Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

Du snackade om The Grudge tidigare (den japanska) och nu Ju-On, du vet väl att det är samma filmer?

Nosferatu eller monstret från svarta lagunen.

Skämt åsido, tycker att excorsisten, the grugde och hellraiser är rätt ok.

Nej, det visste jag inte ( ). Är inte så himla insatt i filmer, försöker bara tipsa till min bästa förmåga.
Man lär sig visst något varje dag.

Edit: När jag tänker efter menade jag inte Ju-On. Kommer inte ihåg namnet på den som jag menade.

Såg den för något år sen. Hörde talas om den genom en dokumentär om filmmonster som gick på TV och av alla lockande filmer jag ej sett eller hört talas om innan som nämndes så lockade den något otroligt jämfört med de andra som till mindre extensioner också självklart kändes intressanta men för stunden var de inga jag kände att jag måste se så fort som möjligt.

Jag vill inte berätta något om filmen i sig men den är lite postmodern i cinematografin. Efter 70-talet började konstnärligheten i skräckfilmer falna mer och mer under 80-talet och det gjordes för det mesta banala slashers och monsterfilmer men Tetsuo är väldigt snygg med vinklarna och bildspråket och inte heller är det bara snyggt utan en del sceners bildspråk och vinkelval är inte helt utan syfte heller.

Trots att det är nästan 1 ½ år sen så har jag ännu inte lyckats se något av Tsukamotos andra alster eller andra filmer som nämndes i dokumentären då jag alltid har så mycket annat jag måste ta itu med...

fear dot com var en kuslig och intressant film. Ingen jättebra story men själva stämningen och grundidén var något åt rätt håll. Det fanns en kuslig (interaktiv) trailersida på nätet under en tid med spännande effekter från filmen . Nu hittade jag en utmärkt recension som jag verkligen instämmer i: http://www.fanatiskfilm.se/recensioner/fear%20dot%20com.htm

När man blir gammal (är bara 18 men det lät bra i sammanhanget) och avtrubbad vet man att uppleva och känna en stark, genuin skräck inte kan åstadkommas genom att sitta framför TV:n eller hemmabio. Spela spel istället då det känns mer verkligt i den aspekten att det är en själv som drabbas. Vet själv hur man börjat perspirera som en dåre hur overkligt eller löjligt spelet än är när man hamnat i krisiga situationer.

He he, det ligger nog en del i det. Syftar du på Silent Hill-serien?

Den är verkligen riktigt kall. Kanske inte läskig men jag blir alltid så kall och tom efter den känns det som.. Nosferatu är en film som har en helt unik påverkan på mig.

Menar du den svartvita originalfilmen? Kusligt skuggspel har den ju iallafall

Jajamensan. Har den på DVD med rätt hyfsad bild. Har också Herzogs version med Klaus Kinski inspelad från TV på en skiva men det var originalet jag syftade på ja. Murnau var verkligen en regissör med ett genuint spektrum då han 5 år senare i Hollywood gjorde en drömlik men fantastiskt fin och tankeväckande dramafilm, Sunrise: A Song of Two Humans, vars starka emotivitet var enligt mig svårslagen även bland de andra giganterna ifrån 20-talet.

Nosferatu är verkligen riktigt jävla bra och Max Schrek ser lagom otäck ut som vampyren.

Ja det är nästan så man kan tro att det verkligen var som i Shadow of the Vampire.