Universums oändlighet och rummets betydelse

Klassiskt exempel på olika stora oändligheter är antalet naturliga tal (1, 2, 42, 954 osv) och antalet reella tal (1.2, 4.93, 2222.2 osv). Det finns oändligt många naturliga tal och mellan varje naturligt tal finns det oändligt många reella tal. Kan lätt avvisas som matematiskt mumbojumbo, men det finns liknande exempel med förankring i verkligheten.
Tänk t.ex. att universum är oändligt brett, högt och djupt. Då är även universums volym oändlig, men är det samma oändlighet?

Jag ifrågasätter expansion och oändlighet lite till:
Vetenskapen är, vad jag förstår, helt överrens om att universum skapades vid Big Bang och att universum har expanderat sedan dess.

Om universum är oändligt stort idag, så måste det ju antingen alltid varit oändligt stort eller så blev det oändligt stort vid någon viss tidpunkt. Och när universum var en singularitet så var det väl inte oändligt stort?

Universum har alltså någon gång från Big Bang tills idag blivit oändligt stort. Ena stunden hade universum en mätbar storlek, nästa var det oändligt stort. Låter svårförklarligt...

Sunt förnuft säger oss att universum måste vara oändligt, för det är omöjligt att föreställa sig en verklig gräns nånstans med inget rum bakom det.


En singularitet är "ingenting", så det finns inte heller någon "plats" för gränser där. Om ingenting inte är oändligt måste det finnas nåt utanför som begränsar den från att vara oändligt, och då är ingenting inte ingenting.

Det finns ju hypotetiskt en möjlighet att universums rum vore krökt på motsvarande sätt som den 2 dimensionella jordytan är krökt till ett klot. Det finns ingen kant på jordytan som man kan trilla över, men ändå är jordytan inte oändligt stor. Men detta har alltså astronomiska mätningar avvisat.

Som jag skrev ovan, så kommer man, om man reser rakt fram, paradoxalt nog att för reller senare komma till "samma plats" som man startade ifrån, i den meningen att all materia på den platsen är identiskt fördelad som på platsen där du startade!

Jag tror att själva beteckningen Big Bang skapar stora missförstånd. Big Bang var inte alls som en explosion. Singulariteten är väl kneping att beskriva på något sätt, men mikrosekunden efter det så var nog rummet redan oändligt. Det är nog en egenskap hos rumsdimensioner att vara just oändliga (eller åtminstone sakna slut/start). Tidsdimensionen kan däremot vara annorlunda, den kan ha en start, för den har en riktning. Om rumsdimensionen "uppåt/nedåt" hade haft en riktning så skulle det kanske ha kunnat finnas ett golv i universum...

Då räcker inte ditt sunda förnuft här, för saker kan sakna gräns fast det är ändligt. Jfr tex ytan på en sfär som är ändlig, men saknar kanter.

Angående det du säger om singularitet, nja, kanske det ligger något i det. Beror ju på vad "ingenting" är...

Jag kollade nyss på Wikipedias sida om universum och där ställs mycket riktigt det Realizt lagt fram mot det jag lagt fram. Wikipedia är ju inte någon absolut sanning, men det verkar ju vara delade meningar inom vetenskapen angående universums ändlighet/oändlighet.

Om jag har förstått något (det påstår jag inte att jag har gjort) så kan man säga att universum är det man enligt intutionistisk (en matematiks-filosofisk inriktning) teori kallar potentiellt oändligt.

För att sortera mina tankar tar jag det stegvis. Vid tiden för Big Bang var all materia i universum koncentrarad till en punkt. Efter Big Bang började materian att breda ut sig och därmed universum. Man kan tala om avstånd först när det finns minst två punkter. Det är först då det finns något att basera ett avståndsbegrepp på. Så fort det finns ett avståndsbegrepp finns även möjligheten att fortsätta oändligt långt bort från den punkt vi väljer att vara nolläget. Därför var universum först en punkt och genast därefter oändligt. (Dock varierar materians utbredning, och den kan sägas ha en storlek)

Nu blev det rörigt, hoppas att inlägget går att läsa...

[quote] Men jag tror att det är ett bedrägligt sätt att framställa det på eftersom det kan misstolkas som att Big Bang ägde rum i en viss punkt i vårt rum och att all materia sen sprutat ut därifrån i en väldig explosion, och att man borde bygga ett museum vid denna punkt...

Materien finns hela tiden i hela universum. Det är bara densiteten, avståndet mellan galaxerna, som ökat. Galaxhoparna ligger i skumbubbelliknande skikt och bubblorna blåses succesivt upp allt mer. Big Bang var inte bara ett ögonblick utan fortsätter alltjämt. Det är klart att det var mer dramatiskt förr i tiden när densiteten var mycket högre.

Man skulle kanske kunna se det som så att all materia hela tiden krymper, istället för att rummet expanderar. Lokalt så ser ju naturkrafterna till att materian klumpar ihop sig, men på större avstånd så får de krympande partiklarna effekten av att allt ser ut av vara allt längre och längre bort.

Den liknelsen kanske kan underlätta intuitionen kring det här. Om materian krymper och rummet förblir oförändrat (alltid varit likadant) så slipper man fenomenet med föränderliga oändliga storlekar.

Enligt mitt sätt att se på det är det omöjligt att tala om en specifik punkt i universum när hela universum ligger i en enda punkt. Det "punktformiga" universom finns som jag försökte förklara inte i något som helst referenssystem då vi inte kan relatera den till något annat. Därmed kan man inte heller bygga ett museum vid denna punkt. Förväxla inte begreppet punkt med en punkt i ett koordinatsystem.


