Mycket av fokus i diskussionen om att träffa någon här på FB rör dejtingappar. Nu ökar säkert andelen par som träffas så men fortfarande lär det nog vara vanligast att ha träffats i verkliga livet. Jobbet och gemensamma intressen är klassiskt vanliga ställen men kanske vanligast är genom gemensamma vänner och bekanta. Men som frånskild man 40+ verkar man kunna glömma det senare.
För att kunna träffa någon via vänner måste ju dessa bjuda in en på någon slags fest eller tillställning samtidigt som ensamstående av motsatt kön. Den som lever nära ursprungsfamilj och barndomsvänner blir kanske inbjuden på sådant som singel, men den som flyttat från sitt ursprung märker snabbt att singelmannen är social paria. Man blir aldrig bjuden till par och mån blir aldrig bjuden med sina barn till andra familjer.
Visst kan man skaffa kompisar. Dessa är då antingen andra ensamma män, som knappast kommer presentera dig för singelkvinnor, eller män som bara vill träffa dig när de vill komma bort från familjen en stund. Man blir en ursäkt att leka unkarlsliv några gånger om året. Några inbjudningar till tillställningar som ger tillfällen att råka träffa frugans singelvännina får man inte. Helst umgås väl par med andra par.
Eller är det bara jag som upplever detta? Hur är det för andra i liknande situationer?
Mycket av fokus i diskussionen om att träffa någon här på FB rör dejtingappar. Nu ökar säkert andelen par som träffas så men fortfarande lär det nog vara vanligast att ha träffats i verkliga livet. Jobbet och gemensamma intressen är klassiskt vanliga ställen men kanske vanligast är genom gemensamma vänner och bekanta. Men som frånskild man 40+ verkar man kunna glömma det senare.
För att kunna träffa någon via vänner måste ju dessa bjuda in en på någon slags fest eller tillställning samtidigt som ensamstående av motsatt kön. Den som lever nära ursprungsfamilj och barndomsvänner blir kanske inbjuden på sådant som singel, men den som flyttat från sitt ursprung märker snabbt att singelmannen är social paria. Man blir aldrig bjuden till par och mån blir aldrig bjuden med sina barn till andra familjer.
Visst kan man skaffa kompisar. Dessa är då antingen andra ensamma män, som knappast kommer presentera dig för singelkvinnor, eller män som bara vill träffa dig när de vill komma bort från familjen en stund. Man blir en ursäkt att leka unkarlsliv några gånger om året. Några inbjudningar till tillställningar som ger tillfällen att råka träffa frugans singelvännina får man inte. Helst umgås väl par med andra par.
Eller är det bara jag som upplever detta? Hur är det för andra i liknande situationer?
Ja det är skitsvårt. Kvinnor har ett behov att nästan alltid befinna sig i förhållanden också.. Det är som att leta efter en myra i en högstack
Det kan säkert vara lika svårt för kvinnor i motsvarande läge.
Har försökt att bjuda in och ”tussa ihop” singelpersoner några gånger när det varit fest.
Det svåra är att veta om kemi kommer att uppstå mellan dessa, även om man tror det.
Min erfarenhet av detta är att ena parten varit betydligt mer intresserad än den andra.
Kan nog hålla med om att par umgås med par i stor utsträckning.
Det kan säkert vara lika svårt för kvinnor i motsvarande läge.
Har försökt att bjuda in och ”tussa ihop” singelpersoner några gånger när det varit fest.
Det svåra är att veta om kemi kommer att uppstå mellan dessa, även om man tror det.
Min erfarenhet av detta är att ena parten varit betydligt mer intresserad än den andra.
Kan nog hålla med om att par umgås med par i stor utsträckning.
Tror nog ofta sånt här blir svårare med ålder också. Man börjar inte om lika lättvindligt kanske.
Helt klart. Mer cynisk, mindre glad, mindre optimistisk, också. Det blir en ond cirkel.
Eller mindre känslostyrd. För egen del är det så i alla fall. När jag var yngre kastade jag mig lättare in i saker och hoppades att det skulle gå bra, fast det mesta tydde på att det inte skulle göra det egentligen. Nu undviker jag hellre en situation där någon känns intressant om jag inte ser några tecken på att det skulle fungera.
