Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

Ja, det är sant. Jag har en tendens att bortse från filmers årtal och betrakta dem med dagens ögon. Emellertid, då det gäller skräckfilmer mellan ex. 1960-1970, så ansågs inte dessa vidare skrämmande under 80-talet. Jämfört med att filmer från 80talet ändå, i dagsläget 2000-2010, har en skräckfaktor ... kanske?

Skulle tro att det handlar uteslutande om betraktarens egen syn och perspektiv, samt hur filmen förmedlar känslorna för just den som ser den. Oavsett om en film är ifrån sextiotalet eller ifrån i år så kan de respektive verken fortfarande vara skrämmande men utifrån andra avgörande faktorer.

Självfallet, jag har inget emot b-skräckisar men det måste ändå finnas nån slags vinkling, orginalitet eller att man märker att det trots allt finns en seriös ansträngning bakom det hela. TDL har ingetdera.

Aha, TDL = The Dark Lurking. Phew, that was close. Brukar få utbrott i stil med 10:22 in i följande klipp, då påhittade förkortningar används: http://www.youtube.com/watch?v=Hjab4fSIL24

Tja, jag själv är inte direkt kräsen med vad jag ser på då jag ungefär fick det som jag förväntade mig utav en film i stil med The Dark Lurking. Visst är den B och det är lite av meningen också, filmer som försöker att ta sig på för stort allvar men samtidigt förmedla en slags genuin känsla av trashighet går däremot inte hem hos mig. Tyckte ändå att filmen var sevärd och gav en bra nyanserad bild av den moderna ozplotation-genren sedan dess utveckling ifrån sjuttiotalet.

Fast det är väl ändå det som är det stora problemet med dagens skräck? De tar det inte på för stort allvar så man oftast blir besviken. Istället för att blir skrämd så får man en stund av skratt. Mycket av dagens skräck är ren komedi. Det tycker jag är synd. För jag gillar verkligen att bli skrämd.

Men så är ju just den här genren så oerhört personlig, jag förstår bara inte varför den har fastnat lite i komediträsket. Personligen vill jag gärna dela in genren i 2 subgenrer: Skräck och Rysare. Skräckfilmerna ger tittaren allting serverat och klart. Där finns inget utrymme för ens egen fantasi att spinna igång. De talar till och med om för tittaren vad det är han ska vara rädd för. Och då detta är något så personligt så tycker jag det är fel väg att ta. Det är väldigt sällan människor är rädda för samma saker.

I en rysare levererar man istället en stämning. Någonting abstrakt som leker med tittarens fantasi. Tittaren tillåts att skapa sin egen bild av vad som sker och ger därför en mycket obehaglig upplevelse. Även om man levererade en färdig bild av den onda i till exemepel The Shining, så byggde man också upp en abstrakt värld som tittaren inte kunde få grepp om. Den delen var vad jag skulle vilja kalla för huvudsyftet med filmen. Något ont som påverkade människorna i hotellet. Hade Jack istället varit en suput som flipprat på fyllan i filmen så hade den inte varit det minsta skrämmande.

Mycket av de asiatiska rysarna satsar mer på den abstrakta delen. De låter verkligen tittarens fantasi komma igång och ta vid. De tvingar inte på dig något monster/galning osv. Det är det abstrakta som bygger upp en skrämmande stämning utan att egentligen leverera något speciellt.

Engelskan har väl bara ett ord för skräck/rysare?
Personligen tycker jag att renodlad skräck är den komiska formen, och en rysare försöker leverera det där abstrakta och stämningsfulla.

Kan inte således problematiken i ditt resonemang ha att göra med hur pass rumsren skräckfilmen trots allt blivit under de senare åren, i och med att fler filmer produceras, görs och släpps till en större marknad än tidigare. Efterfrågan är väldigt hög (kan jag tänka mig) och vanligtvis blir Svenssons exalterade över de minst bra filmerna (oftast), ger ifrån sig bra respons som filmbolagen tar åt sig och ser ett vinnande koncept.

Att det inte går att ta genren på allvar längre är i synnerhet ett stort problem man brottas med om man är en stark följare av genren överlag. Människorna bakom rattarna slafsar mestadels ihop något totalt oambitiöst projekt enbart för sakens skull.

Onekligen är det så. Jag noterade nedanstående "analys" i någons recension av 'The Excorcist' (1973) från IMDb. Jag tycker personen fångar essensen rätt väl i vad som saknas nu för tiden i 9 av 10 filmer: Ovanstående inslag täcker ju in majoriteten av många moderna skräckfilmer. Därmed är det inte sagt all sådan skräck är skit, men den tenderar oftast att som du säger vara gjord utan konstnärlig ambition och känsla överhuvudtaget.

Det är väl inte så att dagens skräckkomedier initialt var menade som rena skräckfilmer, men alla pga. att folk skrattar åt dem blir de skräckkomedier? Det är ju kalkon-filmer isf.

Absolut.

Kanske är bara jag som är tråkig men det är väl "enbart" Japan som på bra vis förmedlar en skrämmande känsla i sina filmer. Har aldrig fått intrycket av att kinesiska, koreanska eller thailändska filmer är särskilt skrämmande, och mer influerade utav ett västerländskt mönster. Vad Japan beträffar i detta fallet är det som bekant deras starka inflytande med övernaturligheter i vardagen som inslagen oftast handlar om i deras skräckfilmer, detta sträcker sig långt tillbaka redan till samuraj-perioden.

Får nog ursäkta min post ovan. Man är lite ignorant då man drar chip-chopparna över en kam. Håller med om att Japan är orientens pärla vad gäller skräckfilmer.

Inside tyckte jag hade en väldigt skön stämning innan slakten började, när de lekte med skuggor och tittaren själv fick gissa vad som hände. Mycket läskigt

Vad tyckte ni om Meat Grinder förresten?