Tråden om Christer Andersson

Bra initiativ till sammanställning. En bra överblick gällande Mårtens grandman. Och visst stämmer han hyffsat väl in på LJ:s gubbe likaså. Har du plöjt igenom de olika förhören med Kioskägare LN? Om inte mitt minne sviker så berättar väl denne inte om någon huvudbonad dock? Han skiftar väl mellan hårfärgerna ljusbrunt och mörkt (rättegången)? Vilket Helin (är det väl) påpekar på ett tämligen grymt och snudd fördomsfullt vis, börjar dra upp hur länge han bott i Sverige och varför han inte kan bättre svenska, osv

Ursäkta, men jag märker att du inte har det rätta Lebel-tänket.

Det är ”uppenbart” att den första förhörsledaren hittat på att Mårten sagt så där, sedan har alla efterföljande förhörsledare bara kopierat det misstaget utan att höra med Mårten om det stämmer.

I det här fallet rör det sig om Leif Bokström, Gunnar Hierner, Tommy Lindström, Leif Bokström (igen), Lars Hammar, Sören Morberg, Lars Hamrén, Gunnar Hierner (igen) och Jörgen Almblad. Alla dessa uppgiftsmottagare föll i den mästerliga fällan som Börje Winblad gillrade och upprepade hans misstag helt hjärndött. Detta kan man bara anta hur som helst genom att rabbla lite uppslagsnummer. Jag har läst tusentals förhör förstår du.

Diskussion slut. Du idisslar. Saknar intresse.

Men för att lämna Lebel-land lite får jag instämma i att signalementen har likheter. Även Anders Björkman byter tillbaka till jacka i tingsrätten. Och redan i sitt andra förhör är han tveksam till om rocken verkligen satt på GM eller om den skulle sitta på Palme.

Skrattar gott åt sarkasmerna här! Att en man följer efter makarna Palme från Bokcirkeln ner till Skandias huvudentré är svårt att bestrida – såvida man inte är trollkonstnär som Lebel vill säga. Om det sedan är samme gubbe som Jeppsson ser, det är kanske något lite mer osäkert men förutsätter i så fall att han på något sätt kunnat invänta paret Palme under "Fauzzis 43 sekunder".

Jag menar att han kunnat det, och att Jeppssons gubbe alltså är identisk med Mårtens Grandman, Najics "bakre gubbe" och även Fauzzis Tensonman. Att mannen lyckas överbrygga de 43 sekunderna beror enligt min uppfattning på att han känner paret Palme och därför kunnat stanna och prata med dem. Men redan i det ligger inbakat att den mannen knappast kan vara gärningsmannen.

Om jag förstått Enough-is-Enough rätt så menar han att mannen är gärningsman, och att han passerat förbi paret Palme och sedan ställt sig och lurpassat på dem vid Dekorima och skjutit dem när de kom fram. Det är en story som jag har svårt att svälja, inte minst då den förutsätter att man sopar det av Delsborn iakttagna samtalet mellan paret Palme och en tredje man under mattan. Vidare förutsätter den att den man som Lisbeth Palme ser inne i gränden en stund efter skotten inte är gärningsmannen som hon själv uppger. För om gärningsmannen är kvar vid barackerna kan ju inte Jeppsson ha sett honom springa förbi och fortsätta uppför trapporna. Men storyn om att han ställt sig och lurpassat är ju i sig minst sagt långsökt.


Här instämmer jag i allt utom det understrukna på sluttampen. En sådan trosförklaring kanske har visst värde i att signalera "fromhet" och lojalitet till CA-sekten (och/eller distansera sig från SE-sekten), men som bevisning saknar den naturligtvis värde. Det finns inget som säger att den mannen är mördaren, och när man granskar närförloppen blir tvivlen oerhört starka om den saken.

