Universums oändlighet och rummets betydelse

Realizt> Intressant läsning. Du glömmer dock en sak: Det kvantmekaniska.
För att universum ska vara oändlig, måste vi bortse från möjligheten för andra "universa" att existera. (Finns ingen plural för universum)
Detta strider alltså mot multiversum teorin.
O andra sidan, så kan det även vara oändligt, med tanke på hur m-teorin lägger till 7 andra dimensioner till våra 4. (Alltså 11 st)
Däremot så kan inte tingen (objekt) upprepa sig i oändligheten, då mängden materia/energi är ändligt. Hade det inte varit det, hade hela universum kollapsat överallt samtidigt pga. den oändligt höga gravitationen som skulle uppstå.
Alltså får vi anta att även i ett oändligt universum, kommer inte saker o ting att upprepa sig. Detta har med sannolikhetsteorin att göra:
Mellan 0.1 och 0.9 finns det oändligt antal siffror som kan skrivas med oändligt antal decimaler. Då händelseutveckling i universum följer sannolikhetsläran (sannolik att hända/osannolik att hända) finns det oändligt med antal val/kombinationer, varför inget kan upprepa sig.
Detta demonstreras enkelt med en delad elektron: Om man påverkar ena delen av elektronen, kommer den andra delen att anta samma perfenser meddetsamma, oavsett avstånd mellan båda delarna. Detta säger oss att varje "objekt" (partikel) har någon sorts Kvant-ID. För att detta ska fungera, får inte "alternativen" av kombinationer upprepa sig.
Detta utnyttjar man när man utför teleportering av partiklar. (Än så länge enstaka fotoner och enskilda atomkärnor.)
Man "teleporterar" egentligen inget, utan avläser partikelns "kvant-ID", varvid partikeln förstörs (En aktiv skanning av en partikel upplöser denna i ren energi, då man inte kan/ska veta en partikels hastighet och postition på en och samma gång) och sedan återskapar man partikeln på en annan plats genom att omvandla energin till materia och ge den samma "kvant-ID". (Detta var extremt förenklat nu...)

Om man betraktar din fråga utifrån detta, så är det en svår filosofisk fråga: Vem är det som upplever det här? Vad är medvetandet?

Det finns många teorier och många förklaringar.
Biologisk sett, så är det axonnätverket mellan frontal cortex och thalamuskärnan som bildar vår medvetande. Men det är bara en del av svaret. Detta är bara biologin.
Frågan återstår då dock: Hur kan en kolväteförening egentligen "känna" något?
Visserligen sitter vår känslocentra i samma axonnätverk, men det förklarar inte saken.
Då tittar vi på m-teorin för att få ett mera grepp om universums uppbyggnad:
Vi är biologiska varelser som rör oss i ett 4-dimensions plan. Dock har vi hjärnor som jobbar på kvantmekanisk nivå.
Som bekant, existerar varken tid eller rymd på kvantnivå. Man kan generellt säga att vår 4-dimensions universum är en projektion av det kvantmekaniska.
Om hela universum våre en biosal, så är vår 4D universum bilden på bioduken och kvantmekaniken själva projektorn. (Det var det Einstein glömde.. Han studerade "bilden" och sket fulltständigt i "projektorn"...)
Alltså är vår biologiska varelse en produkt av kvantmekaniska processer. Med andra ord så kan vi inte förklara medvetandet genom att titta på biologin. Rent ut sagt, så har vi alltså en "själ" (eller vad vi ska kalla det) och vår kropp är endast en maskin som kontrolleras av vår "själ".
Då är frågan: Var är själen och vart tar själen vägen när vi dör?
Men det e en annan fråga och då är vi mera inne på religion än vetenskap.
Det finns dock teorier som t.ex. Omega Point theory, etc...

Vad det gäller påståendet att man kan förklara universum utifrån matematiska termer, är det helt fel: Gödels teorem, t.ex. visar att man inte kan förklara alla system med matematiska termer, då matematiken följer logiska element. Detta är ett stort problem när man kommer till kvantmekaniska nivån och våra kända konstanter som vi normalt använder för att beräkna processer i makrokosmos, plötsligt börjar referera till sig själv.
För att förklara det bättre:
En person säger: "Jag ljuger"
Om man utgår från logiken, så kan han ju inte tala sanning, då han själv påstår att han "ljuger". Däremot så kan det samtidigt vara rätt, då han kanske faktiskt talar sanning. Problemet blir då att påståendet "Jag ljuger" då fallerar, då det inte längre är sant. Det uppstår en paradox.
Rent matematisk så kan man alltså hamna i situationer där man måste räkna ut en variabel, men ekvationen som man behöver för att räkna ut denna variabel, innehåller samma variabel i uträkningen. Det leder till variabeln inte kan räknas ut, då den hänvisar till sig själv i sitt värde. (Det leder till osannolika värden om man trots allt skulle försöka räkna ut den... Det var det Einstein råkade ut för när han försökte applicera relativitetsteorin på kvantfysiken, varvid han förkastade hela kvantfysiken efteråt...)

