Är det bara jag som får minskad ångest av denna pandemi?

Det sitter i människans DNA att vi ska lida.
Människor har haft problem och lidit sedan tidens begynnelse. Man hade inte tid att tänka på framtiden utan det var alltid en fråga om man ens skulle leva för att uppleva morgondagen. Denna kamp om överlevnad har satt sig djupt i vårt DNA.
Idag däremot får vi allt serverat, vi tar saker för givet. Detta har medfört någon slags tomhet i människan. Vi måste lida för att må bra och uppskatta det små sakerna i livet. Nu när denna pandemi tagit över börjar dem där tomheten inom oss att fyllas på igen och därför mår många människor bättre, även fast det är kaos.

Vad intressant, och skönt för dig!

Ibland kanske en helt ny och oberäknelig situation, som man inte har någon chans att skydda sig mot, "nollställa" ångesten? Som en reaktion på (omedvetet) perspektiv eller så?

Kan handla om detta , det finns inga planer någonstans just nu... bara dag för dag arbeta och handla mat om nödvändigt

Bra att du vet bättre vad jag tänker än jag själv. Imponerande.

Det var en förklaringsmodell, från min sida, som möjligen kunnat stämma överens för TS. Är det inte det vi försöker bena ut tråden?

Han är störd och elak. Eftersom jag bandat honom under pågående utbrott när jag skrikit åt honom att ge fan i mina knivar (han har två tre gånger innan under gräl försökt ta kniv) mottar knytnävsslag och annat emot mig + slår in min dörr när jag hoppar undan, är han väl särskilt intresserad av att skada mig. Jag ger mig aldrig. Problemet var att jag tyckte om honom en gång i tiden trots att man insåg att han är väldigt sjuk efter några veckor. Jag såg mer till min egen ilska än allt han faktiskt gjorde eftersom han klarade av att hålla samman sig ju mindre han konfronterades. Han spelar mjuk och vänlig men ja, vi människor ser väl vad vi vill se. De som framställer dem själva som sårbara, är man väl mer överseende med hela tiden.

När jag såg symptomen sist vi sågs reagerade jag när han skulle sticka hem. Och ja jag misstänkte då att det verkligen kunde vara coronan. Han hävdar att ja tvingat honom att komma när jag bjöd hem honom men vi hade träffats innan utan att han nämnt att han var sjuk under den tiden och då var han otroligt kärleksfull och sedan iskall efter att ha kommit hit, hånglat och hostat omkring överallt innan han stack. Om jag "tvingat" honom hem till mig "tvingade" jag honom knappast att röra sig omkring obehindrat sjuk utan att bry sig eller åka kollektivtrafik och gå och arbeta. Vilket är ett ironiskt påhopp eftersom när jag frågar honom varför han utnyttjat mig för sex är han jämt hånfull och säger "Har jag våldtagit dig eller?" Jag har aldrig kidnappat honom hem till mig heller och absolut inte förmått honom att under falsk flagg av seriositet inleda relation med mig. Jag hade andra val än honom faktiskt. Det har jag också på bsnd, att han skrattandes hävdar att alla vill ha honom men ingen vill ha mig eller skulle stå ut med mig en dag. Nåväl. Män som försöker dra kniv under gräl med tjejer, är knappast dem som är mest eftertraktade.

Han påstod att hostan var för att han inte druckit tillräckligt när han arbetade. Sedan efter att jag blivit sjuk, ringde en upp mig och när jag berättade frågade personen om han arbetade på ett lager. Saken är att han har vänner som arbetar där och vilket lager han sedan hyrts ut till vet jag inte. Det var människor som arbetat på lagret personen frågade om, som tydligen är två av stadens konstaterade fall. Om de arbetat efter att ha kommit hem sjuka, vet jag iofs inte eftersom de enda uppgifter jag har är att det är lagerarbetare som är sjuka i covid-19 här. Killen, jag träffade arbetar på lager och även hans vänner. Det är väl förövrigt nu dag efter dag enbart samhällssmittade som dyker upp i länet. Om det är just till staden vet jag ju inte men ytterligare en slump att mitt insjuknande sammanfaller med de samhällssmittade? Vet inte ens med säkerhet vad jag har här. Jag stannar bara hemma ifall att för att inte riskera att smitta andra. Killen är inte en bra människa. Vi har haft det stormigt och jag var syndabock hela tiden eftersom jag vet och tar ansvar för mina fel. Det gör jag inte längre. Jag må vara temperamentsfull, det är jag. Men han är hänsynslös.

Så ja, om jag är sjuk (i covid-19) gjorde han det med flit. För han gav mig det han hade.

Det finns alltid de som får blomma ut och finner mål och mening då hamsterhjulet spårar ur. Framtiden kanske tillhör dig?
Gratulerar!

Hm... Okej, jag har nog missförstått dig innan. Förlåt.

Lite så är det faktiskt, även här. Helt klart skillnad i alla fall.
Man ser inte lika mycket par och folk i grupp som sitter och har trevligt när man är ute. Inte mycket aktivitet på uteserveringar osv. Man vet att folk inte är ute på diverse glada tillställningar osv. Folk sitter hemma vid datorn med neddragna persienner som man själv gör, tänker man. Så är det ju inte, såklart.. men det kan kännas så om man inte analyserar det närmare.

Jag tror jag tänker som många andra tänker, att det på ett sätt känns skönt att det avlider många människor i denna överbefolkade tid. Men det är ett själviskt tänkande. De som avlidit i coronapandemin har alla varit någons mor, far, mor- och farförälder, syskon och annan släkting eller närstående.
Risken finns att jag också drabbas av förlusten av en familjemedlem, och då blir det plötsligt inte en sådan rolig tanke längre.

Man får akta sig med att önska död på andra människor. Bra att du har förstått det till sist.

Känner samma sak. Tycker såklart det är hemskt och läskigt det som händer på grund av corona och som hypokondriker borde jag väl egentligen oroa ihjäl mig. Men faktum är att sedan jag gick i karantän för ett par veckor sedan och började jobba hemifrån har både mitt psykiska och fysiska mående, som har varit i en liten dipp det senaste halvåret, verkligen förbättrats.

Tror det har att göra med att all stress och krav man har på sig i vardagen försvinner lite nu. För mig personligen passar det dessutom mycket bättre att få jobba hemifrån. På något sätt är det skönt att få något annat än sina egna problem att fokusera på och känslan av att vi alla är i samma båt skapar en slags känsla av gemenskap och trygghet.

Nä, vissa av oss är inte gjorda för att arbeta med massor av annat folk runt sig. Någon trygghet kan jag dock inte känna, bara en rädsla för vad som kan hända.