Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

Hahahaha! Grejen med soundtracket? Tja det är Damon Albarn (Gorillaz) och Michael Nyman som är grejen. Och du NirvanA du får allt passa dig hörru. Jag kände ungefär som du gjorde första gången jag såg Ravenous. Kan vara fundamentalistkört för dig också och om ca ett år så är det du som hoppar in i den stora tråden om störtsköna filmer och tjatar ihjäl några stackars filmnördar på ett forum. Jag ska sluta tjata nu (lovar) jag blir bara så ledsen när jag tänker på alla små liv där ute som sitter med sina kultursvultna ballongmagar ovetande om vad de saknat i filmsamlingen.

Ravenous soundtrack - Let's Go Kill That Bastard
http://www.youtube.com/watch?v=YtyhvMrVtMM

Ravenous klipp - He was licking me! (störtskön äcklad snubbe vaknar äcklad-scenen)
http://www.youtube.com/watch?v=9a8qXZoiszs&feature=related

Fan försöker komma på någon film som jag blivit rädd av men kan inte minnas mer än när man var liten och blev skadad. Såg en film som hette maskarna tror jag. Måste varit istortsätt nyfödd eller så och efter den filmen var jag rädd för att duscha (maskar kan komma från munstycket) och äta spaghetti (såg ut som maskar) i veckor efter det... nåja den blir du nog inte skrämd av idag. Har du sett "The signal"? En ojämn (tre regissörer, tre akter) men störtskön skräck/mörk-komedi blandat med... jag vet inte... scifi kanske. Jag gillar den skarpt men den är som mig... lite speciell, som mamma säger. Jo 28 veckor senare (med Robert Carlyle, en favvo) den gillar jag och blev skrämd av.

The Eye av Oxide Pang är en favorit om man vill bli skrämd.

Jag förstod inte poängen med din post, jag tyckte Ravenous var ok men ingen film jag kommer se igen, är du en bättre människa för du anser den är något slags mästerverk? Get real.

Den samt originalet av Kairo (Pulse) är nog bra val. Asiaterna kan det där.

Det var inte min mening att låta som jag tror jag är bättre än dig för att jag uppfattar filmen som ett mästerverk, vilket jag i och för sig gör. (mästerverk ja, bättre nej) Trist om du uppfattade det så och verkligen dåligt skrivet av mig om det är så man uppfattar posten. Ber om ursäkt för det.

Poängen med min post var dels soundtracket där mycket av "grejen" förklaras av Damon Albarn (jag finner en hel del av "grej" i Gorillaz också). Och dels så var poängen med min post att jag ville poängtera att jag uttryckte mig i stort sätt identiskt som du gjorde efter att jag såg den här filmen första gången. Inte heller jag hade tänkt att se den fler gånger men det gjorde jag efter något år och sen var jag fast.

Om du syftar med min kommentar om oxarna o hästarna så skrev jag det just när det hände, men genom filmen får man ju det förklarat, hela grejen med den där indianska sägnen om dom som äter människor blir glupska, starkare och hela det köret.

Sen står jag fast vid att man kunde haft ett mer passande soundtrack ENLIGT MIG, jag fick inte rätt känsla när dom låtarna spelades.

Ja jag är med dig hela vägen. Tyckte faktiskt också att soundtrack sabbade känslan i början. Fullt möjligt att det skulle kunna finnas ett bättre soundtrack. Fast nu älskar jag den lite opassande känslan eller vad jag ska kalla det. Nåja. Finns mängder av andra filmer att fasta på. Även om jag inte tror jag kommer finna någon motvarighet till Ravenous.

Som du säger kunde soundtracket varit väldigt mycket bättre, något i stil med som skapar en kusligare atmosfär kompat till historien som spelas upp. Däremot förstod jag inte din jämförelse mellan soundtracket och sen det till Day of the Dead. Sistnämnda har ett riktigt grymt soundtrack!

Verkligen, Kaïro är riktigt jävla bra!

Haha jag tycker helt enkelt inte sådan synth musik ska spelas i en zombie film, visst den var producerad på 80-talet och det var sånt som gällde o var bra då. Jag vet inte hur ni gör, om ni genuint tycker sådant soundtrack är bra...tidlöst liksom som ni skulle vilja lyssna på idag och ha i filmer i dag, år 2010, eller om ni tar hänsyn till när den var producerad o dömer efter det...

Mja, det känns ganska mycket som att just synthmusiken hade en stor roll inom skräckfilmen genom åttiotalet, det går ju inte att förbise. Samtidigt tycker jag att en del filmscores är just tidlösa, som Mike Oldfields slinga i Exorcisten, Carpenters tema till Halloween osv. Vad anbelangar musiken i Day of the Dead ger den filmen en slags skön atmosfär av just 80-talet medan den bidrar enormt mycket. Musiken i sig finner jag ordentligt påfrestande på ett skönt, kusligt sätt. Sällan man slås på samma sätt idag av någon filmmusik i genren.