Aspergers - feldiagnos?

Är 22 år gammal i nuläget och när jag var 15 år gammal talade jag med en psykolog om att få påbörja en psykiatrisk utredning för eventuella personlighetsstörningar och autism.

Under utredningen med bla. BUP fick jag rätt inkonsekventa svar. I helhet beskrev jag att jag alltid har haft sociala problematik, avvikande ögonkontakt, få intressen, repetitiva rörelsen och borttappat intresse i andra. Min mor beskrev att jag alltid har varit blyg, haft avvikande ögonkontakt och börjat tala sent. Dock sade hon att jag alltid brukade leka med andra om jag blev bjuden på det och att jag antagligen bara försöker att assimilera autism symptom i min personlighet. Min mor sade under utredningar att hon aldrig observerat utvecklingsavvikelser i mig.

Tester visade sig att mitt IQ var väldigt ojämnt. Väldigt högt inom vissa aspekter och väldigt lågt inom andra men i helhet i den undre normalbegåvningen. De noterade att jag avviker i ögonkontakt. De noterar att jag inte riktigt uppfyller alla autismdrag förutom avvikande ögonkontakt enligt min moders beskrivning. Enligt utredarna skrev min mor för få poäng på ett formulär för autism, därför var det svårt för dem att konstatera autismproblematik under min uppväxt. De gjorde en cut-off i poäng pga det.

På GAF skalan fick jag 56 av 100 vilket innebar medelsvårigheter inom varenda aspekt. Utredningen sade att jag hade bristfälliga sociala förmågor men som inte kunde specificeras. Ingen kommentarer om mina autismproblem gavs ut av utredarna, enbart kommentarer om det sociala.

------------------

Har jag verkligen autism? I min utredning står inget om varför jag fick diagnosen Aspergers. Det står bara om vad jag beskrev under utredningarna samt eventuella kommentarer från bedömarna baserat på min och min moders beskrivningar. Det verkade som att utifrån min mors beskrivning hade jag inte uppfyllt autism diagnosen men utifrån min beskrivning gör jag det.

Hur kan jag konstatera om jag verkligen har Aspergers eller om det kanske bara är ren bullshit? Är det inte för sent nu? Utredningen utfördes i BUP, jag är lite för gammal för det nu.

Varför inte göra en ny utredning?
Berätta att du anser att det inte är Asperger du har och du vill veta vad. Att du känner dej besvärad av nuvarande diagnos och att den hindrar dej i din anställningsbarhet. Eller nåt?

Jag har försökt flera gånger genom vuxenpsykiatrin men i många fall blir de ivriga och säger att det tar mycket resurser. I andra fall ställer de frågor om autism och då konstaterar de att jag verkligen har det, trots att jag aldrig håller med om det.

Du får tjata och tjata. Förr eller senare träffar du på nån som håller med dej.

Borde jag även visa dem mina dokument över utredningarna? T.ex. det jag och min mor sade, samt utredarna?

Jag har haft sömnproblem i större omfattningar.

Dålig eller nästan ingen sömn: Sämre tal, undviker ögonkontakt, stel mimik, sämre humör, lättirriterad, missar signaler.

Det gäller alla människor.

Dessa symptom har jag inte som utvilad men det du beskriver kan bero på andra orsaker. Ibland vill man bekräfta det man tror och därför kan utredningar ställa till det riktigt ordentligt.

Sen har jag hört att man kan få ut stora pengar från försäkringsbolag. (Barnförsäkring 0-25 år)
Var ärlig mot dig själv så finner du svaret.

Ingen aning. Känn efter vad som känns rätt.

Har du diagnosen asperger så har du ju asperger. Man tror oftast att dom diagnosterar fel vilket dom kan göra men det händer knappt.. liksom dom är utbildade dom vet vad dom gör.
sen också så går dom genom hela ens liv under utredning och ser vilka symtom som du har haft sen liten och om du fortfarande har samma symtom i vuxen ålder.
Jag skulle mer acceptera diagnosen alltså att du är som du är. du är fortfarande lika mycket människa ovasett med diagnos eller inte. din diagnos ska ju inte påverka dig som människa på något sätt även om diagnosen innebär problem i sin vardag vilket man lär sig hantera.

Men om det nu är så som du säger att du tror att du har fel diagnos eller att du kanske INTE har den diagnosen. så begär och göra en ny utredning och se vad dom kommer fram till. Men har som sagt inte för allt för stora förhoppningar pga risken är ju större att dom kommer fram till samma svar att du har den diagnosen det får man ju vara beredd på isåfall.

Men det kan också vara så att du inte har den diagnosen.
Men svårt för oss och veta hur du vill göra.
Liksom hade jag talat från mig vilket jag bara kan göra så hade jag nog inte slösat min tid på och göra en ny utredning när man redan har diagnosen. Man kommer bara slösa sin tid och lägga pengar i onödan. så kanske det blir samma svar ändå. eller om man har tur så kanske man också får svar på att man inte har den diagnosen. så det är väl mer om man vill chansa och göra en utredning. men som jag sa. ha inte förstora förhoppningar bara.

