Det här inlägget handlar om min första psykedelika-tripp. Den var inte så dramatisk, men jag tänker ändå försöka göra den läsvärd.
Del 1: Backståry
Sedan en fet pot-brownie tripp för många år sedan har jag velat testa tyngre grejer, att röka gräs gör inget för mig. Tyvärr är jag inte i kretsar med rätt sorts kontakter för psykedeliska ambitioner, oavsett vad media säger om min del av stan, och de chanser jag fick att ta LSD när jag bodde utomlands i ett slags knarkparadis för några år sedan rann tyvärr ut i sanden. Men Moder natur to the rescue! En dag fick jag ett infall och läste på om toppslättsskivling på nätet, och insåg att fuck, min familjs sommarstuga har i alla år legat mitt bland perfekta toppis-habitat...varför tänkte jag inte på det när jag var 20?
Nu är jag 36 istället, men har vi lärt oss något av Dagny Carlsson är det att det aldrig är för sent för nåt! Hösten infaller, och jag råkar finna mig själv på landet. Nu jävlar ska det letas! Under några förströdda försök första dagen går jag bet, men tidigt nästa morgon får jag ett infall och sticker ut till några andra åkrar som jag tänkt på. Jackpot!
Dessvärre hade jag inte tid att finkamma åkrarna. Min svampskörd var oroväckande liten. Allt som allt hann jag hitta kanske 30-40 toppisar, de flesta väldigt små. Jag är ju en stor och stadig (tjock) bit, så hur skulle detta gå...
Jag torkade svampen och la den i en låda därhemma, och där låg den sedan dess medan jag prokastrinerade (som jag alltid gör), och övervägde om jag kunde ta svamp samtidigt som jag gick på antidepp. Efter en tidigare tråd här på Flashback kom jag fram till att det var en dålig idé, men hey, jag är lite som Elin i Fucking Åmål, fast 20 år för sent, så i valet mellan illegala psykedeliska droger och receptbelagd men tråkig hjärnmedicin var valet lätt - jag slutade med min antidepp...
Tillslut hade jag haft några jävligt dåliga dagar, och börjat känna att jag kanske borde gå på antidepp igen. Jag behövde bara äta knarksvamp först... men jag vill inte fucka med psykedelika när jag är i fel sinnesstämning...så jag fortsatte prokastrinera. Men ett lysande tillfälle inföll sig till sist. På kvällen på min fölsedag hade jag nämnligen både tid över, märkligt gott humör, och en villig trippsittare i form av kollektivets egen knarkkorv. Nu var det dags!
Del 2: Dosering etc
Jag har en försiktig, lite neurotisk natur, som bara min nyfikenhet på världen och på transcendentala upplevelser kan betvinga. Men jag var försiktig och klippte ned kanske 1-1,5 gram torkad svamp till min fläskiga kroppshydda. Första gången på psykedelika ville jag inte ta några chanser. Jag hade kanske 1 gram till som jag kunde trycka i mig om det behövdes.
Jag förstår inte allt tjat om hur svårt det är att få i sig svampen. Jag hällde den sönderklippta svampen i ett glas blodapelsinjos och bara halsade skiten. Hur svårt ska det vara? Det smakade knappt något, och jag kände inget illamående. Sedan hände ingenting på ett tag. Jag slösurfade lite, gick runt och drällde och var rastlös och hängde med mina rumskompisar, men insåg att en sorglig dokumentär om överlevare från Ungernrevolten nog inte var vad jag borde titta på med svamp i kroppen...
Jag hade preppat med hallonpepsi, hjortsalami, mysbyxor, psykedeliska ljusslingor på mitt rum (de skulle visa sig vara en godsend), och var så jävla laddad. Men minuterna blev till nästan till en timme medan jag vankade av och an. Jag kände mig möjligtvis mer kissnödig än vanligt, och sprang på toa hela tiden, med...begränsade resultat. Vad fan... jag lade mig på min säng en stund, släckte ned allt utom den blinkande, mångfärgade ljusslingan, slösurfade och laddade upp med stereotypa knarkmusik (Deep Forest, Shpongle, litauisk folk-electronica, konstig tysk electro-medieval, sanskrit-chants...)
Nu jävlar fick väl nånting hända. Och det gjorde det.
