Träffade en misstänkt borderline-brud och hon förstörde mig.

Ja. Jag har haft en uppsjö av sådana som plötsligt kör Silent treatment, självmordshotar, skär sig, falskanklagar och ljuger otroligt mycket om allt och ingenting. Känner att jag själv försämras efter varje kille. Givetvis så har jag ändå haft lugna och bra uppbrott med de flesta men några har jag verkligen tappat humöret på. Bara tanken på att försöka dejta igen får mig att vilja kräkas. Sedan så är jag den enda som uppvaktar det minsta, jag bjuder på fika, bakar, är rolig att umgås med och social. Köper småsaker (, inget större utan mest symboliskt) i slutet står man med någon jävla hora som inte tycker något känns bra och man är sämst, träffar andra osv. Knappast att man går ur relationer och mår lika bra som innan man började dejta.

Jag förstår. Men jag tror inte du missar rätt kvinna genom att reagera så. Du behöver kanske inte ställa ultimatum och blocka personen men mentalt vända dig bort ser jag som sunt.

Otäckt. Varit med om nära nog exakt samma sak. Gravid, död släkting där jag blev behandlad som skit.

Förstå att dessa kvinnor är få till antalet, men den psykiska terror de lyckas förmedla på kort tid gör att man tappar tilltron till sig själv helt. Min psykolog ville lägga in mig på psykakuten, jag gick ner 20 kg.

Våga igen, TS, och träffa en normal kvinna. Nu sätter du gränsen för det onormala betydligt tidigare.

Borderline typer kan man märka av väldigt lätt. Dom kan gå från 0 till 100 och är väldigt måna om sina egna regler som alla ska ta hänsyn till. Det är bara dom i centrum och dina behov existerar inte. Jag blir förvånad att det är oftast borderline tjejer som brukar vara dom som ger stöten till killen men det är för att dom ser något i dig. Oftast en svaghet

Jag hade dödat henne. Aldrig accepterat sådant beteende.

Jag ser precis motsatsen till en borderline personlighet i det du beskriver. Var i detta hittar du ens ett drag av borderline?

Tja, ska försöka förklara flera händelseförlopp som kanske kan verka lite naiva från min sida. Men i normala fall är jag inte naiv alls. Men jag tror att hon spelade ett psykiskt spel med mig som hon bemästrade extremt bra fram tills jag faktiskt lyssnade på en polare och funderade över hennes beteende. Då fick jag övertaget och relationen fick ett extremt abrupt slut.


Anyway, jag o en polare var nere i stan o tog nån bira. Blev ingen sen kväll alls. Plus vi snacka så jävla mycket om saker och skrattade att vi knappt ens drack. Så var lugnt i alla fall. Detta var en fantastisk junikväll 2018. Vi satt nere vid vattnet och det var helt vindstilla. Vi hade rökt en holk innan vi drog ner så var kanske därför vi inte drack så mycket heller.

Hur som helst, min polare säger att en tjejkompis och hennes 3 vänninor kanske kommer förbi och säger hej. Helt okej med mig. Visste vem hans tjejkompis var. Ganska rolig tjej. Inte min typ. Men tänkte att hennes kompisar säkert var lika roliga och utflippade. Och det var dem. Vi har skitkul allihop! En av dem gick jag på samma gymnasieskola som och vi klickade bra. Vi pratade mycket minnen och skrattade massor om personer vi båda kom ihåg som riktiga original.
Nu var det i alla fall dags o dra hem, vi var ganska trötta allihopa verka det som.
Tjejen som jag klickade så bra med kan vi kalla Thea.

Vi insåg att vi bodde åt samma håll och sommarkvällen som var på väg till natt var helt fantastisk. Så vi sa båda "vafan, ska vi promenera hem ihop?"
Det gjorde vi, båda sa att det var skönt med en relativt lugn kväll med 3-4 glas vin för henne, respektive 4-5 öl för mig.
Vi snacka om allt möjligt, vi skrattade och vi flörtade.

