Jag har förstört för mig. Mitt spelande är utom kontroll.

Jag tycker du skriver massa kloka saker det enda jag personligen tycker hindrar mig är att jag har försökt. Ja har hållit på i snart 10 år. Familj har försökt med att hantera min ekonomi i tidigt stadie. När jag faktiskt hade det bra ställt inga skulder. Men efter alla trakasserier och irritationen tröttnade de till sist. När man ringer på kvällen 10 gg för att få tillgång till sina egna pengar. Även om man vet att de håller i det i gott syfte.

Jag har liksom passerat så många olika punkter. Flytt, miljöbyte, individuella samtal, samtal indirekt med nära och kära.
Från början brydde sig alla men ida lever alla sina egna liv. De upplever mig helt enkelt som förlorad. För de vet när jag spelar och inte spelar. "Jag ska sluta" jag har slutat nu". De har hört detta för många gånger utan handlingar.

Det är därför just idag jag känner mig ganska frustrerad och ledsen. Jag hade kunnat leva ett normalt och lungt liv, haft det bra med nära individer. Men jag har tagit mina man och får stå mitt kast. Saken är att jag är ganska vilsen och vet inte riktigt vad jag ska göra.
Jag har sjunkit så långt idag så jag går knappast ut från huset och gör något kul längre. De liksom i de stadie vi är idag.
Ja tänker flera gånger kommer jag någonsin få ett normalt liv, hur ska ja betala alla sms lån skulder, kommer jag få skuldsanering.


Jag nämnde ovanför lite grann. Ja känner mig nästan som kidnappad. Varför ska jag sluta för när allting är skit mentalitet....
Djupt inom mig ja lovar ja vill bara lägga av.

Sitter själv i samma sits delvis men har vänt skutan för tillfället. Håller på med aktier och har förlorat miljonbelopp i spekulationer. Ett enda jävla träsk är vad det är. Det spelar ingen roll vad man tror, det blir fel!
Spelberoende är ett helvete och konsekvenstänker finns inte där öht. För tio år sen kunde jag bli arg i flera veckor för att ha förlorat 15000 men idag känner jag ingenting av att förlora 50000 på 0,1 sekunder.
Man blir helt matt och till slut undrar jag vad jag ska göra om jag fick massa pengar, jag tror jag hade fortsatt spela. Varför? För att det handlar om revengetrejding. Jag vill ha hämnd och känna att jag gör rätt.

Jag är i precis samma sits som dig, spelat upp allt, funderar på hur jag ska få mer pengar hela tiden. Har t o m börjat tänka på att stjäla av nån granne eller så...
Har nu sådan ångest att jag knappt kan andas...hjälper inte att spela...ångesten gör att jag inte kan ta mig till med nåt, inte ens sköta mitt gem. Allt går bara ut på att k6nna spela...
Har du prövat stödlinjen på nätet.?

Kontakta öppenvården nära dig och be att få prata med någon om spelmissbruk. Du är långt ifrån den enda som hamnat i den här sitsen och det finns hjälp att få.

Den här tråden kommer att bli väldigt lång då jag verkligen vill skriva av mig och det finns så mycket att skriva på flashback.

Snart har jag hållit på i 10 år.
Relationer är som bortblåsta idag även om omgivningen vill mitt bästa. Tyvärr håller man ändå mig på distans då jag ständigt söker efter pengar. Jag förstår att de väljer att dra sig undan. När man försökt hjälpa en tiotals gånger.

Har liksom byggt upp en fasad där jag är otrolig skicklig på att få pengar och känslan är verkligen på topp när man gör insättningen.

Jag skulle beskriva det hela dom en destruktiv partner. Man vill bryta sig loss från denne och vet hur dålig den är för mig. Men ändå dras jag tillbaka till den hela tiden. Jag skulle ljuga och säga om att jag vill sluta spela. NEJ det är en sådan revansch och ilska inom mig för alla förlorade miljoner. Ja tyvärr ligger siffrorna åt det hållet. Kikade igenom historiken för senaste året och även om det varit mitt sämsta år rent ekonomiskt så här jag spelar bort ca 420 tusen kr. Sitter på stora skulder p.g.a kopiösa sms lån som är gamla.

Jag känner mig otroligt vilsen som person idag. Ingen aning vad som gör mig nöjd och absolut ingenting driver mig längre. Jag är mellan 25-30 år idag men vettefan hur min framtid ser ut. Man har lurat vänner, partner, bekanta allt möjligt för att få fram pengar till spelandet. Ljugit, snott från arbetsplatsen för att sedan lämna tillbaka i smyg. Galna saker och mitt konsekvenstänk bara försvinner.

Jag har tack och lov haft det ok med arbete och sköter mig på jobbet. Tyvärr har de senaste 2-3 åren inte varit något bra. Bara jag va på jobbet ville jag ändå ständigt ta upp telefonen för att lägga ett jävla bet. Sena nätter gör så att man blir sliten. Till sist pausa jag men ju mer ja va hemma så fortsatte skiten som vanligt.

Jag äcklas över den människan jag är idag. När jag tittar mig på spegeln så föraktar jag mig fullständigt. Det känns som jag bara ser en ledsen och patetisk individ. Jag har skämts så mycket att jag inte vill skämmas mer. Det har gått så långt att jag inte shoppat på något år. Jag vill inte ens gå ut längre eftersom jag skäms över min klädstil.

Det finns inget som driver mig framåt längre. Träning är något som funkar och de bra. Men ingenting annat mitt intresse för saker är totalt under isen. Jag kommer säkerligen va ensam hela livet. För vilken person vill va partner med en galen speltorsk. Jag föredrar att hålla människor på distans. För allt känns som en lögn för mig. Varför ska jag skratta för och va glad när jag är en manipulativ spelgalen människa.

