Citat:
Filter är ju kända för att använda sig av kraftuttryck (clickbait) och i detta fall är det samma visa.
Artikeln är lång, men jag klistrar in den del som rör CA.
– För mig är Christer Andersson en »halv Engström«. Han är en ensam gärningsman som stämmer väl överens med den gärnings*manna*profil polisen tog fram – precis som Stig Engström. Att ingen organisation låg bakom mordet är jag enig med Jordås om, och det är bra att svagheten med alla mer eller mindre flippade konspirationsteorier lyfts fram igen. Andersson och Engström har annat gemensamt: båda har ett beteende som står ut och gör dem misstänkta. För Andersson är det att han inte kan eller vill visa upp en Magnumrevolver han har licens för, för Engström att han hävdar att han är ett vittne som blivit förväxlad med mördaren.
Så vilken är den viktigaste skillnaden mellan dem?
Annons
– Att Engström bevisligen var på plats när Olof Palme mördades, med rätt signalement och en serie genomskinliga lögner. Absolut ingenting knöt Andersson till brottsplatsen när polisen började intressera sig för honom 1995, och inget har heller dykt upp efter hans död 2008.
Du låter inte så imponerad.
– Alla som fördjupar sig i Palmeutredningen upptäcker att polisarbetet var till stora delar dysfunktionellt. Tar man inte hänsyn till det, genom att läsa materialet med en källkritisk blick, kan man uppfatta saker som mer intressanta än de är. Utredningen av Christer Andersson rymmer sådant som några poliser upplevde som bestickande, men som mer sannolikt hade harmlösa förklaringar. Ett bra exempel är det sorglustiga påståendet att han skulle ha skjutit sönder sin TV när Olof Palme visades i rutan. Det uppstod efter att polisen hade utrett Andersson ett tag, och kom från en släkting som varken kunde säga när eller från vem han hört det.
Med andra ord – mycket väsen för ingenting?
– Jordås har gjort ett bra jobb med att hålla historien enkel och lättläst. Det man måste komma ihåg är att han bara återger vad som varit känt länge: att några Palmeutredare misstänkte Christer Andersson för mordet. Till skillnad från dem kan jag utan problem köpa Anderssons förklaring till att han inte självmant lämnade in sin Magnumrevolver för provskjutning. I en intervju med Aftonbladet sa han att han inte litade på polisen efter debaclet med Christer Pettersson. Andersson uppfattade dem som inkompetenta, ansåg att de var ute efter en syndabock och fruktade att han var nästa man på tur. Därför tyckte han att det var upp till polisen att höra av sig, och när de väl gjorde det – efter flera år – uppgav han att han sålt revolvern.
Samtidigt menade poliserna, vilket Jordås upprepar i sin bok, att de visst hade hört av sig.
– Ja, de hade skickat två kallelser och dessutom besökt honom en gång. Svenska Dagbladet undersökte saken för flera år sedan, och påpekade då att det fanns en annan Christer Andersson på samma gata – och det var honom en polis hälsat på. Med tanke på det kan vi utgå ifrån att polisen även skickat kallelserna till fel person. Att sedan Andersson hade tjänat på att lämna in sin revolver är väl historiens ironi.
Hur menar du?
– I dag vet vi, tack vare NFC:s redovisning 2020, att det vapen som avfyrade de upphittade kulorna var näst intill oanvänt. Andersson hade köpt sin revolver begagnad och dessutom använt den så mycket på skjutbanan att den sannolikt avsatt så mycket spår på kulorna att han friats från misstankarna. Men det visste ju varken allmänhet eller utredande poliser vid den tidpunkten.
Hela fixeringen vid att hans vapen aldrig provsköts är dessutom rätt knasig, eller hur?
– Ja, flera tusen svenska Magnumrevolvrar blev aldrig provskjutna, dessutom visade den tekniska undersökningen att även andra sorters vapen kan ha använts.
Artikeln är lång, men jag klistrar in den del som rör CA.
– För mig är Christer Andersson en »halv Engström«. Han är en ensam gärningsman som stämmer väl överens med den gärnings*manna*profil polisen tog fram – precis som Stig Engström. Att ingen organisation låg bakom mordet är jag enig med Jordås om, och det är bra att svagheten med alla mer eller mindre flippade konspirationsteorier lyfts fram igen. Andersson och Engström har annat gemensamt: båda har ett beteende som står ut och gör dem misstänkta. För Andersson är det att han inte kan eller vill visa upp en Magnumrevolver han har licens för, för Engström att han hävdar att han är ett vittne som blivit förväxlad med mördaren.
Så vilken är den viktigaste skillnaden mellan dem?
Annons
– Att Engström bevisligen var på plats när Olof Palme mördades, med rätt signalement och en serie genomskinliga lögner. Absolut ingenting knöt Andersson till brottsplatsen när polisen började intressera sig för honom 1995, och inget har heller dykt upp efter hans död 2008.
Du låter inte så imponerad.
– Alla som fördjupar sig i Palmeutredningen upptäcker att polisarbetet var till stora delar dysfunktionellt. Tar man inte hänsyn till det, genom att läsa materialet med en källkritisk blick, kan man uppfatta saker som mer intressanta än de är. Utredningen av Christer Andersson rymmer sådant som några poliser upplevde som bestickande, men som mer sannolikt hade harmlösa förklaringar. Ett bra exempel är det sorglustiga påståendet att han skulle ha skjutit sönder sin TV när Olof Palme visades i rutan. Det uppstod efter att polisen hade utrett Andersson ett tag, och kom från en släkting som varken kunde säga när eller från vem han hört det.
Med andra ord – mycket väsen för ingenting?
– Jordås har gjort ett bra jobb med att hålla historien enkel och lättläst. Det man måste komma ihåg är att han bara återger vad som varit känt länge: att några Palmeutredare misstänkte Christer Andersson för mordet. Till skillnad från dem kan jag utan problem köpa Anderssons förklaring till att han inte självmant lämnade in sin Magnumrevolver för provskjutning. I en intervju med Aftonbladet sa han att han inte litade på polisen efter debaclet med Christer Pettersson. Andersson uppfattade dem som inkompetenta, ansåg att de var ute efter en syndabock och fruktade att han var nästa man på tur. Därför tyckte han att det var upp till polisen att höra av sig, och när de väl gjorde det – efter flera år – uppgav han att han sålt revolvern.
Samtidigt menade poliserna, vilket Jordås upprepar i sin bok, att de visst hade hört av sig.
– Ja, de hade skickat två kallelser och dessutom besökt honom en gång. Svenska Dagbladet undersökte saken för flera år sedan, och påpekade då att det fanns en annan Christer Andersson på samma gata – och det var honom en polis hälsat på. Med tanke på det kan vi utgå ifrån att polisen även skickat kallelserna till fel person. Att sedan Andersson hade tjänat på att lämna in sin revolver är väl historiens ironi.
Hur menar du?
– I dag vet vi, tack vare NFC:s redovisning 2020, att det vapen som avfyrade de upphittade kulorna var näst intill oanvänt. Andersson hade köpt sin revolver begagnad och dessutom använt den så mycket på skjutbanan att den sannolikt avsatt så mycket spår på kulorna att han friats från misstankarna. Men det visste ju varken allmänhet eller utredande poliser vid den tidpunkten.
Hela fixeringen vid att hans vapen aldrig provsköts är dessutom rätt knasig, eller hur?
– Ja, flera tusen svenska Magnumrevolvrar blev aldrig provskjutna, dessutom visade den tekniska undersökningen att även andra sorters vapen kan ha använts.
Tack!
