Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

February (som den hette då jag såg den) var en av förra årets bästa skräckfilmer. En riktigt härlig slowburner, det känns som att den hamnat lite under radarn hos många.


The House of the Laughing Windows (La casa dalle finestre che ridono) från 1976 kanske kan vara något för dig om du inte redan sett den. Nu var det ett bra tag sedan jag såg den men jag vill minnas att den var riktigt underlig på ett bra sätt. Den handlar om en antikvarie som ska restaurera en väggmålning i en kyrka i en liten by någonstans i Italien där det härjar en mystisk mördare. Som sagt den var riktigt besynnerlig vad jag minns.

Finns det några schyssta rullar som spelar på mystik, folktro och det övernaturliga i stil med The Witch (2015)?

Jag är en oerhörd fegis och ogillar jumpscares, men har ändå en förkärlek för skräck och rysare. Såg The Witch för drygt ett halvår sedan och den har lämnat ett bestående intryck på mig. Helt-igenom fantastisk film med en oerhört effektiv känsla av krypande obehag. En av de bättre filmer jag har sett, och den där lite långsamma känslan av eskalerande paranoia mot kulisserna av något övergripande hotfullt söker jag på nytt.

Filmer som The Village och i viss mån 10 Cloverfield Lane drar lite åt det hållet jag söker.

Jag vet egentligen inte om det är vad du hade tänkt dig men om du inte redan sett den borde du se Rosemary's Baby (1968) av Roman Polanski. En riktig klassiker som spelar på en långsam uppbyggnad av obehag och paranoia med såklart övernaturliga inslag. En av mina favoritfilmer någonsin.

Håller med, jävla grym film. Såg den med fransk dubbning, riktigt skrämmande historia.

The Crucible (1996) är förvisso ingen regelrätt skräckfilm, utan ett "drama" baserat på Arthur Millers pjäs, men den härrör ur samma kulturkrets, så att säga. Handlar om Salem Witch Trials, från 1600-talets Massachusetts. Har för mig det är precis samma miljö som The Witch (att det är New England från ungefär samma tid vet jag). Daniel Day-Lewis, bland annat.

Kommer dock inte ihåg om den var superbra eller inte, men jag tror den var rätt schysst.

Får kolla på den där 10 Cloverfield Lane.

The Wicker Man (1973)
Alltså inte remaken med Nicholas Cage.

Don't Look Now (1973)
Den här får du inte googla eller kolla upp nåt om, det finns alldeles för många som har en förkärlek för att lägga upp bilder från det absoluta slutet som avslöjar alldeles alldeles för mycket, och i den här filmen förstörs allt om man vet hur det slutar.

Du får gärna tipsa om mer skräck inuti psykhus och liknande. Älskar den genren.
Inga tonårsfilmer fulla med "jumpscares" däremot, riktigt skräck gärna, om det finns.

The Wailing kan nog vara åt hållet du söker. Innehåller mysticism, tro och övernaturliga element.
En del har funnit den tråkig, en del fann den svår att ta seriöst, jag tillhörde inte de två grupperna.
Den är rätt lång, men jag finner det fungera då den även bygger stämning igenom hela filmen. Det var en av favoriterna från förra året, fann dock The Witch vara snäppet vassare, men det är nog även kopplat till min fascination för kristendomen och dess mörkare sidor.

Denna kallas skräckfilm på imdb, men jag tycker mer att The Devil's Candy är en thriller med hårdrocksmusik och personer som förändras av en röst som tränger in i deras sinne och är förknippat med ett hus. Fast källan till rösten ska ju vara något annat än dessa människors mentala hälsa så kanske den är en skräckis ändå.

Den var i alla fall kul att glo på.

Finns där ens någon riktigt obehaglig skräckfilm, jag menar någon som nästan är psykiskt jobbig? Jag pallar inte att de flesta skräckfilmer är likadana, man är så skeptisk. Jag söker efter någon som är på gränsen till att man får ett men av något slag. Förstår någon hur jag menar?

@nomis.1 Det finns ju en del filmer som är så hiskligt dåliga så de även är psykiskt jobbiga att glo på. Resultatet av de filmerna är att man grämer sig över att man glodde på skiten och kanske även betalade pengar för den. Det men man kan få är att man blir väldigt skeptisk till vissa filmer och ibland även till vissa skådisar.

Att man skulle få men av en skräckfilm är väl inte så troligt. När man var liten tyckte man det var obehagligt att gå i mörker efter att ha glott på en skräckis eller även efter att ha läst en sådan bok. Men dagen efter var den oron dock borta.

Jag såg alldeles nyligen All the Colors of the Dark (1972) efter att ha läst era inlägg. Jag såg Blu-ray versionen så man fick verkligen hela det tidiga 70-talets färgrika prakt. Haha ja vad ska man säga? Dessa härliga italienare och deras blodiga knivar! Och ja, huvudkaraktären var riktigt fin och ett riktigt våp, precis som det ska vara i dessa filmer med andra ord.

Har faktiskt inte sett den i blu-ray, är ju ett måste känner jag. Kul att du verkar ha gillat den Verkligen speciell och visst skall kvinnorna vara fagra och hjälplösa i sådana här filmer.