Det som oroar mig är hur framtiden ser ut för mig. Hur desperat jag kommer bli för att skaffa fram pengar. Skulle jag råna något för att få fram? Nej men samtidigt vet ja inte hur långt jag kan sjunka.

Det blev ett långt inlägg men ja känner för att skriva av mig. Jag önskar er alla de bästa under denna Corona tid!

Några tips på hur man kan bryta sig loss från den sociala fobin, samt självdestruktiva tänkandet.
Tycker jag faller tillbaka i många sånna tankar.
Typ "jag vill gå ut -Nej du är värdelös gå inte ut - Du e ful - bättre stanna hemma tankar".

Många ser de kanske inte som ett problem och kan finna de löjligt. Men ja lovar mentalt är de jobbigaste när man förlorad den känslan att älska sig som jag upplever.
Med all respekt och kärlek så önskad jag att främst få tillbaka de älskandet igen.

Jag bryr mig om vad främlingar, okända, tycker om mig, vad andra säger om mig. Ingen aning men de bara är så. Det kan va för att man tänker på hur de va förr när man inte va speltorsk och nu. Man gör en jämförelse.
Tips?

Den här tråden kommer att bli väldigt lång då jag verkligen vill skriva av mig och det finns så mycket att skriva på flashback.

Snart har jag hållit på i 10 år.
Relationer är som bortblåsta idag även om omgivningen vill mitt bästa. Tyvärr håller man ändå mig på distans då jag ständigt söker efter pengar. Jag förstår att de väljer att dra sig undan. När man försökt hjälpa en tiotals gånger.

Har liksom byggt upp en fasad där jag är otrolig skicklig på att få pengar och känslan är verkligen på topp när man gör insättningen.

Jag skulle beskriva det hela dom en destruktiv partner. Man vill bryta sig loss från denne och vet hur dålig den är för mig. Men ändå dras jag tillbaka till den hela tiden. Jag skulle ljuga och säga om att jag vill sluta spela. NEJ det är en sådan revansch och ilska inom mig för alla förlorade miljoner. Ja tyvärr ligger siffrorna åt det hållet. Kikade igenom historiken för senaste året och även om det varit mitt sämsta år rent ekonomiskt så här jag spelar bort ca 420 tusen kr. Sitter på stora skulder p.g.a kopiösa sms lån som är gamla.

Jag känner mig otroligt vilsen som person idag. Ingen aning vad som gör mig nöjd och absolut ingenting driver mig längre. Jag är mellan 25-30 år idag men vettefan hur min framtid ser ut. Man har lurat vänner, partner, bekanta allt möjligt för att få fram pengar till spelandet. Ljugit, snott från arbetsplatsen för att sedan lämna tillbaka i smyg. Galna saker och mitt konsekvenstänk bara försvinner.

Jag har tack och lov haft det ok med arbete och sköter mig på jobbet. Tyvärr har de senaste 2-3 åren inte varit något bra. Bara jag va på jobbet ville jag ändå ständigt ta upp telefonen för att lägga ett jävla bet. Sena nätter gör så att man blir sliten. Till sist pausa jag men ju mer ja va hemma så fortsatte skiten som vanligt.

Jag äcklas över den människan jag är idag. När jag tittar mig på spegeln så föraktar jag mig fullständigt. Det känns som jag bara ser en ledsen och patetisk individ. Jag har skämts så mycket att jag inte vill skämmas mer. Det har gått så långt att jag inte shoppat på något år. Jag vill inte ens gå ut längre eftersom jag skäms över min klädstil.

Det finns inget som driver mig framåt längre. Träning är något som funkar och de bra. Men ingenting annat mitt intresse för saker är totalt under isen. Jag kommer säkerligen va ensam hela livet. För vilken person vill va partner med en galen speltorsk. Jag föredrar att hålla människor på distans. För allt känns som en lögn för mig. Varför ska jag skratta för och va glad när jag är en manipulativ spelgalen människa.

Det som oroar mig är hur framtiden ser ut för mig. Hur desperat jag kommer bli för att skaffa fram pengar. Skulle jag råna något för att få fram? Nej men samtidigt vet ja inte hur långt jag kan sjunka.

Det blev ett långt inlägg men ja känner för att skriva av mig. Jag önskar er alla de bästa under denna Corona tid!

Ohh vad jag känner igen mig med i det du skriver. Jag har helt enkelt blivit en risktagande och extremt impulsiv ju värre spelandet har blivit. Minns speciellt en dag när jag spelade 120 tusen kr. Gick sedan ut och träffade en vän för att umgås som vanligt. Berättade om vad jag precis hade gjort. Denna begrep inte någonting. Helt iskall var jag och brände bort de på 2-3 timmar. Det tragiska är att hur man tappar värdet på penfar fullständigt. Allt är bara hämnd och revansch i min hjärna hela tiden.


Ångest läget har jag passerat men däremot har det utvecklats till social fobi. Anledningen är det extrema isolerandet. Jag har typ levt i rena karantän under flera år. Visst har man gjort saker när man varit tvungen. Men föredrar helst va o hemma och spela. Den sociala fobin är hövligt irriterande då jag ständigt ser ner på mig själv hela jävla tiden. I grund och botten är ja trevlig o göra med har man fått höra. Väldigt social och öppen av mig som person. Stödlinjen har inte hjälpt tyvärr.

Jag har gjort det eller gått via kommunen. Där jag fick samtal under flera månader. Det kändes definitivt bra att prata ut. Men terapeuten blev ofta väldigt förvånad över hur jag inte brutit ihop fullständigt när ja prata om min livshistoria.