Citat:
Jag är en 22 år gammal man, diagnostiserad med Aspergers, medelsvår depression och GAD. Jag lider av sociala problematik och depression i min vardag, detta har jag haft sedan runt 15 års åldern. Min barndom, från årskurs 1 till andra året på gymnasiet präglades av mobbing i skolan och i hemmet av mina föräldrar. Jag tänker inte särskilt mycket på det förflutna men det vore ignorant av mig att säga att jag inte är ärrad och att det inte påverkar mig än idag. Idag kan jag inte tala med folk. Jag har en dålig relation till familjen och inga vänner. Jag mår hela tiden dåligt och känner mig ur form. Får även många aggressiva tankar om att ha ihjäl folk samt mig själv.
Jag får ingen psykiatrisk hjälp. Jag känner mig ensam, deprimerad och handikappad (mentalt) varje dag. Jag har gått på sertralin i lite över en månad utan någon effekt.
Jag känner att jag inom 10 år kommer att ta mitt liv. Jag har helt enkelt en stark känsla som säger mig att något kommer inträffa, att om jag nu spolar fram tiden 10 år ligger jag antingen i en kista eller är aska. När jag tänker på att ta livet av mig känner jag mig lugn, som att det är en form av lösning. Folk argumenterar för att det inte är en lösning men det håller jag inte med om. Om det som präglar en är ens existens så är den uppenbara lösningen för existensen att upphöra. Jag ville aldrig föddas och om jag hade haft ett val hade jag valt att inte bli född.
Livet känns meningslöst. Jag tittar tillbaka på gamla filmspolar från tidiga 1900-tal och tänker; alla dessa personer är döda, ingen tänker på dem längre. Alla deras bekymmer och problem borta. Detta kommer vara jag inom 100 år. Varför inte bara dö nu? Man är inte och kommer inte bli relevant i detta spel. Man är bara administrativt pappersarbete, inget mera.
Jag ser på självmord som en rationell utväg.
Jag får ingen psykiatrisk hjälp. Jag känner mig ensam, deprimerad och handikappad (mentalt) varje dag. Jag har gått på sertralin i lite över en månad utan någon effekt.
Jag känner att jag inom 10 år kommer att ta mitt liv. Jag har helt enkelt en stark känsla som säger mig att något kommer inträffa, att om jag nu spolar fram tiden 10 år ligger jag antingen i en kista eller är aska. När jag tänker på att ta livet av mig känner jag mig lugn, som att det är en form av lösning. Folk argumenterar för att det inte är en lösning men det håller jag inte med om. Om det som präglar en är ens existens så är den uppenbara lösningen för existensen att upphöra. Jag ville aldrig föddas och om jag hade haft ett val hade jag valt att inte bli född.
Livet känns meningslöst. Jag tittar tillbaka på gamla filmspolar från tidiga 1900-tal och tänker; alla dessa personer är döda, ingen tänker på dem längre. Alla deras bekymmer och problem borta. Detta kommer vara jag inom 100 år. Varför inte bara dö nu? Man är inte och kommer inte bli relevant i detta spel. Man är bara administrativt pappersarbete, inget mera.
Jag ser på självmord som en rationell utväg.
Tråkigt att din tråd inte fick så mycket views. Fin historia, även om den snart blir historia.
De tråkiga är att många människor som blivit nedbrutna i sitt liv och gått igenom riktigt mycket aldrig kommer tillbaka. Självförtroendet blir så lågt hos er så att det blir nästan omöjligt att få dom allra enklaste sakerna att gå ihop. Och ni blir ännu mera mobbade. Och ännu mera nertryckta. Och sårade. Ni är förlorare i livet. Det är en myt att man kan gå igenom hur mycket som helst och fortfarande le och va glad. Jag tycker inte att du ska ta självmord, men ja tror inte att du kommer finnas om 10, ens 5 år.
Klapp på axeln.
Jag är en nolla idag, en pajas ibland, men ja har mobbat folk i hela mitt liv men alltid spelat oskyldig och snäll, så bakom blå ögon så härskades det, förnedrades det och skämtades det väldigt grymmt.
Jag tycker att jah är en grym människa. Dom andra älskar mig irl, alla tycker om mig, men de för att jag är populär och karismatisk, och ja försöker alltid jävlas och trycka ner andra, men dom tycker ändå ja är snäll.
Jag är en loser typ, ja, men ja är inte typ en incel wizard utan jah är positiv, bjuder på mig själv, har kul och gillar faktiskt mitt liv. Ja tycker typ att ja förtjänar att va där ja är nu efter alla ja tryckt ner. Rättvisa.
Ja förstår om du tar självmord, skulle ja också gjort om mitt liv va lika fattigt som ditt
de gör mig glad att läsa självmord trådar för ja gillar att läsa om såna som har de riktigt dåligt, får mig att mysa ner mig naken i sängen och skratta som caligula, och tänka att de faktiskt finns nån därute som har dt sämre och fattigare.
