Har era föräldrar berättat om sin barndom?

Min pappa som är född 1949 brukar inte prata om sin barndom. Men när jag frågar honom om det, så berättar han gärna.
När han var väldigt ung(litet barn förmodligen) så stack hans egen pappa från hemmet. Hans mor blev tidigt inlagt på mentalsjukhus och min pappa fick då bo hos sin farmor. När han växte upp, såg han sin mormor som sin egen mamma och visste förmodligen inget annat. När hon dog när han var i 11-12års åldern så fick han bo med sin morfar som var alkoholiserad. Pappa berättar att hans morfar kunde hålla sig nykter en längre tid, speciellt för att han hade sitt jobb på ett sågverk att sköta, men om nån kom över och bjöd på en öl, då var det kört. Då kunde han supa i flera veckor non-stop.
Detta gjorde att min pappa fick ta hand om sig själv. Såg till att han kom iväg till skolan, lagade mat själv, tvättade själv osv.. farsan hade mycket kompisar, och deras föräldrar tyckte synd om honom, så väldigt ofta sov han över hos kompisar och deras föräldrar "tog hand" om honom, gav honom mat osv.
Ibland när farsan försökte sova(för han skulle till skolan dagen efter) så kunde det vara som så att hans morfar ofta skrek och gormade in mot nån vägg, som att han såg "ormar i väggarna" eller nåt.

Han gick lumpen på 1967 tror jag det var. Samma år han fick körkort.

När min pappa var 27 år så fick han en dotter som dog kort tid efter födseln av medfött fel. Han bar hennes lilla kista. (Jag fick inte reda på att jag hade en död syster förrän i vuxen ålder, för pappa har aldrig berättat).

Han hanterade sorgen genom att jobba. Hans vänner började på brandkåren, vilket min pappa hakade på. Sen blev han även lokförare på ett fabriksområde, så han hade två jobb. (när jag var liten grabb gömde han mig under sin rock och körde en bit med mig med loket )
Han jobbade mycket, och spelade tennis på fritiden. Det var väl hans "drog". När han gick i pension hade han jobbat i 45 år nånting. Han får inte ut så mycket pengar i pension idag trots det.

En intressant sak han nämnde om sin barndom att på 50-talet när han växte upp, så var det betydligt färre bilar på vägarna

Ja, det var min farsan berättelse det. Hur är det med era?

Min far är född ungefär samtidigt som din.
Han har aldrig berättat någonting om sin barn, ungdom, uppväxt, framtidsplaner, känslor, nada.
Inte nykter.
Men har väl hänt att enstaka ord har ramlat ur karln då han var drucken, annars är det ju mor o släkt som berättat/fyllt i tomhålen allteftersom.

Jag är född -49 så kan relatera, man berättar inte om sina dåliga minnen för sina barn. Barnen ska ha en bra syn på oss föräldrar och då smutsar man inte ner det med negativa minnen det är barnen som är det viktiga för oss. Vi är inte så lätt kränkta som dagens föräldrar utan håller det ev skitet vi upplevt borta från våra barn till skillnad från dagens föräldrar som gärna lägger all skuld på dem för sina problem.

De har berättat massor. Men jag får ibland veta nya detaljer.

Pappa är född -55, 6 bröder och 1 syster i Kurdistan. Hans pappa var polis men det var i grannbyn. De bodde inget litet hus och byn låg högt upp bland bergen. Hans pappa dog när min får var 16. Han började bygga hus med sina bröder och tjänade sina första fickpengar. Ibland åkte han till de antika badhusen lekte bland ångorna med andra småbarn. Han blev tvungen att göra lumpen i södra Irak och han kunde inte ett ord arabiska. Han blev kvar sär i 4 år.
Vid en militärövning åkte min pappa och hans pomare vilse i öknen och stötte på ett beduinfolk som i princip räddade dem från törst. De blev efterlysta och tillslut blev de återfunna, de hade hamnat i Kuwait haha. Det var nära att det utbröt en konflikt pga detta då man trodde att de var spioner. De överlämnades till Irak och deras major hamnade i fängelsecell.
Sedan kom kriget och pappa blev frihetskämpe för kurdernas del (de som ni sett den senaste tiden slåss mot IS). Han var ständigt mellan bergen och krigade i 6 år i streck. Han hade alltså varit borta i 6+4 år från sin familj som varje visste om han levde eller inte.
Sen kom han till Sverige och jobbade som gravskötre och sedan inom industri. Han bodde ensam på 17 kvm i 12 år i Stockholm. Om helgerna gick Han och festade på disco eller fiskade. Han reste runt hela världen. Tillslut träffade han mamma och de gifte sig.

