Citat:
Ursprungligen postat av
Ericcca
Heja! Word, etc.
Någon måtta får det vara med medberoende reaktioner på föräldrar som helt enkelt inte fixar sin roll och utgör en fara för barnen.
Otroligt mycket självömkan från mamman. Inte ett enda ord om saknad. Det är vidrigt att lyssna till..
Så sant. Hon är personifierad förnekelse.
Hon förnekar genom att vara ett offer. Jag minns inte. Hon förnekar genom att ljuga. Putte gav mig droger. Hon förnekar genom att skylla ifrån sig. Jag har inte skickat de där sms. Hon förnekar genom att projektera sitt dåliga beteende på andra. Det var soc fel, vi var jagade. Hon förnekar genom att spela liten och svag. Maken till hennes lilla flickan- röst är svår att hitta.
Jag tror att Patrik, när han vaknade upp ur den dimma och det töcken där han och Rebecka befunnit sig en längre tid. Och insåg vad de verkligen ställt till med, dog i en kombination av abstinens och brustit hjärta. Sund reaktion i så fall, vem skulle inte dö av skuld och skam om man insåg att man drogat och dödat sitt barn.
Rebecka är helt känslokall inför det faktumet. Hon ljuger och låssas att hon inte minns. Hon framhåller faktumet att resultaten av drogtesterna på håret; skulle kunna bero på att Patrik rufsat om barnens hår när han hade droger på fingrarna. Trots att hon vet att hon gett dem droger. Hon har ju suttit och googlat på preparat och mängd.
Jag tänker att varje normalt funtad människa skulle, när de vaknat upp ur sin psykos eller drogdimma, och insåg vad man ställt till med. Tänka att hur långt fängelsestraffet blev var ens minsta problem. Det självhat man skulle uppleva skulle vara så mycket värre.
Så känner dock inte Rebecka. Hon fortsätter sätta sig själv i centrum. Hon har inga moraliska aspekter på det som hänt, utan tänker på riktigt att det bästa vore om händelsen bara kunde släppas och hon och sönerna kunde fortsätta bo i lägenheten. Det är något allvarligt fel på Rebecka.