Min kille får extremt ont i ena örat av skrik... LÄS HELA INNAN NI SVARAR TACK.

Han skulle inte klara av mitt skratt...

Höhö: https://www.youtube.com/watch?v=KQt_tisfBcM

Hade en bekant som hade någon svår variant av hörselproblem, hon hörde så "bra" att hon inte kunde vistas i sitt kök då hon tyckte kylskåpet "lät alldeles öronbedövande".

Sök hjälp åt honom.

Nej alltså han spelar sällan med vänner, utan tittar oftast bara på när andra streamar spel på nätet, han sätt att "koppla av", han har det t ex även i örat när han ska sova, men väljer då någon lugnare röst. Kripparian t ex, om du känner till dessa spelstreamare, haha. Kan dock tänka mig att det på något plan kan vara stressande att alltid ha någon som spelar i bakgrunden, även när han gör annat, även om han upplever att han varvar ner av det.

Och fint av dig att dela med dig av dina erfarenheter, tack, men jag tror inte att han har något dåligt inflytande utifrån, i vart fall inte från vänner, han är inte särskilt social av sig över huvud taget, utöver chatt med vänner och kollegor, och så vitt jag har de inte någon dålig jargong, de är ett gäng nördar, supergulliga och ganska harmlösa. Och han behandlar mig inte alls dåligt på något sätt. Vi bråkar i stort sett aldrig, och han klagar väldigt sällan på mig gällande det jag tog upp i trådstarten, eller något annat heller för den delen. Situationen jag nämner är väldigt sällsynt, men blir ett stort problem då den uppstår, då han säger sig få så ont. Ibland är det ju mer förståeligt, som när man tjuter till av skräck, då är det ju ett högt och gällt ljud, även om han reagerar svårare fysiskt än vad en vanlig person hade gjort, men han tar inte kritik så bra heller så antar att det kanske bidrar till att han tycker att det "gör ont" även när bara pratar högre av upprördhet (ej skrik), eller också när jag säger något ganska högt och upprört från typ andra sidan rummet.

Edit: Ok, seriöst svar:

Inte så lätt att avvänja sig från en reaktion som kommer av att man blir rädd, som dessutom bara kommer några gånger per år. Med det inte sagt att jag inte försöker/fortsätter försöka. Men svårt att lova att jag aldrig kommer skrika någonsin igen. Det är inte så att jag ser en insekt och aktivt väljer att skrika till.

Och även om jag skulle lyckas träna bort det helt kvarstår problemet, nästa gång är det någon annan kvinna som skriker, hans mamma, våra framtida döttrar, någon i en film. Eller något annat ljud han kommer få ont av. Låter enligt mig som en mer fördelaktig lösning för honom att, utöver en ansträngning från min sida, även bota felet i örat så han slipper oroa sig för eventuella insekter som attackerar diverse damer omkring honom?

Huvudskador har han lidit av som barn, men inget som vuxen vad jag kan minnas... Men det är ju om det som du är inne på legat latent, kanske orsakat av något sådant, för att sedan utlösas av flygresan? Hmm.

Om det skulle vara en skada som legat latent och utlösts av flygresan så rimmar det ju illa med att höga ljud som är tilltalande för honom stör i mindre omfattning än andra höga ljud.

Att vilja somna med en streamer i öronen är ju också en hint om en rädsla/ovilja att vilja umgås med sina egna tankar.

Är ju verkligen snillen-spekulerar varning på denna reflektion men utifrån vad du skrivit så verkar det ju inte helt konsekvent

Nej det är klart, du har ju rätt. Vet ju förvisso inte hur högt det låter i hans lurar, de kanske bara släpper ut mycket ljud, men ja, helt konsekvent låter det inte, nej. I spel förekommer ju också plötsliga tillrop liksom. Möjligen att mansröster är lägre i ton än min förstås, om det har med saken att göra...

Men i övrigt upplever jag honom som lugn och balanserad, sansad liksom, i kontakt med sina känslor etc, han verkar må bra och vara lycklig och harmonisk i vår relation, och i övrigt, men man ska ju aldrig ta det för givet förstås.

.. Nyss kom han och lade sig i mitt knä för att gosa lite (han tog en liten paus i ett arbete han håller på sammanställa) men bad mig stänga av ljudet på telefonen då den plingade till, vilket han tyckte gjorde ont (skriver med en kompis på messenger som råkade svara just då), så gjorde det, och tänkte svara henne Godnatt bara så hon vet att jag försvinner från konversationen, och då tyckte han att tangenterna på telefonen lät för högt när jag skrev det, vilket också gjorde ont i hans öra (som nu är känsligt pga att jag skrek till tidigare). Känns inte normalt att bli såhär känslig?

Läste igenom din första post igen.
Tänker att det finns flera aspekter som är intressant.
Du skriver att han får ont oavsett avstånd, samt att han fick ont och blev arg av ditt skrik idag. Arg är ju mer riktat mot beteendet, gissar jag.

Kanske finns det saker han stör sig på (hos dig, sig själv eller andra) som han skulle tjäna på att prata om.

