Drömmer om ett annat liv, en annan värld.

Behöver hjälp, tips, råd för första gången på länge nu. Just nu bor jag på landet i ett litet samhälle nära skogen och det har varit mycket arbete att komma hit. Jag tycker det är en idyll, jag älskar det. "Fylke" från Sagan om Ringen har varit mitt ideal och nu har jag kommit så nära jag kan komma tror jag.

Problemet med mitt liv är att jag yngst i hela området. Jag har inga vänner här och det finns inga potentiella partners. Så för socialt umgänge måste jag resa in till staden. In till misären. När man väl umgås är det inga av mina vänner säger någonting som är relaterat till mitt liv och mina värderingar. Har ingenting att prata med folk om och jag biter mig ofta i tungan eller försöker ibland flika in någonting som hänt här, kanske ett projekt eller att ett rådjur gick över tomten men det är ingen som bryr sig. Finns ingen i min ålder som är intresserad av att leva såhär. Jag försöker inte se mig som överlägsen för allt är ju bara subjektivt men det känns trist.

Det är mycket jag stör mig på som jag inte kan prata om. Det kan vara någonting så enkelt som att gå i ett köpcentrum med en vän. Det är inte vackert, det är högljutt, sterilt, man är där för att kanske köpa kläder (mode är skit), invandrare överallt, bilar, parkering, asfalt, kallprat med "trendig" butikspersonal som uppenbart bara slagit på sin Persona. Det är som att min själ försvinner ur mig när jag finner mig i dessa situationer och kommer tillbaka några timmar efter jag kommit hem.

Vad är det för fel på mig egentligen? För jag har ingen aning. Vad ska man göra i den här situationen?

Tänker lite på de du kallar vänner.

Inte för att ifrågasätta kvalitén på dem, men vad menar du när du skriver "relaterat till mitt liv och mina värderingar"?
Att hitta relationen i vad som menas mellan människor är ju inte alltid något som står skrivet med stora bokstäver i himlen. Men ändå går det att hitta kopplingar mellan så många olika områden, eftersom det ofta är just hur de påverkar människor som är av intresse.

Saker är förstås ganska subjektiva, men jag får intryck av att du känner att det är ganska objektivt ändå. Som i hur det tar sig i uttryck här i luften mellan människor.
Man får förstås ha i åtanke att den personlighetsanatonomiska försklaringen om persona är just en förklaringsmodell också, och inte nödvändigtvis är en perfekt återspegling av verkligheten.
De dagar jag är på känslomässig topp kommer jag antagligen få en variation av förklaringar om huruvida jag är manisk eller bär en mask, men likväl så känner jag mig något helt kopiöst och genuint entusiastisk. Så det kan ju vara så att de du möter faktiskt är på det sättet också, eftersom de väljer (eller går med på) att vara så där och då.

Man får ju tänka på att det ingår en viss anda i alla sammanhang också. Vilka principer som genomsyrar valen och attityderna.
De principer som du står för bär du förstås med dig in till staden och har tillfälle att göra intryck på andra, precis som de gör intryck på dig.

Så när du träffar dina vänner, och när du hälsar på hon i kassan; varför gör du då som du gör och varför vill du göra just så?
Det här är mycket viktiga frågor och bör gå att besvara med en enda mening för att ha enkelhet i tillvaron.

TS. Jag kan relatera till det du säger 100%. Var glad att du inte tillhör den hjärndöda gråa massan. Vad är bättre? Att tvingas umgås och passa in bland dumbommar. Eller att leva ensam i harmoni med själen i behåll?