Det kan säkert vara lika svårt för kvinnor i motsvarande läge.
Har försökt att bjuda in och ”tussa ihop” singelpersoner några gånger när det varit fest.
Det svåra är att veta om kemi kommer att uppstå mellan dessa, även om man tror det.
Min erfarenhet av detta är att ena parten varit betydligt mer intresserad än den andra.
Kan nog hålla med om att par umgås med par i stor utsträckning.
När jag var gift försökte vi diskret få några singelkompisar från varsitt håll att träffas. I ett fall gav det tydligen några dejter och det får man ju vara nöjd med. Men mig verkar ingen vilja para ihop med någon.
Och problemet är bortom uppenbara ihopparningsförsök. Det är ju omöjligt att träffa någon om man aldrig bjuds in till sammanhang där det finns någon att träffa. För att inte tala om hur trist det är att vara utesluten från denna typ av gemenskap. Det är t.ex. en jättestor sorg att aldrig kunna umgås med någon annan familj tillsammans med sina barn. Det är alltid bara jag och barnen om man inte träffar släkten.
Varför är du så emot dejtingappar om jag får fråga?
De åtråvärda kvinnorna tenderar att använda dessa som bekräftelse och tidsfördriv, inget annat. Inget annat behövs heller då de är åtråvärda och det är onödigt att ta risker.
Ligger mycket i detta. Nu vill jag inte säga att TS är det, men man tenderar ju inte att bli mer optimistisk över åren om man inte har basgrejerna.
Varför är du så emot dejtingappar om jag får fråga?
Cynisk och bitter blir man ju, men jag anses allmänt vara en kul och trevlig person som man gärna umgås med. Dock inte genom att bjuda in på tillställningar där det finns kvinnor tydligen.
Dejtingappar är nära 100% meningslöst för en genomsnittsman i min ålder. Kanske kan man få till någon dejt om året om man lägger nästan all sin vakna tid på att hålla på med appen. Det är det ju inte värt. Förhållanden som startat via appar håller f.ö. statistikt sett sämre. Dessutom ändrar det ju inte på frågeställningen om att träffa någon via bekantskapskretsen.
Mycket av fokus i diskussionen om att träffa någon här på FB rör dejtingappar. Nu ökar säkert andelen par som träffas så men fortfarande lär det nog vara vanligast att ha träffats i verkliga livet. Jobbet och gemensamma intressen är klassiskt vanliga ställen men kanske vanligast är genom gemensamma vänner och bekanta. Men som frånskild man 40+ verkar man kunna glömma det senare.
För att kunna träffa någon via vänner måste ju dessa bjuda in en på någon slags fest eller tillställning samtidigt som ensamstående av motsatt kön. Den som lever nära ursprungsfamilj och barndomsvänner blir kanske inbjuden på sådant som singel, men den som flyttat från sitt ursprung märker snabbt att singelmannen är social paria. Man blir aldrig bjuden till par och mån blir aldrig bjuden med sina barn till andra familjer.
Visst kan man skaffa kompisar. Dessa är då antingen andra ensamma män, som knappast kommer presentera dig för singelkvinnor, eller män som bara vill träffa dig när de vill komma bort från familjen en stund. Man blir en ursäkt att leka unkarlsliv några gånger om året. Några inbjudningar till tillställningar som ger tillfällen att råka träffa frugans singelvännina får man inte. Helst umgås väl par med andra par.
Eller är det bara jag som upplever detta? Hur är det för andra i liknande situationer?
Jag känner igen det där. Är nyskild själv så jag har inte börjat leta ännu. Men visst har jag märkt tidigare att vissa par bara bjuder andra par samt singlar enbart för att föra ihop dem.
Hade varit roligare (vilket jag alltid själv gör) att man bara bjuder in lite folk par som singlar till middag/fest och fan inte funderar på vem som passar ihop med vem och att det skall vara jämnt antal kukar och fittor.
Även en singelman kan väl tycka att det är trevligt att bara umgås utan baktankar. Det är väl inte bara att var exkluderad ifrån fitta som är jobbigt som singelman utan även att vara exkluderad ifrån rätt mycket social gemenskap.