Hon fråga om jag ville följa med upp på ett glas vin. Och jag är ganska keff på att läsa signaler så jag sa att jag inte tycker om vin. Så hon kontra med "har öl också".
Ja vafan tänkte jag, kvällen är ung!
Så jag tog en öl och hon ett glas vin och vi snacka rent allmänt om jobb, utbildning, bostad, framtidsplaner osv.

Vi flörtar lite på klassiska sätt. "Råkar" lägga handen på hennes hand. Hon kontrar med att "kolla jag måste visa på instagram" och flyttar närmre. Sen hångel. Hon avbryter när det är på väg över i sex. Jag säger att jag förstår. Inget konstigt. Hånglar vidare. Till slut kan ingen av oss tygla oss.
Vi knullar på, som riktiga djur. 4 gånger knullar vi och sover emellan i nån timme.

Vi ska träffas igen! Det bestämmer vi när vi äter frulle.

Så vi börjar träffas och sen börjar hennes konstiga beteende.
Vi bokar in att göra grejer ihop. Tex laga mat ihop en kväll hemma hos mig. Jag frågar vad hon är sugen på och vi kommer överens om något. Så jag inhandlar råvaror för flera hundra kronor och har inte ens en tanke på att ta betalt för det tex. Sånt spelar mindre roll för mig. Men då kunde hon helt plötsligt sluta svara i 5 timmar för "ja men jag råkade somna, förlåt" och sen när jag bara skiter i henne ser jag 2 timmar senare att hon är på krogen med nån polare. Så antagligen har hon ju känt för att festa.
Såhär ser det ut var och varannan gång. Även veckodagar, dock ej med festande. Men tex att hon helt plötsligt 1h efter vi snackat när hon råkat somna så lagar hon världens finaste middag med sin bästa vän. Jo tjena, ni har inte hunnit med o planera, handla och laga det där på typ 1h.

Skitsamma. Det rullar på och vi ses ibland och då är allt fantastiskt.
Mitt i allt detta dör en familjemedlem till mig. Alltså en som är nära familj och inte bara släkt. Vill inte avslöja mer.
Samtidigt håller jag på att flytta för jag köpt nytt boende.
Då börjar hon ghosta mig och jag får ett sinnesutbrott dagen innan min familjemedlem dog. Då berättar hon att hon är gravid.
Okej tänker jag, vafan jag får ta mitt ansvar. Jag vet hur barn blir till liksom. Hon sa att hon funderade på abort. Jag sa att jag stöttar henne vad hon än vill göra och oavsett hennes beslut så kommer jag inte att dumpa henne. Ungefär 10 timmar innan detta samtal äger rum har min familjemedlem dött. Men jag ville ju ha ett svar och det fick jag och blev inte arg alls.

Problemet är att vi 2 månader tidigare pratat om Tinder och om hur vi träffas. Alltså om det är vi, eller vi bara knullar. Vi hade bestämt oss för att det var vi och jag sa "då tar jag bort min tinderprofil". Hon säger "Det har jag redan gjort".

Under samtalet vi hade ovan med hennes graviditet så ska hon svara på ett sms från sin syster. Jag råkar kolla på mobilen, vet inte varför och ser en notis från en "Anton" dyka upp från Tinder. Börjar ifrågasätta detta och tar upp tidigare lögner.
Det blir kaos. Hon börjar anklaga mig för stalking och att vara paranoid. Emellanåt tror jag på det. Börjar rådfråga min syster och min mamma och de säger till mig att hålla ihop huvudet för jag är inte paranoid. Jag har rätt.

Så jag börjar att kräva en abort och bevis och förklarar varför jag inte vill träffa henne mer. Förklarar kring Tinder och hur hon behandlade mig.
Får sen veta också att hon antagligen träffat en kille till samtidigt som mig.
Konfronterar henne men hon nekar, jag godtar inte det. Fortsätter kräva abort och svar.

