberg (-92) känner de allra flesta till. Tror på något sätt fortfarande att han är den i detta lag som skulle kunna uppnå det enskilt bästa resultatet i en världscuptävling kommande säsong, det är bara det att så jävla mycket måste slå in. Det måste vara fristil, det måste vara sprint, det måste vara rätt dag, det måste vara hårt och fast före, det får inte vara för backigt, men kanske inte heller för flackt, kvalet måste klaras och stavarna måste hålla. Nåja, vi önskar väl KJW lycka till ett år till då. Skulle teoretiskt också kunna satsa på en plats till VM som distansåkare.
Marcus Ruus (-94) var en gång i tiden en lovande junior, som sen varit nere rejält men det har också vänt uppåt. I synnerhet mot slutet av fjolårssäsongen när det inte bara gavs chansen i världscupen, det trillade in en del poäng också. Såg fräsch ut vid alliansloppet, egentligen båda dagarna. Samma målsättning som för hela gruppen, prestera oftare på högstanivån och bli en regular på världscupscenen.
Björn Sandström (-95) har länge varit en ledande åkare i den breda toppgruppen i Sverige-cupen, fick ju faktiskt åka VM 2019 så det är väl hans plats att förlora då. Högstanivåmässigt var fjolåret en framgång (stafetten Lillehammer) men jämnheten fanns inte alls hos Sandström heller. Blir redan tjatigt men här gäller ju också att göra högstanivån till normalnivå.
Anton Persson och Olof Jonsson (-95) är inte bara jämngamla utan är i samma skede i karriären. Båda sprintåkare som kanske är mest sannolika i hela laget att få åka mycket i världscupen, samtidigt otroligt osannolika att få åka VM mtp att vi har fyra i A-landslaget och en i B-landslaget som är betydligt bättre i sprint. Båda behöver klara kvalet mer regelbundet men kanske främst kunna göra avtryck när man väl gjort det. Jonsson såg rätt vass ut på alliansloppet, Persson åkte bara distansloppet (märkligt nog, skada?) men Blomman nämnde att han hade haft en väldigt bra träningssäsong fram tills dess.
Filip Danielsson (-96) var likt Ruus rätt bra som junior, hade också ett väldigt bra andra år som senior, men har efter det varit enormt skade- och sjukdomsförföljd. Började gå bättre ifjol igen dock och lyckades få en VC-pinne in på kontot. Fortsätter han uppåt härifrån?
Gustav Aflodal och Hugo Jacobsson (-97) är båda rena sprinters som nu passerat U23-åldern utan att ta någon pallplats i Sverige-cupen och utan att få åka världscup när vi ställt upp med någotsånär ordinarie lag. Viss skillnad att Jacobsson alltid ingått i något landslag (junior, U23) medan Aflodal är med för första gången. Båda åkte också ut i semin på U23VM. Upp till bevis för båda denna säsong om de ska vara kvar i det här laget.
Jonas Eriksson (-97) hade en bra säsong på hemmaplan ifjol, och gjorde ett bra lopp i skandinavisk cup men lyckades inte alls på U23VM och har inte gjort någon glad vid de (förvisso få) tillfällen han fått chansen i världscupen. Har väl dock egentligen lika goda chanser som alla de äldre distansåkarna i det här laget att slå sig in i världscuplaget.
Gustaf Berglund och Eric Rosjö (-98) är bästa vänner, träningskompisar och har haft en närmast identisk utveckling hittills under seniorkarriären. Överraskande stark första seniorsäsong (framförallt av Berglund) men sedan stagnering och t.o.m tillbakagång under andra säsongen (framförallt hos Berglund). Är rätt säker på att dessa två åsyftades av Blomman när han under Alliansloppet (i samband med Leo Johanssons framfart) sa något om att det finns ytterligare Falun-baserade unga åkare ”som satsar rejält in i den här säsongen” (eller dylikt). Båda hyllades av Halfvarsson under något reportage med honom i somras när han tränade med de båda. Sista chansen att göra bra ifrån sig på U23-VM nu.
Johan Herbert (-99) hade till stora delar en svag första säsong som senior, men avslutade med tre raka topp-10 (borträknat sprint) i Sverige-cupen vilket mycket väl kan ha räddad honom kvar i laget. Ligger ändå i min bok lite efter övriga, och skulle kunna ta ett steg framåt utan att få chansen i världscupen. Likväl, kan han börja där fjolåret slutade och öka därifrån kan han snabbt vara en av de bästa i det här laget och då har han ju verkligen åldern på sin sida också.
Leo Johansson (-99) är lagets mest intressante åkare på förhand. Segern i Alliansloppet gjorde på något sätt den saken klar, även om det var rullskidor, och även om det var en flack bana (inget som generellt borde gynna Leo dock) och även om han fick draghjälp av Calle. Avslutade ju också fjolåret starkt med en 5:e plats på U23-VM (vi ignorerar de andra insatserna där), och en tredjeplats i Sverige-cupen efter att dessförinnan varit direkt svag under större delen av säsongen. Så frågan är vilken Leo som dyker upp till säsongsstarten, tänk om han kan börja där fjolåret avslutades och stegra prestationerna likt ifjol – då kan det verkligen bli bra. Insatserna i ”tjuvstarten” häromhelgen vittnade tyvärr om annat. Men vi ignorerar väl dessa också och bara tror.
Johan Ekberg (-00) tycker jag är rätt intressant för framtiden också, vilket resultaten i JVM förvisso inte tyder på. Väljer att tro att dessa inte är representativa dock, och man kan tex påpeka saker som att han blev tvungen att avbryta sista juniorcuphelgen på hemmaplan (sjukdom, skada?) eller att han i tävlingen (JSM) på hemmaplan precis efter JVM fick stryk av en annan svensk junior (som inte var Poromaa) för första och enda gången under säsongen – vilket antyder att formen inte var på topp. Annars gjorde Ekberg fyra seniorlopp, tre av dem pekar på att han också tillhör Sverige-cup-eliten (och vid två av dem slog han Poromaa). Var tyvärr inte med på alliansloppet (fanns på anmälningslistan) men har annars sin vana troget åkt bra på rullskidorna i sommar också.
__________________
Senast redigerad av Thax21 2020-11-06 kl. 11:18.