I mitt fall har jag i praktiken uteslutit att Mårtens Grandman skulle vara mördaren. Den lär knappast uppskattas här i tråden, men det är heller inte mitt syfte att söka sådan uppskattning – utan mitt syfte är att försöka reda ut vad som faktiskt hände med Olof Palme. Det gör man inte med hjälp av sådana trosförklaringar utan då har man en annan agenda.

Att trosbekännelsen kommer i den här tråden är ju heller ingen överraskning med tanke på att "GM-CA" står och faller med att Mårtens Grandman också är gärningsman. Då börjar man i fel ände, menar jag, utan man måste först försöka avgöra om Grandmannen verkligen är – eller ens rimligtvis kan vara – gärningsman, och sedan arbeta vidare från den punkten.

För min del har resultatet blivit negativt, och det är just därför som jag sällat mig till "CA-skeptikerna". Ändå är det intressant att följa diskussionerna kring CA, inte minst för att hålla sig à jour om vad som är på tapeten i palmeriet. Dessutom tycker jag att CA-hypotesen innefattar en massa intressanta frågor om bevisning (och bevisvärdering) alldeles oaktat själva skuldfrågan i Palmemordet.

Jag har fortfarande känt viss osäkerhet och förvirring över frågan om hur CA:s erkännande av vapenbrott (vilket vad jag förstår kom i förhör i början av 1995) ska rubriceras och vad för preskriptionstid som gällt.

Förvirringen kommer sig av att den nya vapenlagen, som ersatte 1973 års vapenlag, trädde i kraft först den 1/4 1996. (Se länken, lagtexten för nya vapenlagen finns länkad både på den sidan och längst ner i det här inlägget).

https://rkrattsbaser.gov.se/sfsr?bet=1996:67

Ikraftträdandet ligger ju mer än ett år efter CA:s erkännande, i alla fall om jag förstått tidpunkten för erkännandet rätt. Då måste det ju finnas någon tidigare lagändring (eller övergångsregler) som kickat in tidigare än den nya vapenlagen trädde i kraft. Bäst att rota lite i det, tänkte jag då.

Tittar man på motsvarande sida för gamla vapenlagen (se nästa länk) så finner man en hel rad lagändringar inklusive ungefär ett halvdussin som skulle kunna vara relevanta för fallet CA. Vid närmare koll visar det sig att den ändring som avser straffbestämmelserna ligger under SFS 1993:208:

Ändring, SFS 1993:208
Rubrik: Lag (1993:208) om ändring i vapenlagen (1973:1176)
Omfattning: ändr. 37 §
Ikraft: 1993-07-01
Förarbeten: Prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220
https://rkrattsbaser.gov.se/sfsr?bet=1973:1176

Den lagändringen trädde alltså i kraft redan 1/7 1993, vilket blir ungefär ett och ett halvt år innan CA:s erkännande. I den del av 1973 års vapenlag som hänvisar till den här lagändringen står följande att läsa:

37 § Till fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
1. innehar skjutvapen utan att vara berättigad till det,
2. överlåter eller upplåter skjutvapen till den som inte är berättigad
att inneha vapnet.
Är brott som anges i första stycket grovt, döms till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1993:208).

Straffskalan som gällde vid tiden för CA:s erkännande är alltså (upp till) ett års fängelse för brott av normalgraden men fyra års fängelse vid grovt brott. Preskriptionstiderna blir då två år för brott av normalgraden men hela tio år för grovt brott (se länken till Lawline).

https://lawline.se/answers/preskriptionstiden-for-brott

Att CA kunnat komma undan med brottet hänger alltså på att bedömningen är att brottet varit av normalgraden och inte grovt. Vilka grunder som finns för den bedömningen vet jag inte, men det kan kanske "vapenexperterna" här i tråden upplysa mig om. Det hänger ju dels på förarbetena men framför allt på domstolspraxis, som vid den tiden kanske inte hunnit bli så väl definierad.