Del 3: Nattåget till Balltofta
Plötsligt blir jag sjukligt fascinerad av den där ljusslingan. Jag blir extremt medveten om dess gradvisa färgskiftningar. Jag blir också märkligt medveten om min kropp, den känns avslappnad, utom min urinblåsa, som börjar kännas som en svällande, svart, Mordor-artad tumör i mitt inre, som sträcker ut mörka infekterande trådar över hela mitt mellangärde (eller chakrat där, snarare, givet tillståndet jag höll på att inträda i). Hela min kropp är sund, i harmoni, jag känner inga krämpor, utom den jävla urinblåsan. Jag vet att jag kommer behöva gå och kissa omsider och förmodligen borde jag gå till doktorn med det hela också men just nu vill jag inte för jag vill bara stirra på ljusslingan och platsen där dess sken möter takkarmen, och tyghänget med kinesiska drakar under det och FUCK
BALLTOFTA.
Musiken i mina hörlurar stegrar till ett marijuana-liknande crescendo där jag blir medveten om varje skiftning, varje nyans, och allt blir överjordiskt awesome. Jag lyckas skicka iväg nån slags förvirrat facebook-mess till syrran, sedan vill jag bara lyssna på musiken och stirra på ljusslingan och taket och drakarna, och jag vill vidröra mitt ansikte och vet inte riktigt var jag ska göra av mina händer. Jag börjar semi-tugga och suga på mitt ena finger, och snart tittar jag på mina händer och den ena verkar större än den andra. Jag undviker att röra mina ögon, det känns farligt somehow, men jag pillar på mina kinder och min läpp-piercing och fortsätter stirra uppåt. Vid ett tillfälle anar jag en skiftning vid draperiet till dörren, som att någon står där, men det går så fruktansvärt fort att jag inte ens hinner bli rädd, och dörren står på glänt och jag vet att min trippsittare är tillgänglig. It's fine, carry on, carry on.
Min största skräck blir nu att musiken ska ta slut (och det vet jag den kommer göra, för det är youtube så jag måste loopa manuellt var femte minut...), men inte ens den skräcken är stor, utan en bagatall, för jag är SÅ JÄVLA LYCKLIG. Att ta korta pauser för att loopa eller testa nya låtar på mobilen tycks inte stoppa min stegrande eufori, och jag brister ut i okontrollerade skrattattacker medan jag fortsätter ha händerna i ansiktet. Nu känner jag skam, för ett ögonblick, blir orolig att skämma ut mig inför mina rumskompisar...så jag kämpar emot skrattattackerna. Och det går. Och jag känner mig trots det fortfarande så jävla tillfreds och avslappnad och i nån slags halvt transcendentalt, halvt primalt stadium av salighet och sammanhang med kosmos.
Del 4: Vandrande tankar, kisspaus och matpaus
Tankarna börjar vandra, och jag kommer att tänka på random, stundtals märkliga saker. Mina misslyckanden i livet, sjukdomar i familjen, var jag kommer ifrån, vad jag vill ha ut av framtiden...men inget rår på harmonin jag upplever. Två tankeprocesser står ut i efterhand:
- Jag känner, "varför är det olagligt att vara så här lycklig"? Jag blir frustrerad på samhället som vill hindra oss från att känna denna lycka, och upplever för ett ögonblick en slags paranoia som plötsligt ökar min förståelse för alla pundare eller missbrukare jag träffat som blivit paranoida. När man är hög går tankarna i konstiga banor och man tycker sig se sammanhang som andra inte ser. Senare under trippen, när jag trippat ned lite, kommer jag att påminna mig själv om att även om det definitivt går att få djupa, livsomvälvande upplevelser av psykedelika, så kommer åtminstone 90% fortfarande vara banala, förvirrade eller rent ut sagt korkade tankegångar.
- Jag känner, "varför har vi inte evolerat till att vara så här lyckliga"? Jag inser direkt att då hade ingenting någonsin blivit gjort, utan vi hade varit nån slags omnomnomosaurier som rullat runt med fåniga leenden och käkat blommor tills naturen tog kål på oss. Men den här banala insikten känns på något vis profound just då, och jag ger snart upp inför min blåsa och stövlar ut för att gå och kissa, och tar mig sedan till köket för att umgås planlöst med mina rumskompisar, så att jag kan dela insikten med dem.
