Svettas/Nervös när jag är hos läkaren

Tjena

Är en 21 årig kille som skriver om ett ämne jag skäms mycket över och det har blivit en ond cirkel av det hela.

Har varit på rutinmässiga kontroller hos läkare pga potentiell ärftlig sjukdom som vi har i familjen.
Är av någon anledning alltid nervös inför att gå till läkare och sjukhus. Har varit såhär sen jag var liten.

Så fort jag lägger mig på britsen och pulsen ska tas ser jag pappret man ska ligga på och att de kan se min puls vilket stressar mig. Jag börjar svettas och vet att läkaren ser min puls. Känner mig förnedrad av att de vet att jag är nervös och att det kommer vara en stor blöt fläck efter jag gått upp.
Jag vet att det finns ingen anledning till detta men allt kommer från vana och sen försöker jag stoppa känslan vilket gör allt ännu värre.
Skäms alltid väldigt mycket efteråt och vill bara fly från sjukhuset.

Nu gör jag inte detta ofta (1-2gg/året) och i dagliga livet så har man kläder på sig och det syns inte att man är stressad/nervös. Vet även att jag kan få liknande tankar om jag blir medveten av att folk kan se att jag är stressad och nervös som tex på möten.
Allt detta får mig att dra mig tillbaka och inte öppna upp mig själv för jag skäms och vill inte visa mig samt att jag är rädd att känslan kommer om jag säger nått och alla ögon blir på mig...

Vad kan jag göra?
Det här har stört mig i flera år nu.

det är ett helvete att hålla föreläsningar och redovisningar gissar jag?

Påminner lite om socialfobi. Då blir man nervös av o göra fel eller att folk ska se hur nervös man är. Men det är ju bara en vanligt läkarmöte? Och att vara nervös är helt okej.

Pröva att inte lägga så mycket vikt i det.
Säg saker till dig själv som "det här har jag ju gjort förr" istället för "undrar om man ser att jag är nervös". Försök att lugna dig själv och ta hand om dig.

Om du ändrar hur du tänker och blir lite mer bekväm med det, så kan det kännas lite bättre.

Det handlar ofta i slutändan om att man måste försöka avdramatisera det hela och försöka att inte jaga upp sig. Man tar ett stort problem och försöker att göra det mindre. Så ta några djupa andetag och försök att få det gjort bara. Det blir skönt igen när man tagit sig igenom det.

Åhå, fyfan vad jag känner igen mig!
Känner precis likadant, har sen en traumatisk upplevelse i barndomen, otroligt svårt, för att inte säga näst intill omöjligt, för o gå till doktorn.
Har grov ångest i dagar innan jag väl kommer dit, ock då är det jävligt illa...
Tandläkaren som så många är rädda för ger mig nästan en perverterad njutning i jämförelse..
Men med åldern kommer visheten, jag orkar knappt bry mig längre, brukar dessutom säga att när jag väl sitter där hur det ligger till, brukar ta udden av den värsta ångesten.
Det är väl det enda rådet jag skulle kunna ge dig, kort sagt, säg som det är!

Det finns väl få platser i samhället där det är mer rimligt att vara nervös än när man är hos läkaren? Läkarna möter ju nervösa personer hela dagarna, det är ju ingenting som dom bryr sig om det minsta.

Redovisningar var jag alltid nervös över flera veckor inför och kommer ihåg så fort man fick reda på att det skulle göras en sådan, att det kändes som att man fick flera ton tung sten som skulle bäras i flera veckor...
Tills allt var klart eller under redovisningen då man insåg att det inte var så farligt.

Jag har också trott jag haft det, Social Fobi trodde inte psykologen jag var hos att det var utan att jag var blyg eller nått.
Själv känner jag mig väldigt vilsen över allt men vill bli av med denna känslan av att känns sig instängd i sitt huvud hela dagarna.
Känns som jag missar så mycket för jag inte tar chansen eller vågar saker.

Socialfobi är mer att man blir nervös för att gå ut eller kanske sätta sig och prata med folk. Typ om man ska gå upp på stan så kan man få så mycket obehag att man stannar hemma och får panik. Om någon kollar på en kan man känna obehag etc. Det hade jag ett tag och det går att arbeta bort.

Något som även kan fungera väldigt bra är nofap.