Citat:
Ursprungligen postat av
Haloumi
Citat:
Ursprungligen postat av Aspsusa
Skolorna är inte öppna som vanligt. Mellan 7-20% av eleverna i åk 1-3 får närundervisning. Distansundervisningen förlängdes igår kväll till 13 maj, och man förbereder för att fortsätta på distans terminen ut (i Finland traditionellt kring sista maj/första juni).
Också för dagis/förskola talar vi om under 20% av normalt antal barn på plats.
Men herregud. Användaren påstod att vårdpersonalens barn inte ska vara i skolan.
Det kanske också är litet skillnad om barnmängden i skolan är mellan 1/5 till 1/14 det vanliga...
Litet färre möten där smittan kan spridas. Kanske?
--
Sådär i allmänhet så börjar jag bli utled och deprimerad över att läsa hur allt är omöjligt i Sverige, och verkligen trött på mantrat om hur det egentligen bara är gamla, sjuka, fetton, rökare, somalier, astmatiker och annat värdelöst folk som dör, och då gör det ju ingenting, ju snabbare dess bättre bara.
Hur kan ett land med den senare attityden överleva som samhälle? Finns det inget "vi" överhuvudtaget? Och om det idag finns, kommer det att finnas ett "vi svenskar" eller ens "vi i Sverige" när den här epidemin är över?
Om inte ett under sker så kommer det att bli jäkla tufft, med dödstal (men mest gamlingar, så det skiter vi väl i) som några dussin tsunamin. Vilken tillit har någon, och isynnerhet de som ännu tror att allt skall gå bra, sedan kvar till samhället?