låter väl ändå lite som en narcissistisk person, som levt "på" sig själv hela livet, dvs, haft makt över sigsjälv och andra under hela sitt liv? han har haft ett händelserikt liv - lär ju inte hänt om han var en follower på samma sätt som du beskriver "händelserikt liv" så med det sagt. Han har gått i 55år å bossat runt folk, och stått för det. Svårt att ändra det. Har det o göra med narcisism eller vana, eller annat? tänk också på att när han är född så var mannen överhuvudet i familjen och förväntades vara det också, så det sätter ju sina spår. Har en exakt likadan far, förutom att han inte kommit till punkten där allt förfaller - utan han istället är "arbetsnarkoman" fastän pensionerad för länge sedan. Inget skjuts upp - de ska göras nununununu, och alla ska vara med på det annars är de idioter.
Kul referens dock till föregående talare, det där med att modern kommer och räddar allt i interventionen - så är det. "nej, nu är ni orättvisa, jag håller med pappa" absolut, haha, som pricken över i:et, fastän hon själv håller med, men vad gör man inte för sin livspartner, kanske.. Kul ändå! tror vi är rätt många som sitter i samma sits!
Som rubriken lyder,
Min pappa har nyligen gått i pension. Han närmar sig 70-års åldern och har hittills haft ett händelserikt liv. Han föddes på 50-talet, "den goda tiden" och har verkligen gjort allt man kan tänka sig.
Han har jobbat i hela värden, åkt flygplan, jobbat i hela världen, (NY och nästan blivit ihjälskjuten i Mexico) m.m. Han har berättat sjuka saker som han har gjort på sin tid när han var ung. Jag vet att han gjort så många händelserika saker.
Men jag och min syster ser på honom att han är alldeles tom i blicken, som att han har förlorat livslusten. Nyheterna är det enda han ser fram emot nuförtiden. Han stiger upp tidigt varje morgon och tittar på nyheterna. Han har gjort så i 10-15år.
Vi har en sommarstuga inom familjen som är ett av hans intressen kan man säga. Men han orkar inte göra någonting själv längre. Han åker dit, sätter på TV:n, lägger sig och sover och varvar det med att äta något onyttigt.
Hela familjen undviker att åka till sommarstugen då han är så kontrollerande. Det är fan inte kul att vara där med honom. Han "bossar" så mycket över oss. T.ex. när jag var där sist så hjälpte jag honom med båten, då slänger han ut sig ord som "du är så jävla oteknisk", vet du inte hur en förgasare fungerar? Du är precis som din mamma… Han trycker ner mig och min mor, (har gjort det hela livet) utan att veta om det. När jag konfronterar honom om det så säger han; "Det gör jag inte alls", "Jag vet inte vad du talar om", som att han lever i förnekelse.
Och hämta verktyg gör han helst inte själv… han säger t.ex; Gå och hämta en skiftnyckel, gå och hämta en insektsnyckel etc. Då får man absolut inte säga; "Varför går du inte och hämtar själv? Du är ju nära verktygslådan" Då blir han irriterande/arg och mumlar för sig själv. Han vill göra så lite som möjligt. Han gillar att tala om för andra vad man ska göra.
Det är så himla irriterande att han inte kan göra något själv. Han beter sig som ett litet barn. När vi väl följer med till sommarstugan ser han mig/min mor som "gratis arbetskraft" och liksom "utnyttjar oss" och säger vad vi ska göra. Man måste göra exakt som han säger annars blir han irriterande och arg, hans sätt är det enda rätta att utföra ett arbeta på. Det i kombination med att han lägger dumma kommentarer och "trycker ner mig" utan att veta om det själv….Därför undviker jag och min mor att följa med honom dit.
Men när han åker till sommarstugan själv så gör han ingenting… TV:n står på högsta ljud och soffan är prio1 samtidigt som hela huser förfaller…
Jag kallar det inte ens för ett sommarhus… för varje gång jag åker dit är det bara arbete som gäller.
Det är verkligen inte kul att göra något med honom när han beter sig sådär, och det har han gjort hela livet. Han trycker ner mig och min mamma mest. Han gillar dock min syster lite mer och är snällare mot henne. Jag har fått mer gener från min mammas sida, så brukar ofta få höra "du är lika korkad som din mamma"… t.ex.
Läkare har sagt till honom i 15 - 20 års tid att han måste motionera och äta bättre, MEN han lyssnar inte!. Han har diabetes, hjärt/kärlsjukdomar pga ätit för mycket "fet mat" och han har knaprat Ipren/alvedon i 10-15års tid. Det är fan ett under att han fortfarande är vid liv.
Min syster är läkare och försöker banka hål i huvudet på honom, men han lyssnar inte, han bryr sig inte. Han vill inte förändras. Han tar sig knappt upp ifrån källaren längre utan att vara helt andfådd, och kippar efter andan.
