Citat:
Ursprungligen postat av
Sqrbanken
Om det är nått jag föraktar så är det en skitnödig pretentiös kulturelit som lever högavlönat på oss skattebetalare, men(!), Kristina Lugn var ett undantag i mitt nämnda förakt trots att hon var samma parasit som resten i sitt skrå.
Hon fick mig trots allt att skratta eller åtminstone le de gånger jag såg henne i teve, kul (på sitt vis) och unik kärring. Såg henne irl vid ett tillfälle också. Fann nått sött i hur hon med sin sjövilda frisyr och outfit högflummigt stod och glodde in i ett skyltfönster läääänge medan jag själv inväntade ett sällskap.
Vila i frid.
Jag träffade henne på 90-talet ett par gånger då hon brukade gå runt i gränderna vid gamla stan, nästan som en nunna i ett kloster med den spirituellt sökande blicken på ikoner och mosaik… fast på väggar, fasader och skyltfönster.
Hon var väldigt svävande och flytande i tankarna, det var som att hon var i en annan värld när man talade med henne. Hon talade om att lyssna till byggnaderna som om hon var i en liten LSD tripp. Hon kunde säkerligen hålla ett vardagssamtal i flera timmar så det var nog svårt för henne under corona isoleringen.
Citat:
Ursprungligen postat av
Volumen
Jag läste nånstans att hon stod till höger på den politiska skalan, kan det verkligen vara sant, jag har alltid trott hon var vänster.
Som ett strå till stacken till hennes nämnda apolitiska natur så fick jag intrycket att hon alltid relaterade allt till sig själv och tolkade allt genom sig själv. Typ din cykel kunde ha ett samband med vad hon drömt om eller hur ungdomar behandlades var en del av hur hon behandlades. Kanske kunde hon ha gett upphov till en egen livsfilosofi ”Lugn-ism”… hon hade på senare år ett visst förakt gentemot vänsterns bildande av ”de okunniga” dvs mot den en överhet inom kulturen och dess försök till folkbildning.
En del jag samtalat med kallade henne självcentrerad andra menade att hon besatt en ganska unik universell empati, personligen tycker jag att hon hade en genuin strävan efter självkännedom. Hon var en sökare i livet bland alla andra och delade helt enkelt sina observationer, hon var personligt-opersonlig.
Det mest slående med henne var att hon besatt en odödlig ungdomlighet som var lätt att förälska sig i, bortom de vuxnas värld i sitt egna land. Ja, hon hade en smått magisk Harry Potter känsla kring sig likt Ebbe Schön.
Jag vet inte hur hon var som mor men jag har förståelse för att hennes dotter väljer sina ord om det hela. För vad besitter inte dem för last i livet?... de gröna ängarnas barn gjutna av de fria 40-talisterna... post-valium generationen... ensamstående förälder under folkhemsapokalypsen... kvinnlig medelålderskris...
Citat:
Ursprungligen postat av
Merwinna
Jag tycker att det har skrivits mellan raderna - genom att INGET skrivits - att hon begick självmord. För annars brukar det alltid stå NÅGONTING, typ "efter en kort tids sjukdom" eller "efter en lång tids sjukdom" eller "i sviterna av en olyckshändelse". Men jag vet förstås inte. Hela människan verkade obalanserad.
Svårt att säga, hon talade ju ganska glatt om döden med sin galghumor men gillade inte romantiseringen kring den. Hennes ensamhet och svårighet att känna sig älskad var även den något hon påtalade öppet.
Hälsa var inte den bästa uppenbarligen men jag har svårt att tro att hon skulle falla platt vid 71. Jag vet inte vilka droger hon tog eller hur mycket hon söp men det ska tydligen nämnas i boken
Mor, mamma, morsan.