Hej
Jag har 2 riktigt dåliga beta-egenskaper som sitter i sedan händelser i barndomen. Det sitter i undermedvetet och får mig att bete mig väldigt fel med avseende på hur en vuxen men ska bete sig. Närmre 30 än 25 år nu är jag.
Det här vill jag bli av med för det påverkar relationer med familj, flickvänner, arbetskamrater.
Hade Skypesamtal med kollegor och kom in sent och trodde dom drev med mig. Fick den där dåliga känslan igen, som jag fick i barndomen när en kille drev med mig. Jag var inte mobbad men det satte sina spår, den där äckliga känslan. Den känslan som jag absolut inte kan tolerera längre eftersom jag är en vuxen man nu. Jag är stark, jag har vapen. Ingen ska få driva med mig.
Såg ni så snabbt den texten blev mörk?
Jag var inte mobbad i skolan. Men en kille, han och hans gäng drev med mig. Hans ögon, jag kommer fortfarande ihåg dom. Dom lyste av förnedringslust. Han var ute efter att förnedra. Jag mådde dåligt. Men allra sämst mår jag av det nu 13 år efteråt. Vem kunde ana?
Kraften av det undermedvetna.
-Jag har hamnat i bråk med randoms, kollegor, tjejer för att jag trott att dom inte respekterade mig just där och just då.
-Jag klarar inte av att förlora ett argument. Jag har den där feminina och för en man, betagenskapen att jag måste "vinna" ett argument. Sista ordet.
-Jag är besatt av vad andra tycker om mig och det får inte vara att jag är dålig eller orespektabel på något sätt. Då kommer äcklet, den känslan, man blir varm. Varenda fiber vill krossa människan som fick mig att känna så verbalt alternativt fysiskt beroende på person.
Så patetiskt. Mitt ego är enormt stort och dessa sår från barndomen sitter i.
Jag bryr mig om vad andra tycker om mig. Jag måste gå vinnare ur konflikter. Jag vill på riktigt skrämma människor som på något sätt fått mig att känna som den där pojken från skolan.
Han har satt djupa spår i mitt psyke och jag inser det nu.
Det här måste lösas ASAP.
Missförstå mig inte nu, jag älskar att skämta om mig själv och ha kul jargong med vänner, familj osv.
Men så fort det är någon utomstående, och det är "åt hållet" som pojken gjorde, minsta lilla vink. Eller någon konflikt då stämmer ovanstående 3 punkter.
Uppenbarligen är mitt undermedvetna broken efter detta lilla "trauma"
Var rekkomenderar ni?
Meditation? Affirmeringar? Visuailseringar?
Isåfall vilka?
Vet jag vem jag vill vara? JA:
Jag vill vara en man som skiter i vad andra tycker om mig. Som är OKEJ med konflikt, som inte behöver vinna ett argument, som konfronterar utan att vara aggresiv eller ursäktande. En stabil man som inte behöver bevisa något för andra.
Det är en lång väg dit.
Jag har 2 riktigt dåliga beta-egenskaper som sitter i sedan händelser i barndomen. Det sitter i undermedvetet och får mig att bete mig väldigt fel med avseende på hur en vuxen men ska bete sig. Närmre 30 än 25 år nu är jag.
Det här vill jag bli av med för det påverkar relationer med familj, flickvänner, arbetskamrater.
Hade Skypesamtal med kollegor och kom in sent och trodde dom drev med mig. Fick den där dåliga känslan igen, som jag fick i barndomen när en kille drev med mig. Jag var inte mobbad men det satte sina spår, den där äckliga känslan. Den känslan som jag absolut inte kan tolerera längre eftersom jag är en vuxen man nu. Jag är stark, jag har vapen. Ingen ska få driva med mig.
Såg ni så snabbt den texten blev mörk?
Jag var inte mobbad i skolan. Men en kille, han och hans gäng drev med mig. Hans ögon, jag kommer fortfarande ihåg dom. Dom lyste av förnedringslust. Han var ute efter att förnedra. Jag mådde dåligt. Men allra sämst mår jag av det nu 13 år efteråt. Vem kunde ana?
Kraften av det undermedvetna.
-Jag har hamnat i bråk med randoms, kollegor, tjejer för att jag trott att dom inte respekterade mig just där och just då.
-Jag klarar inte av att förlora ett argument. Jag har den där feminina och för en man, betagenskapen att jag måste "vinna" ett argument. Sista ordet.
-Jag är besatt av vad andra tycker om mig och det får inte vara att jag är dålig eller orespektabel på något sätt. Då kommer äcklet, den känslan, man blir varm. Varenda fiber vill krossa människan som fick mig att känna så verbalt alternativt fysiskt beroende på person.
Så patetiskt. Mitt ego är enormt stort och dessa sår från barndomen sitter i.
Jag bryr mig om vad andra tycker om mig. Jag måste gå vinnare ur konflikter. Jag vill på riktigt skrämma människor som på något sätt fått mig att känna som den där pojken från skolan.
Han har satt djupa spår i mitt psyke och jag inser det nu.
Det här måste lösas ASAP.
Missförstå mig inte nu, jag älskar att skämta om mig själv och ha kul jargong med vänner, familj osv.
Men så fort det är någon utomstående, och det är "åt hållet" som pojken gjorde, minsta lilla vink. Eller någon konflikt då stämmer ovanstående 3 punkter.
Uppenbarligen är mitt undermedvetna broken efter detta lilla "trauma"
Var rekkomenderar ni?
Meditation? Affirmeringar? Visuailseringar?
Isåfall vilka?
Vet jag vem jag vill vara? JA:
Jag vill vara en man som skiter i vad andra tycker om mig. Som är OKEJ med konflikt, som inte behöver vinna ett argument, som konfronterar utan att vara aggresiv eller ursäktande. En stabil man som inte behöver bevisa något för andra.
Det är en lång väg dit.