Det är alltså vad jag kunnat luska ut på egen hand om saken. Den enda kvarstående frågan handlar om gränsdragningen mellan grovt brott och brott av normalgraden. Jag utgår från att brottet CA erkände bedömts vara av normalgraden och att brottet därför redan varit preskriberat vid erkännandet.


Länk till gamla vapenlagen (SFS 1973:1176):
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/vapenlag-19731176_sfs-1973-1176/

Länk till nya vapenlagen (SFS 1996:67):
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/vapenlag-199667_sfs-1996-67/

Det är den lag som är i kraft när brottet begås som gäller, inte när det uppdagas, erkänns eller döms ut.

För CA blir det hösten 1992, alltså enligt 1973 års vapenlag, inklusive uppdateringen fram till 1992 (SFS 1991:1181) men inte senare ändringar.

Det var inte förrän i 1993 års uppdatering av lagen som begreppet "grovt vapenbrott" infördes och straffskalan höjdes från två till fyra års fängelse.

Ändringen framgår av propositionen:
https://data.riksdagen.se/dokument/GE03130

Preskriptionstiden bör därför, enligt Brottsbalken kapitel 35, ha varit 5 år, eftersom vapenbrott bedömdes som ett brott av normalgraden.

Det vill säga, preskriptionen löpte ut hösten 1997. Brottet var inte preskriberat vid erkännandet, men hade hunnit bli det när det uppdagades att PU inte hade följt upp brottet.

Om CA i stället hade ”sålt” vapnet hösten 1993, hade brottet bedömts som grovt, med en preskriptionstid på 10 år.

Jag postar inte i den här tråden heller. Ett av mina inlägg citeras här. Jag gör ett undantag. Fakta är följande.

Mårten vaknar efter en kort sömn. Klockan är närmare fem. Han minns mannen vid skyltfönstret. Mellan Grand och bokhandeln Bokcirkeln fanns en möbelaffär. Sandins möbler.

Mårten får skjuts till Kungsholmen. Börje Wingren inleder förhöret kl 05.20.

Efter filmen gör Mårten och Ingrid sällskap med Mårtens föräldrar. De går söderut från Grand och stannar vid Bokcirkeln.

De står och pratar i "2 - 3 minuter" (Mårten den 16 april). Olof och Lisbeth är vända norrut. Mårten och Ingrid är vända söderut. De pratar om filmen. Mårten föreslår att de ska dricka te i Gamla Stan. Pappa är med på förslaget. Mamma invänder inte. De går några steg söderut. Ingrid stannar och säger att hon är trött. "Samtliga fyra gick sedan, en bit söder ut på trottoaren i riktning mot Gamla Stan, då Helen [Ingrids mellannamn] stannade och sade att hon var trött och hellre ville gå direkt hem" (Ingrid den 24 april). Lisbeth säger att klockan är mycket. De bestämmer sig för att skiljas. Mårten föreslår att pappa och mamma ska ta en taxi. Pappa vill sträcka på benen.

Olof och Lisbeth fortsätter söderut. Vid bokhandeln finns en busshållplats. Där står Pia Engström och väntar. Pia ser att de skiljs och följer paret Palme med blicken till korvkiosken vid Adolf Fredriks Kyrkogata. Hon ser ingen som följer efter. "Mårten gick åt motsatt håll mot vad Lisbeth och Olof Palme gjorde. Palme försvann ur hennes synfält vid korvkiosken. Hon såg ingen komma efter dem gående" (Pia den 11 mars).

Mårten och Ingrid går norrut mot Ingrids bostad på Vanadisvägen 42. Det är tomt på trottoaren. När de har gått några steg ser han mannen. Ingrid ser honom inte. Mannen står och tittar i möbelaffärens skyltfönster. Vid skyltfönstrets norra ände. Närmast Grand. Trots att belysningen i skyltfönstret är släckt. När Mårten och Ingrid närmar sig mannen ser Mårten att han vrider på kroppen och följer Olof och Lisbeth med blicken. "När jag var i jämnhöjd med honom så, så såg jag att han liksom vände sig om och fixerade mina föräldrar med blicken ... tittade efter dem" (Mårten i hovrätten). Mårten och Ingrid passerar mannen.