Att äta saker är AMAZING nu, precis som när jag var hög på marijuana. Dricka cola är också gött, men hjortsalamin känns weird...oliver däremot, wow. Jag känner texturen intensivt i min mun med varje tugga. Jag babblar lite osammanhängande med mina rumskamrater och får nån skrattattack, samtidigt som jag är klistrad till min mobil och mina hörlurar - MUSIKEN FÅR INTE SLUTA. Ljud blöder samman för mig, och det tar mig flera minuter att fatta att diskmaskinen är på.
Jag har hört att man inte ska titta i speglar när man är hög på psykedelika, och faktum är att jag tycker speglar är skitläskiga rent allmänt. Men jag känner mig så trygg i min tripp, att jag gör det ändå. Inget dramatiskt händer, men jag står och stirrar en lång stund. När jag tittar mig i spegeln känner jag mig fetare än vanligt, och kommer till insikten att mina glasögon får mig att verka smal.
Del 5: Milda hallisar?
Snart tappar jag sugen och återvänder till mitt rum. Min tidskänsla är fuckad, jag känner inte minuterna passera. Jag har i mitt uppsvampade tillstånd hittat en ny remix av en favoritlåt som är nån slags folk/medieval-electronica, och dess crescendo blir magiskt fucking GODFUCKINGAWESOME. Jag har nog aldrig hört något så trollbindande. Drakfjällen på draperiet på väggen börjar bölja och röra sig, de ser ut som små figurer i kåpor, en kör som reser sig, draperad i blekt ljus och höljd i skuggor. Den här effekten håller i sig länge, och återigen ligger jag och stirrar på den och ljusslingan och petar mig i ansiktet.
Samtidigt kan jag definitivt tänka rationellt. Jag kollar klockan, snart har en timme gått sedan jag började trippa. Det är inte försent att ta mer. En del av mig ÄR lite besviken, jag hade hoppats på mer visuella effekter. Men mitt förnuft säger åt mig att nej, fuck it, känslan nu är så jävla underbar, det är gott nog. Att jag hade kvar den ansvarskänslan kommer nog öka mitt förtroende för mitt eget omdöme vad gäller droger.
stay tuned för del 2
Del 1: Backståry
Sedan en fet pot-brownie tripp för många år sedan har jag velat testa tyngre grejer, att röka gräs gör inget för mig. Tyvärr är jag inte i kretsar med rätt sorts kontakter för psykedeliska ambitioner, oavsett vad media säger om min del av stan, och de chanser jag fick att ta LSD när jag bodde utomlands i ett slags knarkparadis för några år sedan rann tyvärr ut i sanden. Men Moder natur to the rescue! En dag fick jag ett infall och läste på om toppslättsskivling på nätet, och insåg att fuck, min familjs sommarstuga har i alla år legat mitt bland perfekta toppis-habitat...varför tänkte jag inte på det när jag var 20?
Nu är jag 36 istället, men har vi lärt oss något av Dagny Carlsson är det att det aldrig är för sent för nåt! Hösten infaller, och jag råkar finna mig själv på landet. Nu jävlar ska det letas! Under några förströdda försök första dagen går jag bet, men tidigt nästa morgon får jag ett infall och sticker ut till några andra åkrar som jag tänkt på. Jackpot!
Dessvärre hade jag inte tid att finkamma åkrarna. Min svampskörd var oroväckande liten. Allt som allt hann jag hitta kanske 30-40 toppisar, de flesta väldigt små. Jag är ju en stor och stadig (tjock) bit, så hur skulle detta gå...
Jag torkade svampen och la den i en låda därhemma, och där låg den sedan dess medan jag prokastrinerade (som jag alltid gör), och övervägde om jag kunde ta svamp samtidigt som jag gick på antidepp. Efter en tidigare tråd här på Flashback kom jag fram till att det var en dålig idé, men hey, jag är lite som Elin i Fucking Åmål, fast 20 år för sent, så i valet mellan illegala psykedeliska droger och receptbelagd men tråkig hjärnmedicin var valet lätt - jag slutade med min antidepp...