Mamma född -64 i en sträng och rik familj. Hennes bröder ägde en bilverkstad, den bästa i hela stan. De var ganska välkända, ungefär som "Wahlgrens" här i Sverige. Omtyckta. De bodde i ett enormt hus, ungefär som en herrgård mitt i stan dock utan en gård. Mamma blev lärare och undervisade i en skola utanför stan. Hon minns när hon under kriget behövde var och varannan dag gömma hela klassen med barn när bomberna föll. Lektion, bomber, skrik, nästa lektion, bomber skrik. Så Såg det ut, varje dag. Hon var det svarta fåret i familjen. Städade och tog hans om alla äldre familjemedlemmar. Hon var ensam trots att de var 8+ syskon. Hon drömde om att flytta ddärifrån långt bort. Ibland umgicks hon med sina vänner, de brukade köpa isglass eller sitta i parken och prata om killar. Ofta hälsade man på grannar och släkt, minst någon gång i veckan.

Håller med. Jag är glad att jag har föräldrar från din generation, farsan fyller 71 snart
Folk som har föräldrar födda på sent 60-tal, tidigt 70-tal tycker jag har helt andra värderingar än föräldrar som är i din ålder(och min farsas ålder).

Hur var det att växa upp på 50-talet då? Är det som min farsa säger, att det var avsevärt färre bilar på vägarna?

Absolut var det det, i den skånska by jag tillbringade mina 8 första levnadsår var det väldigt ovanligt, mest traktorer och häst och vagn(tro det eller ej) och då låg den inte direkt avsides, vi som växte upp då fick ju lite andra värderingar, då var det ju arbeta och göra rätt för sig som gällde.

Okej, då var det alltså i en by som du växte upp i. Min far växte upp i en tätort som idag har runt 75-80 000 invånare. Tror den hade runt 50-60 000 när han växte upp. Kanske är lite skillnad då mot en by när det kommer till trafik.

Hur var det annars på 50-talet? Vad gjorde man? Skulle vara kul om du berättar litegrann vad du gjorde under uppväxten och ungdomen. För du och min farsa är ju ändå jämngamla så det blir roligt att läsa om.

Min pappa är född 1960 och har pratat lite om sin barndom. Mest om sina tonår. Han växte upp på en gård utanför en mellanstor stad. Det han beskrivit mest var att växa upp med att nymodigheter kom. T.ex. när de grävde en andra brunn, fick vattentoalett eller tv.

Sina tonår beskriver han mest som mellanöl, motorcyklar och hänga i Danmark. Växa upp samtidigt som MC kulturen spreds och ändrade sig i Sverige. Samt inte fatta vad fan hippies höll på med.

70-80talist här. Mina föräldrar har berättat på tok för mycket i mångas tycke. Mångsidigt missbruk och psykisk ohälsa finns på båda sidor. Historierna är dock inte bara mörka utan ofta väldigt kul och hjärtevärmande, på något vis. Tyvärr har jag 0 respekt för min narcissistiska farmor, som ett resultat av för mycket information. I vissa fall vore det skönt att vara lyckligt ovetande!

Mina föräldrar berättade inte mycket. Speciellt inte pappa. Men mamma berättade att hon hade en siameskatt. En gång när mamma var liten satt hon på en häst. Hästen böjde ner huvudet och mamma blev rädd.

Detta var på 40- eller 50-talet.

Jag läste mammas dagbok en gång. Det stod ungefär det man kunde förvänta sig av en tonåring på sextiotalet. Killar, dans och sånt.

Vi var väl som barn mest på den tiden, när vi inte gick i skolan lekte vi utomhus då, var inte vanligt man var inne oavsett väderlek, möjligen vintertid när det var kallt men där jag bodde var det ju mest vanliga arbetarbostäder , som mest två rum och kök vad jag minns, som regel ett rum och kök, ungarna sov i köket och föräldrarna i rummet som regel så ett antal ungar som stoja runt var ju inte direkt välkommet i de trånga lägenheterna, sen fick man ju hjälpa till med arbete som föräldrarna hade när man blev stor nog i mitt fall då , att hjälpa mamma på betfälten (detta var i Skåne) de hade betalt efter rad de rensade och då kunde man ju hjälpa till.Lekar var väl som sagt som vi lekte på den tiden koboys och indianer som man sa då :-) kurragömma och andra relativt oskyldiga lekar, man var ju som sagt mycket ute så det var mycket lekar i skogen också, lite Tarzan och så. Sen blev man ju lite äldre och var inte rädd för tjejbaciller längre och eftersom det var på landet så visste man ju tidigt hur allt med fortplantning fungera, sen skulle det bara omsättas i praktiken med :-). men det är en annan historia.

Väldigt sparsmakat! Det lilla jag vet om min fars barndom är det jag har fått höra från min mor och det var den var tämligen tuff, inte ekonomiskt sett utan brist på kärlek och omvårdnad. Väldigt intressant och läsvärt inlägg! Din far och mor levnadsöden och äventyr är fascinerande!

Det påminner lite om en vän till mig som är av kurdisk börd från Syrien. Han har varit med om mycket och berättade även om sexdagarskriget mot Israel och hur otroligt effektiva de israeliska soldaterna var samt att de inte övergav någon stupad kamrat.