Mårten hinner inte se om mannen börjar gå.

Vi vet inte om mannen började gå. Vi vet att han ville se vart paret Palme gick. Vem ville se vart paret Palme gick? Om de gick söderut eller västerut? Den västra skytten ville se vart de gick.

Vi tar förhören baklänges. Sakta men säkert börjar mannen att gå. Mannen börjar gå när dialogförhören övergår i referat. När vi kommer till Börje Wingrens förhör på morgonen efter mordet är Mårten "helt säker" att mannen börjar gå.

Börje trodde han var Gene Hackman. Han skulle lösa mordet själv. Mårten fick se foton av "den galne österrikaren" Walter Kirisits.



Mårten vittnar under ed i Svea hovrätt

Advokat Liljeros: Har du sett honom röra sig överhuvudtaget?

Mårten: Han vrider ju kroppen.

Advokat Liljeros: Men har du sett honom gå?

Mårten: Nej.

Advokat Liljeros: Det har du inte gjort?

Mårten: Nej. Jag tror inte det i alla fall.



Mårten vittnar under ed i Stockholms tingsrätt

"Den enda rörelse jag ser, det är att han liksom vrider kroppen mot mina föräldrar till."



Konfrontationen med Christer Pettersson den 14 december 1988

Advokat Liljeros: Jag skulle vilja fråga, fattade jag dig rätt att du gjorde dina iakttagelser bara någon sekund?

Mårten: Ja.

Advokat Liljeros: Var det stor ... vilken del av kroppen såg du ...?

Mårten: Så här va, jag gick förbi den här möbelaffären så stod den här personen där och så kom jag, vi stod här borta och sen kom jag gående och då tittade han väl upp lite mot, när vi skildes åt så tittade han upp lite, jag såg honom snett så här.

Advokat Liljeros: Men stod han med ansiktet mot fönstret från början?

Mårten: Nej, ja jag tror det i alla fall, precis när jag fick syn på honom och sen när jag kom något närmare, något steg så vänder han sig och tittar mot mina föräldrar.

Advokat Liljeros: Men var det något som gjorde att du iakttog den här personen eller var det bara som man träffar/möter en människa i största allmänhet på gatan?

Mårten: Jag tyckte han såg ut som nyfiken på något sätt, det var därför jag liksom på något sätt noterade honom. Jag kommer inte ihåg från början, jag vaknade ... på natten.



Dialogförhöret den 17 augusti 1988

"Jag såg ju en person som stod vid den här möbelaffären och som stod och tittade in i skyltfönstret ... och sen när vi skildes åt så gick ... jag gick ner mot, andra hållet på Sveavägen så tittar den här mannen upp och följde efter och jag lämnade ett vittnesmål redan första, bara några timmar efter och på natten då ..."

Om blicken följde efter eller mannen följde efter framgår inte.



Rekonstruktionen den 17 april 1986

"Mårten ser nu en man som står norr om honom, sista fönstret närmast biografen till möbelaffären. Mannen är vänd med ansiktet in mot lokalen som är mörklagd.

Mårten och Olof tar nu några steg ut från husfasaden och samtliga fyra blir stående ganska långt upp på gångbanan.

Mårten och hans fästmö blir nu stående med ryggen mot biografen, något snett ut mot gatan. Lisbeth och Olof står med ansiktena vända mot Mårten och fästmön.

Då Mårten sedan vänder sig om för att tillsammans med fästmön gå mot Odenplan, får han åter syn på mannen. Då han passerar mannen börjar denne röra sig i riktning mot Kammakargatan och har blicken riktad mot föräldrarna.

