Skillnaden mellan kris och depression och hur Sverige klarar detta?

Ja det verkar som att ett antal experter och icke experter anser att det som nu väntar oss är en Depression och inte en kris.

Vad är egentligen skillnaden?? Hur länge kann en Depression paga egentligen? Finns historiska Exempel?

Hur stor kann arbetslösheten bli under en Depression?

Hur kann sverige ta sig ur en Depression?

Som det verkar nu sa kastar politikerna in stödatgärder vilket ju kann hjälpa i kriser. Tex skall kulturarbetarna nu fa 1 miljard kronor.

Hur kommer man bäst ur en Depression?

Arbetslösheten under den stora depressionen på 30-talet låg på ca 20%. Förvånande nog är arbetslösheten i Sverige större idag, trots att vi har genomlevt den största högkonjunktur som Sverige någonsin upplevt: Idag är 7% officiellt arbetslösa, men 20% ytterligare "står utanför arbetsmarknaden", dvs lever på oss andra. Det är ett tecken på rikedom att 27% av alla i arbetsför ålder kan unna sig att inte arbeta. Så kommer det antagligen inte vara ifall vi får en riktig depression, för då kommer national-inkomsten minska och det finns inte nog med pengar att "fördela" till alla dessa.

En depression är en ond spiral, och för Sveriges del spelar det nog inte så stor roll vad landet själva gör: Vi är exportberoende och om våra kunder inte vill ha våra varor så sätter det agendan.

Vi kan ta oss ur en depression genom att rätta mun efter massäck och att arbeta mer och hårdare. En lönesänkning på 30% och att avskriva hälften av alla offentliganställda från rullorna vore kanske en bra start. Dvs backa tillbaka till en nivå som motsvarar levnadsstandarden i Finland på 70- och 80-talen.

För att det skall hända behöver nog också LAS, kollektivavtal, hyresregleringar och andra "reformer" avskaffas, och lönesättningen släppas helt fri. Dessutom kan vi kanske få hjälp av att vi är med i EU och de arbetslösa svenskarna kan åka till de länder där det finns jobb, precis som när finnar och greker kom hit på 70-talet, inte för att 'söka asyl' och leva på bidrag, utan för att jobba.

Alltså ett samhälle som mer liknar det vi hade innan Olof Palme.

Det råder minst sagt skilda åsikter om hur man bäst motar Olle i grind.

Själv anser jag att staten till så liten grad som möjligt ska gå in med riktade satsningar till enskilda grupper som i ditt exempel och istället inrikta sig på att övergripande bygga upp landet.

Sådana satsningarna ger i sin tur ringar på vattnet som alla kan ta del av, men ger också bestående värden som finns för oss alla oavsett om det är kris, depression eller högkonjunktur och bättre tider.

Norge har ju räddat svenska ungdommar fran arbetslöshet i säkert 20 ar nu

dessa svenska ungdommar kommer ju dra hem till sverige med nu när alla Restaurant och rese hotel jobb osv försvinner i sverige

hur stor e ungdomsarbetslösheten nu och hur stor blir den om de svenska ungdommarna kommer hem fran norge?

Krig kan funka som sätt att ta sig ur en ekonomisk depression.
Mindre befolkning och större efterfrågan efteråt.
Förutsätter förstås att befolkningen besitter en viss handlingskraft, och inte bara sitter och suckar bland ruinerna.

Det är väl bara bra att den ekonomiska aktiviteten avtar med tanke på vad klimatalarmisterna predikar.
Att kreditbubblan har fått pyspunka är inget som påverkar svenskar med lite framförhållning. De som sitter i skiten är politikerna (och deras väljare) som har förstört Sverige.
Problemet är lätt att åtgärda.
• Höj räntan till 5 procent.
• Sänk lönerna och dela på jobben.
• Sänk skatten på arbete, första 200 000 kr ska vara skattefria.
• Avskaffa alla bidrag som inte kräver motprestation.

Jordgubbsodlarna var bekymrade över att inte få tillgång till gästarbetare under karantänen. Det går väl lika bra att några nypermitterade svenskar sköter om odlingarna.

Ta bort alla arbetsmarknadslagar.