Att försöka förklara alla fenomen matematisk, kallas för positivism.
Detta var vad Gödel slog sönder. Hilberts övermodiska teorem där allting gick att räkna ut och allt som inte gick att räkna ut skulle en dag bli uträknad visade sig vara helt fel.
Gödel bevisade att i alla system som vi kan beräkna, finns det andra system som inte går att räkna ut. Han visade att drömmen om en matematik som kan förklara universum är en omöjlighet, oavsett hur mkt tid och kunskap vi har till förfogande. (Detta ledde till Alan Turings teorier och "uppfinnandet" av teorin bakom "turing"-maskinen...)
Som matematikern Morris Kline skrev 1980, 2 år efter att Gödel dog:
"Många matematiker skulle kanske helst vilja begränsa avslöjandet av matematikens nuvarande situation till den egna familjens medlemar."
"Att lufta dessa svårigheter kan tyckas tyda på dålig smak, som att lufta sina äktenskapliga problem."
Anledningen till detta var just vad jag nämnde innan: Man kan inte förklara allt med matematik, då vissa system motsätter sig att förklaras.
Detta vill de flesta matematiker inte lufta offentligt, då det visar att deras matematik är långt ifrån fullständigt, samt matematikens grundvall, alltså logiken, långt ifrån kan förklara allt.
Det är som skillnaden mellan kaos och ordning. Kaos eller entropi är ett mått på vad vi inte vet, medan matematiker försöker framställa det som oordning. Men så fort vi vet värden på det entropiska systemet, så är samma entropi plötsligt ordning. (Och då faller hela matematiken bakom kaosteorin... Så matematikerna e inte så stolta...)
Som författaren Tor Nörretranders skriver i sin bok "Märk Världen": "Ordning är ordning. Resten är oavgjort."

Kul att du undrar om medvetandet, då det är min favorit objekt att utforska.
För tillfället sitter jag och skriver en bok om hur man utforska medvetandet och mitt mål är att en dag kunna besvara den frågan.
Se gärna http://www.flashback.org/showthread.php?t=370479 för mer info. om hur du kan ladda hem den.

Mvh,
Katten

Amor Vincit Omnia

PS. Det minsta avståndet kallas för Planck Avstånd och räknas ut [h*G/c^3]^2 vilket är ca: 1.61624(12)*10^-35 m
Det minsta tidsenheten är en Planck Tid och beräknas: [h*G/c^5]^2 vilket är ca: 5.39121(40)*10^-44 sekunder.DS

PS2: Ja, jag e mattenörd..

Efter att ha läst detta så känns det nästan som att den troligaste teorin är den om att allt bara är "påhittat", allting finns för mig, anledning okänd. Någon som vet om det finns något namn på den teorin så man kan läsa på lite?

Men, Tegmark menar ju övertygande att det kvantmekaniska, osäkerhetens multiversum, är en överflödig idee i det att alla dessa möjliga (men osäkra) samtidiga utfall faktiskt redan existerar i konsensuskosmologernas universum! Bara på olika platser.
Det där kommer jag väl inte ens in på. Lustiga resonemang lär visa att just mest bara 3-dimensionella rum kan vara stabila. Har nåt med de naturliga konstanternas värden att göra tror jag.
Energin/massan är väl inte alls ändlig! Nyskapande må vara omöjligt (bortom vissa fluktiationer kanske) men det säger ju inget om hur mycket det redan finns.