Mannen tittar i 'lugg/boxarblick'."

"Börjar denne röra sig i riktning mot Kammakargatan?" Om rörelsen var en vridning mot Kammakargatan eller ett steg mot Kammakargatan framgår inte.



Förhöret den 16 april 1986 (korrigerat)

"Då Mårten vänder sig om för att gå mot Odenplan upptäcker han att mannen fortfarande står kvar vid skyltfönstret och då han och fästmön passerar börjar mannen även röra sig i riktning mot Hötorget. Mårten ser att mannen liksom lyfter blicken och tittar mot föräldrarna."



Förhöret den 16 april 1986 (original)

"När Mårten vände sig om för att, tillsammans med fästmön, gå mot Odenplan upptäckte han att mannen fortfarande stod kvar vid skyltfönstret. Då han och fästmön passerade, började mannen även röra sig men i riktning mot Hötorget. Mårten såg att mannen liksom lyfte blicken och tittade mot föräldrarna."



Förhöret den 1 mars 1986

"Mårten är helt säker på, att mannen följde efter hans föräldrar."

Roerlig påstår en sak, du påstår en annan. Ingen av er företer någon dokumentation. Jag försöker bara bringa klarhet i saken. Det problem vi har är att sidan med gamla vapenlagen bara ger "slutversionen", dvs hur lagen såg ut när den upphörde att gälla och ersattes med den nya lagen den 1/4 1996. Någon komplett "arkeologi" av ändringarna som gjordes i gamla lagen under resans gång har jag inte hittat, utan bara listan med ändringarna som anger när de trädde i kraft.

Jag har förstått att den gamla vapenlagen genomgick en rejäl revision i SFS 1991:1181, vilket framgår av att den författningen omnämns inte mindre än 43 gånger i "slutversionen". Den proposition du länkat till torde avse den lagändringen och inte den ändring som skedde 1993. Till exempel omnämns inte "grovt" vapenbrott i propositionen. Fel propp med andra ord.

Lagändringen som trädde i kraft den 1/7 1993 (SFS 1993:208) omnämns bara en gång i "slutversionen" men då i samband med straffskalan. Det intryck jag får är att det är här som man infört rubriceringen "grovt" vapenbrott med upp till fyra års fängelse i straffskalan och tio års preskription. Hur det stod till innan dess framgår inte av lagtexten i "slutversionen", men i propositionen står följande i motsvarande del av lagtexten:

Till fängelse i högst två år dömes
den som uppsåtligen
1. innehar skjutvapen utan att
vara berättigad därtill,
2. överlåter eller upplåter skjut-
vapen till den som ej är berättigad att
inneha vapnet.
Nar gärningen begåtts av oakt-
samhet eller är brottet ringa, dömes
till böter eller fängelse i högst sex
månader.
https://data.riksdagen.se/dokument/GE03130

Då blir det mycket riktigt som du säger, att det enligt den lag som gällde före 1/7 1993 rådde fem års preskriptionstid för vapenbrott, som på den tiden högst kunde bli av normalgraden då "grovt" vapenbrott ännu inte existerade som rubricering.

Så långt är det klart. Men det förklarar ju inte varför CA inte åtalades för det vapenbrott han erkände i början av 1995. Du menar alltså att polis och åklagare helt enkelt skulle ha "sumpat" det?

Du säger att det är lagen vid tiden när brottet begås som gäller, vilket äger sin riktighet som övergripande rättsprincip. Men i det här fallet har vi en straffsänkning 1993 för brott av normalgraden och då är frågan om den ändå inte kan ha gällt retroaktivt – antingen via övergångsregler eller via förarbeten och domstolspraxis.