Med all respekt så är det fullständigt trams, diagnoser behöver inte betyda någonting eftersom det är upp till läkare att sätta dem helt efter eget godtycke.

Jag har en bekant som gjorde neurospsykiatrisk utredning enbart för att han ville göra ett IQ-test och ingen i psykiatrin trodde han hade asperger heller, men han lät sin psykolog ge honom en remiss för utredning iaf.

Sagt och gjort, då min bekant har vissa yttre attribut då han är blyg (svårt med ögonkontakt, kroppspråk etc) så snöade läkaren in på att det måste vara asperger och gav honom diagnos trots att testresultaten inte alls visade på det.

När min bekanta till slut protesterade och det gick upp för läkaren att ingen annan i psykiatrin trott det heller så svängde läkaren 180 grader och sade att han aldrig hade givit honom diagnos om han hade tagits från gatan.

Med andra ord så gav läkaren en slentriandiagnos då han var så yrkesskadad, lite som någon inom rättväsendet skulle bli övertygad om att någon med ovårdad utseende som blev gripen på brottsplatsen är skyldig då den "ser ut som skummis" utan att riktigt värdera bevisningen.

Min bekant fick en aspergerdiagnos trots att han inte uppfyllde kriterierna enbart utifrån att läkaren tyckte att kroppspråket "kändes som asperger" då läkare har full frihet att sätta vilken diagnos de vill utifrån hur de känner.

Det som citerad skriver att feldiagnoser knappt inträffar är oerhört naiv då feldiagnoser händer hela tiden inom psykiatrin då väldigt mycket är uppe till läkarens eget godtycke.

En kirurg som opererar fel eller läkare som skriver ut helt fel mediciner blir inte långlivade inom sitt yrke då verkligheten testar deras omdömeslöshet, medan en psykiatiker kan vara omdömeslös nästan helt ostraffat vilket är en sanning som tål att tänka på.

Gör absolut flera utredningar och diskussioner med kunniga, om flera oberoende personer tycker samma sak kan det ligga något i det men enbart en person kan likväl vara en idiot.

då får du väl tycka att det jag skrev är trams men jag har ändå rätt i det jag sa. och OM du hade själv gjort en neuropsykatrisk utredning så hade det gått till på samma sätt som jag förklarade. dom går genom grundligt med symtom att du ska ha haft de sen barndomen, samtidigt uppfylla vissa symtom i vuxen ålder. för att det ska räknas som någon diagnos som adhd eller autism så ska det vara problem sen barndomen och även i vuxen ålder.

Fine jag förstår din poäng med "diagnoser" för diagnoser använder läkarna i sverige ovasett om det nu gäller Neuropsykatrisk utredning där man kan få diagnos som adhd eller autism.

Men man får inte glömma att man kan få diagnoser exempel som cancer eller massa annat. behöver inte vara just neuropsykatrisk utredningar som ska vara trams.
då kan du liksom lika gärna säga att alla diagnoser i sverige är trams.
och diagnoser använder läkarna för att kunna hålla koll på vad som är vad.

sen nu vet jag inte riktigt hur du tar mitt svar nu.
Men iallefall hoppas du förstår poängen i det jag ville få fram med kommentaren.
Visst kan man smutskasta neuropsykatrisk diagnos för man "tycker det är trams" och slänga sina egna slutsater och säga att dom diagnoserna inte finns. Men dom finns lika mycket som alla andra diagnoser som inte behöver vara neropsykatrisk diagnoser.

då kan du lika gärna säga att alla diagnoser är trams och inte bara neuropsykatrisk diagnoser..

Skit i vad läkarna och psykologerna tror om dig. Lev ditt eget liv och utveckla dig själv. Lär dig nya saker. Prova att meditera eller yoga. Det finns böcker att låna eller köpa om det. Vad hade hänt om psykologerna fastslagit i skrift att du är en ekorre? Hade du försökt klättra i träd då och äta kottar? Skit nu i dem. När du känner dig bättre och starkare i framtiden kan du utmana den där smörjan och kräva att det raderas. Ta advokat till hjälp om det känns viktigt. Sverige är en socialistisk diktatur där staten gör vad som helst mot medborgarna.

Det finns gedigna tester när man gör neuropsykiatriska utredningar som är gigantiskt långa frågeformulär riktade till såväl patienten och anhöriga, och anses man uppfylla en viss mängd poäng så pekar det åt ett håll. Detta bygger på seriösa studier som gjorts av riktiga läkare som studerat fenomenet, och bör ha vikt i sammanhanget.

Det är bara så att det inte finns något objektiva krav på vad man ska uppnå för att läkaren ska ge diagnos, det är fullt möjligt för psykiatern att fullkomligt strunta i alla objektiva testresultat, och välja att misstolka patientens levnadshistoria så det passar utifrån inget annat än att patienten "känns asperger" ur totalt godtycklig magkänsla.

En psykiater har väldigt stor frihet att strunta i allt som inte passar och godtyckligt misstolka allt, utan att det får några yrkesmässiga konsekvenser, och det är också därför det finns oerhört mycket skräpläkare inom psykiatri som aldrig skulle passerat i andra läkarsammanhang.