Tillslut hade jag haft några jävligt dåliga dagar, och börjat känna att jag kanske borde gå på antidepp igen. Jag behövde bara äta knarksvamp först... men jag vill inte fucka med psykedelika när jag är i fel sinnesstämning...så jag fortsatte prokastrinera. Men ett lysande tillfälle inföll sig till sist. På kvällen på min fölsedag hade jag nämnligen både tid över, märkligt gott humör, och en villig trippsittare i form av kollektivets egen knarkkorv. Nu var det dags!
Del 2: Dosering etc
Jag har en försiktig, lite neurotisk natur, som bara min nyfikenhet på världen och på transcendentala upplevelser kan betvinga. Men jag var försiktig och klippte ned kanske 1-1,5 gram torkad svamp till min fläskiga kroppshydda. Första gången på psykedelika ville jag inte ta några chanser. Jag hade kanske 1 gram till som jag kunde trycka i mig om det behövdes.
Jag förstår inte allt tjat om hur svårt det är att få i sig svampen. Jag hällde den sönderklippta svampen i ett glas blodapelsinjos och bara halsade skiten. Hur svårt ska det vara? Det smakade knappt något, och jag kände inget illamående. Sedan hände ingenting på ett tag. Jag slösurfade lite, gick runt och drällde och var rastlös och hängde med mina rumskompisar, men insåg att en sorglig dokumentär om överlevare från Ungernrevolten nog inte var vad jag borde titta på med svamp i kroppen...
Jag hade preppat med hallonpepsi, hjortsalami, mysbyxor, psykedeliska ljusslingor på mitt rum (de skulle visa sig vara en godsend), och var så jävla laddad. Men minuterna blev till nästan till en timme medan jag vankade av och an. Jag kände mig möjligtvis mer kissnödig än vanligt, och sprang på toa hela tiden, med...begränsade resultat. Vad fan... jag lade mig på min säng en stund, släckte ned allt utom den blinkande, mångfärgade ljusslingan, slösurfade och laddade upp med stereotypa knarkmusik (Deep Forest, Shpongle, litauisk folk-electronica, konstig tysk electro-medieval, sanskrit-chants...)
Nu jävlar fick väl nånting hända. Och det gjorde det.
Del 3: Nattåget till Balltofta
Plötsligt blir jag sjukligt fascinerad av den där ljusslingan. Jag blir extremt medveten om dess gradvisa färgskiftningar. Jag blir också märkligt medveten om min kropp, den känns avslappnad, utom min urinblåsa, som börjar kännas som en svällande, svart, Mordor-artad tumör i mitt inre, som sträcker ut mörka infekterande trådar över hela mitt mellangärde (eller chakrat där, snarare, givet tillståndet jag höll på att inträda i). Hela min kropp är sund, i harmoni, jag känner inga krämpor, utom den jävla urinblåsan. Jag vet att jag kommer behöva gå och kissa omsider och förmodligen borde jag gå till doktorn med det hela också men just nu vill jag inte för jag vill bara stirra på ljusslingan och platsen där dess sken möter takkarmen, och tyghänget med kinesiska drakar under det och FUCK
BALLTOFTA.
Musiken i mina hörlurar stegrar till ett marijuana-liknande crescendo där jag blir medveten om varje skiftning, varje nyans, och allt blir överjordiskt awesome. Jag lyckas skicka iväg nån slags förvirrat facebook-mess till syrran, sedan vill jag bara lyssna på musiken och stirra på ljusslingan och taket och drakarna, och jag vill vidröra mitt ansikte och vet inte riktigt var jag ska göra av mina händer. Jag börjar semi-tugga och suga på mitt ena finger, och snart tittar jag på mina händer och den ena verkar större än den andra. Jag undviker att röra mina ögon, det känns farligt somehow, men jag pillar på mina kinder och min läpp-piercing och fortsätter stirra uppåt. Vid ett tillfälle anar jag en skiftning vid draperiet till dörren, som att någon står där, men det går så fruktansvärt fort att jag inte ens hinner bli rädd, och dörren står på glänt och jag vet att min trippsittare är tillgänglig. It's fine, carry on, carry on.