Du påstår också att brottet CA erkände skulle ha rubricerats som "grovt" enligt nya lagen. Menar du då 1996 års lag eller 1993 års version av gamla vapenlagen? Och vad är det specifikt som får dig att säga att brottet skulle ha varit "grovt"? Jag efterfrågade ju ett klarläggande av den gränsdragningen, men ditt obelagda påstående utgör ju inget klarläggande utan tvärtom verkar det "suspekt" just i det att det förutsätter att polis och åklagare "sumpat" ärendet genom att negligera åtalsplikten. Även om det kanske inte är omöjligt så tycker jag nog ändå att det låter konstigt.

Vem ska vi tro på: Omiga eller Roerlig? En av er måste ju ha fel om det här. Roerlig svarar inte på mina frågor, och det gjorde inte du heller förut när det handlade om blyisotoperna och där du själv var ute och cyklade. Den här gången kanske man kunde få ett ordentligt svar från dig, det är i alla fall min förhoppning. Roerlig är vad han är, han har aldrig företett någon dokumentation på förfrågan.

De här trådarna fylls på snabbt men såg YT att Jan Olsson tror på C.A


Hans Ölvebro tor inte alls på S.E såg jag också

Det vi har gällande åklagares agerande är den lilla dokumentation som finns härom.
De har handlat efter vad som synes vara fem års preskription,och startdatum är satt till 1/1 1992.
Det finns inga skäl angivna som egentligen kan förklara varför preskription tillåts inträda.
Skälen kan egentligen inte vara så många,sett från den resonemangsmässiga utgångspunkt man tvingas intaga i frågan.
Preskriptionen har inträtt på avsiktlig eller oavsiktlig basis.
Har brottet hunnit preskriberats "oavsiktligt" så handlar detta i så fall om rent inkompetent agerande från åklagare..främst Jan Danielsson.
Om ovanstående är vad som verkligen hände,så är det uppseendeväckande inkompetent.

Handlar det istället om ett avsiktligt agerande av åklagare,så är det likafullt ett ögonbrynshöjande agerande.
Jag är bara en enkel man,men jag ser ju att CA på stående fot så att säga har erkänt sig skyldig till vapenbrott.Detta är otvetydig fakta från Januari 1995.
Jag finner det från sunt förnuftgrund därmed oförklarligt att åklagare inte agerar på detta underlag.
Det finns ju förhållandevis mycket gott om tid..knappt två år från det att CA själv erkänner sig skyldig.

Jag finner tvivelsutan att det är mindre sannolikt att åklagare missat preskriptionstiden.
Vi vet ju att hypotes CA varit högst aktuell inom PU under relevant tidsperiod ifråga dessutom.
Det förefaller sålunda osannolikt att åklagare trots detta fullständigt skall ha missat när preskription inträder.
Åklagare måste under helår 1995 samt 1996 varit förhållandevis väl insatta i hypotes CA samt det material som ligger till grund för hypotesen.Häri ingår när CA själv erkänner vapenbrott.
Detta kan knappast missas.

Jag landar därför i att åklagare agerat avsiktligt och med berått mod låtit det erkända brottet gå till preskription.
Det är i sådant fall högst uppseendeväckande,och skälet till förfaringssättet måste då också vara av ett upplevt starkt slag.
Vad detta skäl kan tänkas ha varit är öppet för spekulation.
Någon dokumentation som kan förklara torde icke finnas.

Jan Danielsson avled år 2009.
Det är möjligt att exempelvis Hans Ölvebro skulle kunna ge mer kött på benen här..men Ölvebro är en besvärlig figur när det gäller att spilla eventuella bönor som kan ha varit i påsen,så jag förväntar mig inte några klargöranden från detta håll heller.

Tyvärr.

Kruxet är att när rubriceringen grovt vapenbrott införs i april 1993, så sänks samtidigt maxstraffet för vapenbrott av normalgraden från två till ett år.

https://www.lagboken.se/Lagboken/start/ordning-och-sakerhet/vapenlag-199667//d_352259-sfs-1993_208-lag-om-andring-i-vapen-lagen-1973_1176

Förbudet mot retroaktiv tillämpning av strafflagar innebär att endast brott av normalgraden kan komma ifråga i CA:s fall.

