Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

Angel Heart ska bsolut inte undvikas utan aktivt sökas upp och införlivas i dvd-samlingen. Alan Parker har skapat en riktigt svettig och klaustrofobisk skräckis med en storartad Mickey Rourke. Ska man klaga på nåt så är Lisa Bonet rätt träig (fast fin att titta på) och De Niro känns lite bortkastad.

The Believers nämndes tidigare. Jag köpte faktiskt den rätt nyligen men inte hunnit se den än. Jag vill minnas att det är en rätt tight ockult thriller. Ska man vara petig så handlar den om Santería och inte voodoo men skillnaden är rätt liten.

Såg The Collector igår. Mycket sköna blodiga scener. Men jag skulle vilja att:


Betyg 2/5

Klarade bara av att se halva angel heart.. antingen var det en helt ointressant film under första halvan eller så var det för att klockan började närma sig 03.00 :S

Synd, du går miste om en riktigt bra film! Förmodligen Alan Parkers bästa...

The Serpent and the Rainbow. Vad exakt är det som du tycker är obehagligt med den? Började kolla på den men tappade intresset omkring 45 minuter.

Den är ju inte direkt skrämmande.

Jag har nu sett Angel Heart, och den var ganska fantastisk måste jag säga! Tackar och bockar för det tipset.

Helt rätt, en djävla skitfilm var det. Hade en vag känsla av att jag hade sett den när jag läste ditt inlägg så jag gick till imdb och kollade. Hade gett den en etta. Precis som du störde jag mig på hur personerna levererade sina repliker. Förbannat dåligt.

Apapap! Du kan väl inte på allvar mena att Dreamcatcher är en bra film?! Många, väldigt många adaptioner av King-böcker blir ju bara smörja. Den allra sämsta är nog Graveyard Shift från 1990, men Dreamcatcher kommer inte långt efter.

Heh, den filmen verkar skön. En av huvudkaraktärerna heter Roger Mortis (rigor mortis) och så jagar de döingar som återuppstått. Men det blir tröttsamt i längden att se dåliga filmer för bara nöjes skull.

Har märkt detta bland många som ser skräckfilm idag, att man går in stenhårt mentalt för att bli skrämd i förväg och således blir man besviken då filmen enbart på det planet inte kan uppfylla tittarens förväntningar. Filmen lever på sin mytologiska historia om voodoo och Haitis religiösa sida, inte på hur man ska direkt skrämmas med att säga "bu!" i ansiktet på tittaren. Skräcken stiger bitvis genom hela filmen i form av huvudpersonens hallucinationer, galenskapen som följer såväl finalen.


Kanske inte en bra film i ordets sanna bemärkelse men jag tycker ändå att den besitter en del sköna sidor. Går dock inte att bortse ifrån att Dreamcatcher ändå är en film som jag kommer minnas långt framöver av nostalgiska skäl då boken var den första King-bok jag läste i årskurs sju och i det första numret av Fangoria som jag köpte var det ett repotage om filmen.

Gillade inte den, påminde en hel del om sådana där "inför"-program som sänds på tv några veckor innan en storfilm har premiär. Att de använder sig av tidigare inspelade promotion-intervjuer med skådespelarna. Det var känslan jag fick iaf, och kom inte His name was Jason i samma veva som Freddy vs Jason släpptes, eller var det den senaste F13-rullen kanske. I vilket fall så var det inte så intressant som jag hade hoppats på.

Terror på Elm Street har för mig alltid varit den lite mer läskigare film-serien om man ser till de tre stora (Halloween, F13 och Elm Street). Drömmar är ju svårhanterliga och tanken är ju så genial att göra skräckfilm på det temat. Det värsta var en gång när jag var 13-14 och somnade i sängen när jag tittade på en Elm Street-film och drömde om Freddy. Vaknade upp kallsvettig med end credits rullande.