Om vi roar oss med att spekulerar att orsaken är psykologisk så kan det ju vara vart som helst på skalan från ”vårdkrävande effekter av tidigare upplevelse” hela vägen tills ”mans-bebis”.

Läs det här...

"Höga ljud gör fysiskt ont. Då sticker det som nålar i öronen och gör ont i hela huvudet."

https://www.svd.se/yarella-tal-inte-oljud-som-andra

Mmm ja, men känns liksom inte befogat att bli arg känner jag. Är ju inget jag medvetet gör, och det händer inte ofta. :/ Dock sa han efteråt att han inte var arg på mig, utan att det var så frustrerande att få ont. Och det kan jag såklart förstå.

Gällande avståndet så ja, vi bor inte så stort, så kan ju inte vara hemskt långt borta, men på andra sidan ett litet rum i alla fall. Det behöver inte vara direkt vid örat eller framför ansiktet, utan några meter bort kan också "göra ont" även om jag bara är upprörd.

Ja men kanske, svårt att veta, men vi har en väldigt öppen relation, pratar mycket, om allt och vad som helst, jag har en miljon gånger frågat honom om jag kan vara bättre på något sätt, om han saknar något, men han verkar i det stora hela vara nöjd, han brukar skämtsamt svara att jag borde vara naken mer, eller att jag är bättre utan kläder, typ. Vi pratar om hans jobb dagligen, hans kollegor, vänner, och jag lyssnar alltid oavsett vad han vill eller behöver få ur sig, vare sig det är någon rolig historia eller något som tynger honom, dels för att finnas där men också för att jag genuint är intresserad. Han jobbar med sitt största intresse i livet och har stöttat honom till att satsa på det även om han knappt drar in några pengar alls än, han har satsat i flera år och han ser ljuset i horisonten så tror inte detta gör honom deppig, tvärtom, vilket glädjer mig. Jag klagar aldrig på något mer än att jag önskar att vi skulle gå på fler promenader ihop och brukar iblaaaand säga att jag längtar sååå mycket till att vi ska kunna resa mer och göra mer saker som vi gjorde förut, men det gör ju han också (tror jag), men gnäller aldrig om något annat över huvud taget, och han säger själv att det är så skönt att jag inte är gnällig alls, etc. Men har aldrig varit en gnällig person, tror inte direkt något blir bättre av sånt, tvärtom.

Angående ditt andra svar, jag förstår hur du tänker, men tror inte han lider brist på uppmärksamhet, han har i stort sett min odelade uppmärksamhet dygnet runt, är rätt klängig med pussar, kramar och gos och är väldigt verbal om mina känslor och hur viktig han är för mig, så tror inte han känner sig osedd. Däremot är han nog lite av en mans-bebis, den delen fick du nog rätt i. Hans mamma säger alltid att jag måste ställa mer krav på honom, för han är lite hopplös, men jag orkar inte det, vill bara att vi ska ha det bra och att han ska vara glad.

Och gällande kontroll, så finns det inte så mycket att ha kontroll över mer än vad han redan har, umgås i stort sett bara med honom, vi delar smartphone (har en enkel variant för när vi måste vara ifrån varandra) sedan många år för att spara pengar, pga att vi är rätt fattiga just nu, vi kan varnandras lösenord och har aldrig några hemligheter för varandra. Varje gång någon kille (ny eller någon från det förflutna) skriver till mig så säger jag det direkt, det händer dock inte så ofta längre då vi varit tillsammans i sex år nu, alla som tidigare hade lite hopp kvar har väl insett att loppet är kört, haha, så har aldrig dolt något för honom, så tror verkligen inte att något i svartsjukeväg stör honom i alla fall. Och mina vänner umgås jag knappt med irl, tror inte han känner sig hotade av att vi chattar, det vore helt absurt. Men kanske hade han blivit obekväm om jag var sådan som var ute och rände, svårt att säga.

Gud, vad långt och helt off topic detta blev... Men för att bemöta dina teorier!

Tack!! Ska skicka vidare länken till honom och höra om han känner att det stämmer in på honom! Upplevelsen låter verkligen liknande det han beskriver, men det verkar dock inte som att alla ljud plågar honom till samma grad, tänker t ex. på dem som han lyssnar på i headset. Och han hör inget pip eller annat ljud över huvud taget, varken alltid eller när han har ont.

Det är nog inte speciellt troligt att din pojkvän har fel på hörseln. Det låter mer som att han har psykiska besvär. Att sitta och glo när någon annan spelar spel flera timmar varje dag är väl inte riktigt normalt.

Det låter som att han vill undvika saker som är jobbiga i livet och han tycker att det är jobbigt när du skriker. Eller att han inte kan hantera den typen av känsloutbrott. Kan han vara en aspie?

Men helt ärligt låter det mer som om han bara hittar på för att få som han vill .

Hörlurar gör nämligen att örat inte riktigt kan anpassa sig för ljudvolymer. Utan lurar är hörseln mycket mer flexibel. Låter inte rimligt att kunna sitta flera timmar mer lurar om han nu är så känslig