Men. Lagändring som är till fördel för en tilltalad tillämpas i efterhand. Och det torde gälla i detta fall, när maxstraffet för vanligt vapenbrott sänks från två till ett år.

Lagen om införande av Brottsbalken 5 § https://www.lagboken.se/Lagboken/start/straffratt/lag-1964163-om-inforande-av-brottsbalken/d_1152-lag-1964_163-om-inforande-av-brottsbalken


Frågan är då vad sänkningen av maxstraffet för vapenbrott och som skulle tillämpas i CA:s fall om jag inte misstar mig skulle fått för konsekvenser för brottets preskriptionstid.

Jag har tänkt mig att eftersom ändringar av preskriptionstid tillämpas retroaktivt och i detta fall dessutom till den enskildes fördel, så borde den följt med ändringen av maxstraffet. Men nu är jag mer tveksam till det.

Du ska ha tack för det, Lookalike. Jag förstår argumentationen men undrar ändå om det inte kan finnas någonting annat med i bilden, typ domstolspraxis. Även om preskriptionstiden formellt sett var fem år så hade ju en straffsänkning skett för brott av normalgraden, med tillhörande avkortning av preskriptionstiden.

Om brottet som CA erkände bedömdes vara av normalgraden så kan det ju vara så, att man inte åtalar just därför att det skulle framstå som tvivelaktigt att lagföra något som efter 1993 års lagändring skulle ha preskriberats redan efter två år. Det kan alltså röra sig om praxis i tillämpningen snarare än om "lagens bokstav".

Annars verkar det ju klantigt värre från åklagarens sida. Så inkompetent är väl ändå inte Danielsson som ju också blev Säpochef? Jag vet inte svaret på de här frågorna. Roerlig säger en sak, Omiga (och du) säger en annan. Jag försöker bara få ordning på det hela så att man förstår vad som egentligen pågått med CA:s erkännande av vapenbrottet.

Med "ordning" menar jag då dokumenterade svar. Det är ju ingen större idé med påståenden och åsikter som motsäger varandra men där ingendera parten företer någon dokumentation. Nu är det här visserligen inte helt lätt att dokumentera eftersom det rör sig om "juridiskt finlir", där det är lätt att missa något om man (som jag själv) inte är jurist med inriktning på brottmål.

Nog borde det att gå att få fram ett definitivt klarläggande på den juridiska frågan, tycker man, och då måste man nog börja i den änden innan man kan gå vidare till att bedöma Danielssons och kompani tjänsteutövning. Problemet för mig är att jag inte är "hemtam" i de här frågorna och därför har lite svårt med att veta exakt hur man ska gå tillväga för att plocka fram den informationen.

Nu har vi flera vapenkunniga i tråden och då tycker man att någon av dem borde kunna pillra fram hela storyn om lagstiftningen med full dokumentation. Faktum är att det borde ha gjorts för länge sedan, men som vi ser så är det inte fallet – och vad värre är säger de här filurerna mot varandra. Då är det ju inte så konstigt om vi plebejer känner viss förvirring inför det. Samtidigt höjer det ju inte förtroendet för expertisen i tråden.

Tråkig ton, men du verkar hålla med om huvuddelen av resonemanget. Vissa aspekter var underförstådda, till exempel:

- att det är domstolen som dömer, inte polis, åklagare eller allmänheten. Det är omöjligt att veta om brottet skulle ha bedömts som "grovt" i det hypotetiska fallet att lagen hade varit tillämplig

- att det är en tolkning att ärendet föll mellan stolarna, då PU var en ad hoc-organisation utanför polisens normala strukturer

- att jag gav min bild av rättsläget 1992 och att ambitionen inte var fullständig, med förarbeten, eventuella övergångsregler och praxis.