I själva "kvant"-bgreppet så ligger ju egenskapen om en minsta enhet. Det finns en minsta energienhet, en minsta partikel, en minsta tidsenehet o.s.v. Mer omtvistat är kanske huruvida det finns en minsta rumsenhet, huruvida rummet är ett diskret gitter eller ett kontinuum. Men jag tror att i vart fall så måste rummets eventuella kontinuerliga egenskap till slut gestalta sig i form av diskreta kvantfenomen som tid och materia/energi. Tegmark använder sig av nån kombinatorik där som tydligen visar att materians kombinationsmöjligheter är mer begränsad än rummets volym när den går mot oändligheten. Avgörande för det är ju att en elementarpartikel är identisk med varje annan elementarpartikel av samma typ. Det går inte att sätta en etikett på en viss elektron och sålunda skilja den från andra.
Sånt har jag försökt ta upp i filosofiforumet, men utan mycket intresse. För mig är det uppenbart att solipsismen is the shit. Men det kan vi ju inte ta upp här.
Jag är ångt ifrån säker, men jag TROR att herr Tegmark uttryckligen nämner i länkad artikel att det inte är *nödvändigt* att Gödels teorem får dessa effekter! Det är möjligt, men inte nödvändigt. Vidare så undrar man vad det skulle ha för betydelse. Universum kan ju vara isomorfiskt mot matematiken ändå, även om vi inte kan härleda slutsatser som strider mot Gödels teorem. Vad vore en mer rimlig förklaring till matematikens effektivitet i beskrivningen av universum, än att matematik är, eller åtminsotne ligger mycket nära, själva universums natur?
Poängen är att prat inte nödvändigtvis måste vara identiskt med sanning. Detta p.g.a. överväldigande frihetsgrader i termer av biologiska och fysiska processer som bygger komplicerade fenomen som "prat" och "sanningstolkning". På kvantnivå kollapsar alla såna slags invändningar ned till minsta nivå. Filosofernas förväxlingar mellan prat och logik är enbart tramsiga i det perspektivet. Kvarken pratar inte. Det är mätbar.

Lögnen om lögnen upphör att vara ologisk om man betraktar den på elementarpartikelnivå.
Det ska jag ta mig faen göra!
[quote]Amor Vincit Omnia[/QUOTE
Varför citerar du antika bönder? Vad jag har förstått så talade de lärde i Rom inte latin, utan klassisk grekiska...

Här är ett utdrag ur en bok författad av en som verkar ha kontakt med forskningsfronten (även om den är några år gammal så kan den kanske förklara vilka frågorna är).

T h e U n i v e r s e

The age of the Universe: Estimates at the end of the twentieth
century put it at 15 billion years but this figure could yet be revised
upwards (or downwards I suppose).

The shape of the Universe: Looks likely to be either open or flat,
based on current estimates of the amount of matter it contains and
the current rate of expansion. If I had to choose I would say that it
is probably flat (or so nearly flat we would not be able to ever tell).

The size of the Universe: It is still possible for a flat or open
Universe to be finite in size, though much larger than the furthest
out we could ever see. Current theories would prefer it not to be
infinite.

The fate of the Universe: Regardless of what shape or size the
Universe might have, the latest results measuring the expansion
rate from distant supernovae suggest strongly that the Universe
will expand forever ending in a Big Freeze. In a way, this is
easier for many people to cope with, for at least then time will
go on forever. It is one thing to talk about the Big Bang being the
beginning of time, but the Big Crunch would mark the very end of
time. Not only would nothing survive after it, but the word ‘after’
would have no meaning!

Inflation: This theory is looking quite healthy at the moment,
although there are a number of different versions of it. Most
require the Universe to be flat, but a new theory called ‘open
inflation’ is currently being developed. This does away with the
requirement for flatness and allows for the bizarre concept of an
infinite, open universe to fit inside a finite volume ‘bubble’ which
floats in some external space 9.

Antigravity: At the moment the cosmological constant is
back in fashion, suggesting that there is a repulsive force of
antigravity pushing matter apart which is driving the expansion
of the Universe. But we still do not understand its origin.

9 Don’t blame me, I didn’t think this up!

Vad jag förstått så är det två saker som alla dessa mer eller mindre spekulativa idéer försöker att lösa och anpassa sig till. Det de försöker att lösa är att den observerbara massan bara utgör ca 1% av vad de kosmologiska observationerna kräver och det de anpassar sig till är att det inte går att se någon krökning i den tredimensionella ytan av det fyrdimensionella rummet. Beviset för att Big Bang teorin trots allt håller skulle vara att annars skulle Olbers paradox få hela himlen att skina som solen.

Om du i resonemanget ovan lägger in vår ganska nyligen vunna visshet om att universum är "flat", alltså okrökt (så långt våra autistiskt pedantiska kosmologer med sina hysteriskt överkänsliga instrument kan avgöra) så tror jag att konceptet med det oändliga homogena universumet där alla (möjliga) materiakonstellationer upprepar sig på olika platser, är fullständigt förenliga med det du citerar.

Ideen, tror jag, är inte ny utan nåt halvsekel gammal. Det nya är att den ta mig faen ser ut att passa bäst med allt vi vet!

Grymt bra skrivet. Du lyckas förklara extremt knepiga teorier och uttryck så man kan läsa utan att behöva gå in på wikipedia och läsa en 10 000-ordig förklaring varje gång det kommer något nytt begrepp.