Hon svarar inte på en enda fråga. Avleder alla frågar med konstiga svar om hur jag fått paranoida tankar och att det är vanligt som man när man gjort en kvinna gravid.
Till slut gör hon abort, skickar bilderna på piller och allt.
Skriver till killen hon träffa sidan om, fått reda på vem han är. Allt stämmer och jag berättar för honom att hon är gravid.
Blir kaos igen. Men jag har fått min bekräftelse på att jag hade rätt. Blockar henne över allt. Får sista ordet och skriver till henne att detta är det sista och att oavsett om hon kan svara så kommer jag inte se det för hon är blockad och om hon ser mig på stan borde hon gå åt ett annat håll.

Ingen kontakt sedan dess.

Hur som helst, allt det där är över och jag saknar inte henne och mår bra idag i övrigt. Problemet är att jag börjat bli extremt defensiv. Jag litar inte på en enda kvinna. Ifrågasätter deras intuitioner. Alltså inte öppet. Men i mitt huvud. Tror de försöker leka med mig och liknande.
Har tex svårt för tjejer som låter det gå 1 dag innan de svarar mig trots att vi dejtar öppet. Dumpar dem direkt och tar bort dem överallt. Detta har blivit en försvarsmekanism i mig. Kräver inte massa svar i tid och otid. Man jobbar och gör grejer. Själv svarar jag ibland inte på 6-8 timmar. Men allt efter det är ren arrogans i mina ögon.
Har jag fel? Eller har jag bara satt ner foten? Jag får fan inte rätt på mina tankar!!!

Om det stämmer att hon "förstört dig", borde inte vetskapen om detta göra att du tänker om, och litar på folk på samma sätt som du gjorde innan? Alternativt, om du inte anser att man bör lita på folk, varför kallar du det då för att hon "förstört" dig snarare än att hon fått dig att nå medvetenhet om att
man inte kan lita på folk?
Nä, denna trådstart låter som ett dramaqueen-skriveri bara.

Du har visserligen rätt i det du skriver, förutom med dramaqueen.
Jag skulle kunna önska mig att jag tänkte som du skrev, bara pissa på allt. Men hur kommer man dit?
Är en ganska stark person och har normalt sätt tidigare aldrig accepterat sånt här beteende. Men dert här förstörde mig på ett sätt som fick mig att tänka så om andra kvinnor, som kanske egentligen inte alls har onda aningar.
Mitt recept är att plocka bort dem och bara totalt utestänga dem. Det är ibland påfrestande, och därför känns det som att hon förstörde en del av min tillvaro.
Det är väl ändå inte konstigt att det får en att bli osäker eller förvirrad?

Jag känner inte igen problemet alls. Trots att jag haft en liknande erfarenhet, när jag träffade världens snyggaste 18-åring som sedermera visade sig ha ett grovt narkotikaproblem, vilket avslöjades successivt under många års tid. Denna jobbiga erfarenhet ledde förstås till att jag förändrades i viss mån, men jag blev vis och utvecklades av erfarenheten. Jag önskar förstås att jag aldrig hade träffat henne, men det tjänar inget till att gråta över spilld mjölk. Min syn på trasiga människor har blivit mer kunnig, mer nyanserad, jag skulle aldrig säga att jag blivit "förstörd". Jag har trots de oändliga dagarna, veckorna och åren dragit vettiga slutsatser av dessa erfarenheter, inte typ "aldrig mer tjejer" eller nåt sånt dumt.

Det där var mer nyanserat och förståeligt. Det var en ganska sund inställning tycker jag. Hur kom du dit då? Var det genom att bara tänka "what ever" eller genom att du tvinga dig själv till det trots att det var jobbigt?

Det där var mer nyanserat och förståeligt. Det var en ganska sund inställning tycker jag. Hur kom du dit då? Var det genom att bara tänka "what ever" eller genom att du tvinga dig själv till det trots att det var jobbigt?