Det du beskriver verkar vara olika sätt att se på samma fenomen, dvs med olika referenssystem. I det ena systemet är massan konstant medan det i det andra systemet är rummet konstant. Båda beskrivningarna leder till en ändring av universums densitet.

Att massan skulle minska (krympa) strider enligt min mening mot energiprincipen. Men jag kanske missförstår dig? Dessutom undrar jag vad som skulle få partiklar att krympa...

Enligt dagens fysiker består inte rum av något, så hur kan den krökas?

Om rum inte består av något hur kan den innehålla materia? Det är uppenbart att den måste ha någon sorts struktur. Rum består av materia, som allt annat, det är bara osynligt för våra sinnen.

Tänk dig att du tog bort all rum mellan planeter och partiklar. Allt skulle gå samman till en punkt. Vad är det som hindrar det från att hända? Det är rummet själv, etern som vetenskapsmän förkastade.


Den teorin har stora problem. Hur kan något komma hur ingenting? Varför exploderade det? Hur skapade den alla naturlagar så som de är, att de bygger planeter och levande varelser?


Tiden kan inte börja nånstans "i tiden" (t.ex. 15 miljader år sen).

Vad menar du att tiden har en "riktning"?


Jorden har en gräns.

Vad som är helt säkert är att rummet kröks. Utan att räkna med det skulle våra sonder mot de yttre planeterna missa målet! Tidsdilation är också ett fenomen som åtskilliga tekniker använder sig av till vardags. Utan justering för att tiden går olika fort på jordytan och i omloppsbana så skulle t.ex. GPS-satelliternas sändningar inte vara synkroniserade.

Det finns sånt som kan debatteras, men det finns också gammal skåpmat som det bara är fånigt att ifrågasätta. Relativitetsteorin och kvantteorin stämmer alldeles utmärkt. Sökandet efter en förenad teori är snarast en matematisk estetisk övning som knappast kommer att kunna tillföra nånting konkret teknologiskt.

Hur kan någon teori som förklarar alltings ursprung slippa den slutsatsen?

Vad som hände efter den första tidsenheten, den minsta tidsenhet inom vilken något kan äga rum, är förbluffande väl förklarat. Fysiken har varit ohämmat framgångsrik de senaste hundra åren (och ja, ända sen Newton).

Ändå tycks det inte finnas någon förklaring till hur den abstrakta ickefysiska rumtiden kröks.


Einsteins teori om gravitation är bara en geometrisk/matematisk modell, och den förklarar ganska bra hur gravitation 'fungerar', men den förklarar inte vad gravitation är eller varför den är som den är. Vetenskapen idag är begränsad till det praktiska och teknologiska vilket inte kräver någon förståelse av universum.


Bara lika fånigt som det var förr att ifrågasätta att jorden är platt eller att solen går kring jorden.


Genom att förklara vad "universum/någonting" är så att man kan förklara hur det kan komma ur ingenting.


Ändå har den inga svar på grundläggande frågor som: "Hur kan något komma ur inget? Varför exploderade det? Hur skapade den alla naturlagar så som de är, att de bygger planeter och levande varelser?"

Det finns ingen anledning att tro att det finns en minsta tidsenhet lika lite som det skulle finnas en minsta partikel. Allting går att delas.

Nja, fysiken gör ju tillförlitliga förutsägelser om verkligheten där ute, så visst är det jordnära. Och visst måste man väl "förstå" något för att kunna förutsäga vad som kommer att hända, och beskriva vad som har hänt? Om du med "förståelse" avser en rent subjektiv upplevelse så håller jag med dig. Detta ligger utanför all vetenskap eftersom det är objektivt omätbart.

Man jobbar på det och Max Tegmark har ju en ide (som inte är helt hans egen) om hur detta kan förklaras. Jag har länkat till hans artikel om detta (toe) i startinlägget och jag rekommenderar alla för er egen upplevelses skull att läsa den innan ni läser min slarviga summering av delar ur den här nedan.

Alla universum som motsvaras av någon matematik existerar, säger hans teori. Det är rimligt eftersom allt i unviversum så extremt väl låter sig beskrivas av matematik. Det betyder inte att precis vad som helst existerar. Matematiken tillåter en del och utesluter annat. Matematiken är inte godtyckligt definierad av människorna, utan ett naturligt fenomen som matematikerna upptäcker.

Dessutom så är det rent vetenskapsfilosofiskt attraktivt eftersom en sån teori inte behöver mycket information utan vinner på Occams razor. Hittills har det ju alltid varit att föredra den enkalste teorin som överensstämmer med alla observationer. Att förklara alla universum är enklare än att beskriva ett enda.

Sen är det ju nödvändigtvis så att vi observerar ett universum där vår existens är möjlig. Tegmarks hypotes är falsifierbar. Han förutsäger nämligen att den matematik som korrensponderar mot vårt universum (värdena på fysikaliska konstanter m.m.) är ett av de universum som är mest gynnsamma för vår uppkomst och fortlevnad. Detta kan man undersöka och han jobbar därför med metoder att underlätta uppmätandet av bakgrundsstrålningen, den äldsta strålning vi har att tillgå och som säger mest om universums ursprung och storskaliga struktur.

Jag kan ju inte redogöra för de experimentella bevisen och de teoretiska argumenten, men jag litar betydligt mer på den ohämmat triumferande vetenskapliga metoden, än på rätt godtyckliga principer som "allt går att dela" även om såna principer fungerar betydligt bättre i min trädgård än vad Tegmarks "multiversum på nivå 4" gör...