Han har börjat höra dåligt så han har fått en hörappart. Men han använder den inte. Ibland hör han inte vad jag säger. Jag säger då; Varför använder du inte din hörapparat? Då säger han; "Det är ju du som mumlar… du får prata tydligare och sluta mumla"…. Men ärthjärna! Du har fått en hörapparat av en anledning… DU HÖR DÅLIGT, det är inte jag som pratar otydligt…Men han vägrar lyssna…
Jag vet att slutet är nära och jag behöver hjälp…Hur kan jag hjälpa min pappa? Allt känns bara hopplöst. Trots det så vill jag hjälpa honom… för han är ju trots allt min pappa.
Hej, jag gick in i väggen när jag försökte hjälpa min farsa att få ordning på sig själv. Var försiktig, ta hand om dig själv också.
Att pensionera sig med ett sådant spektakulärt förflutet kan nog vara en jobbig omställning. Du säger i princip att han tynar bort framför dina ögon, kanske han bara är färdig med att vara en globetrotter och en karlakarl. Man måste unna äldre deras ålderdom, det är något som allt för ofta verkar gå människor i nätåldern förbi. Man stressar eller pressar inte äldre personer att "leva" då dom redan har gjort det. Verkligheten är nog att din far har tankar på äventyr men att bekvämlighet passar bättre, annars hade väl en handlingskraftig man gjort något åt det om han har medel. Om du märker tendenser som att han slutar sköta sin hygien och kost bör du ingripa annars är det nog bäst att du låter mannen vara ifred.
Jag är inne på samma linje som Conan O'Brien att det är "en jobbig omställning" för vissa att gå i pension.
TS du skriver att han nyligen gått i pension o din pappa kanske behöver lite tid på sig för att nyorientera sig o hitta en ny väg o mening i sitt liv som icke längre yrkesutövande.
Ta med honom ut på promenad eller gå ut o fika om han vill såklart - prata - fråga honom hur han har det i livet just nu - trivs han? hur känner han?
Som rubriken lyder,
Min pappa har nyligen gått i pension. Han närmar sig 70-års åldern och har hittills haft ett händelserikt liv. Han föddes på 50-talet, "den goda tiden" och har verkligen gjort allt man kan tänka sig.
Han har jobbat i hela värden, åkt flygplan, jobbat i hela världen, (NY och nästan blivit ihjälskjuten i Mexico) m.m. Han har berättat sjuka saker som han har gjort på sin tid när han var ung. Jag vet att han gjort så många händelserika saker.
Men det är som han inte har någon livslust kvar. Han har nyligen gått i pension och har liksom inga fritidsintressen utöver sitt jobb. Det enda har gör från morgon till kväll är att titta på TV. Varje gång jag kommer och hälsar på ser jag att han har "tynat bort" ännu mer. Han har definitivt inte ont om pengar, han kan göra/köpa vad han vill. Men...det är som han har blivit mer och mer okontaktbar. Jag vet inte vad jag ska göra, för han lyssnar inte på mig eller någon annan i familjen. Han passar in på uttrycket:" Man kan inte lära en gammal hund att sitta".
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste få pappa själv att inse att han måste rädda sig själv, för jag/någon annan familjemedlem kan inte göra det åt honom...
Men man ser på honom att han gett upp på livet.
Jag känner att jag måste göra något... men vet inte riktigt vad.
Tacksam för seriösa tips,
Vänliga hälsningar,
Martin
Min farsa jobbade på kontor och hade massor med intressen i hemmet, byggde prylar osv, men i samband med pensioneringen blev han ändå nedstämd. Jag tror att det handlar om att en människa känner att han inte längre gör någon nytta. När han bara kunde softa och göra det han ville.
Så kommer jag att tänka när jag blir pensionär. Bara gå och påta, liksom.
Som rubriken lyder,
Min pappa har nyligen gått i pension. Han närmar sig 70-års åldern och har hittills haft ett händelserikt liv. Han föddes på 50-talet, "den goda tiden" och har verkligen gjort allt man kan tänka sig.
Han har jobbat i hela värden, åkt flygplan, jobbat i hela världen, (NY och nästan blivit ihjälskjuten i Mexico) m.m. Han har berättat sjuka saker som han har gjort på sin tid när han var ung. Jag vet att han gjort så många händelserika saker.
Men det är som han inte har någon livslust kvar. Han har nyligen gått i pension och har liksom inga fritidsintressen utöver sitt jobb. Det enda har gör från morgon till kväll är att titta på TV. Varje gång jag kommer och hälsar på ser jag att han har "tynat bort" ännu mer. Han har definitivt inte ont om pengar, han kan göra/köpa vad han vill. Men...det är som han har blivit mer och mer okontaktbar. Jag vet inte vad jag ska göra, för han lyssnar inte på mig eller någon annan i familjen. Han passar in på uttrycket:" Man kan inte lära en gammal hund att sitta".
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste få pappa själv att inse att han måste rädda sig själv, för jag/någon annan familjemedlem kan inte göra det åt honom...
Men man ser på honom att han gett upp på livet.
Jag känner att jag måste göra något... men vet inte riktigt vad.
Tacksam för seriösa tips,
Vänliga hälsningar,
Martin
Börja rasta honom. Gå långa promenader med honom. Säg att du bryr dig om honom och att du vill ha honom vid liv så länge som möjligt. Att du vet att han skulle blir en bra farfar.
Skaffa även "barnbarn" åt honom om du har den möjligheten.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