Min största skräck blir nu att musiken ska ta slut (och det vet jag den kommer göra, för det är youtube så jag måste loopa manuellt var femte minut...), men inte ens den skräcken är stor, utan en bagatall, för jag är SÅ JÄVLA LYCKLIG. Att ta korta pauser för att loopa eller testa nya låtar på mobilen tycks inte stoppa min stegrande eufori, och jag brister ut i okontrollerade skrattattacker medan jag fortsätter ha händerna i ansiktet. Nu känner jag skam, för ett ögonblick, blir orolig att skämma ut mig inför mina rumskompisar...så jag kämpar emot skrattattackerna. Och det går. Och jag känner mig trots det fortfarande så jävla tillfreds och avslappnad och i nån slags halvt transcendentalt, halvt primalt stadium av salighet och sammanhang med kosmos.
Del 4: Vandrande tankar, kisspaus och matpaus
Tankarna börjar vandra, och jag kommer att tänka på random, stundtals märkliga saker. Mina misslyckanden i livet, sjukdomar i familjen, var jag kommer ifrån, vad jag vill ha ut av framtiden...men inget rår på harmonin jag upplever. Två tankeprocesser står ut i efterhand:
- Jag känner, "varför är det olagligt att vara så här lycklig"? Jag blir frustrerad på samhället som vill hindra oss från att känna denna lycka, och upplever för ett ögonblick en slags paranoia som plötsligt ökar min förståelse för alla pundare eller missbrukare jag träffat som blivit paranoida. När man är hög går tankarna i konstiga banor och man tycker sig se sammanhang som andra inte ser. Senare under trippen, när jag trippat ned lite, kommer jag att påminna mig själv om att även om det definitivt går att få djupa, livsomvälvande upplevelser av psykedelika, så kommer åtminstone 90% fortfarande vara banala, förvirrade eller rent ut sagt korkade tankegångar.
- Jag känner, "varför har vi inte evolerat till att vara så här lyckliga"? Jag inser direkt att då hade ingenting någonsin blivit gjort, utan vi hade varit nån slags omnomnomosaurier som rullat runt med fåniga leenden och käkat blommor tills naturen tog kål på oss. Men den här banala insikten känns på något vis profound just då, och jag ger snart upp inför min blåsa och stövlar ut för att gå och kissa, och tar mig sedan till köket för att umgås planlöst med mina rumskompisar, så att jag kan dela insikten med dem.
Att äta saker är AMAZING nu, precis som när jag var hög på marijuana. Dricka cola är också gött, men hjortsalamin känns weird...oliver däremot, wow. Jag känner texturen intensivt i min mun med varje tugga. Jag babblar lite osammanhängande med mina rumskamrater och får nån skrattattack, samtidigt som jag är klistrad till min mobil och mina hörlurar - MUSIKEN FÅR INTE SLUTA. Ljud blöder samman för mig, och det tar mig flera minuter att fatta att diskmaskinen är på.
Jag har hört att man inte ska titta i speglar när man är hög på psykedelika, och faktum är att jag tycker speglar är skitläskiga rent allmänt. Men jag känner mig så trygg i min tripp, att jag gör det ändå. Inget dramatiskt händer, men jag står och stirrar en lång stund. När jag tittar mig i spegeln känner jag mig fetare än vanligt, och kommer till insikten att mina glasögon får mig att verka smal.
Del 5: Milda hallisar?
Snart tappar jag sugen och återvänder till mitt rum. Min tidskänsla är fuckad, jag känner inte minuterna passera. Jag har i mitt uppsvampade tillstånd hittat en ny remix av en favoritlåt som är nån slags folk/medieval-electronica, och dess crescendo blir magiskt fucking GODFUCKINGAWESOME. Jag har nog aldrig hört något så trollbindande. Drakfjällen på draperiet på väggen börjar bölja och röra sig, de ser ut som små figurer i kåpor, en kör som reser sig, draperad i blekt ljus och höljd i skuggor. Den här effekten håller i sig länge, och återigen ligger jag och stirrar på den och ljusslingan och petar mig i ansiktet.
Samtidigt kan jag definitivt tänka rationellt. Jag kollar klockan, snart har en timme gått sedan jag började trippa. Det är inte försent att ta mer. En del av mig ÄR lite besviken, jag hade hoppats på mer visuella effekter. Men mitt förnuft säger åt mig att nej, fuck it, känslan nu är så jävla underbar, det är gott nog. Att jag hade kvar den ansvarskänslan kommer nog öka mitt förtroende för mitt eget omdöme vad gäller droger.
stay tuned för del 2
tyckte den var roligt skriven. 