Självmord är en permanent lösning på ett temporärt problem.

Håller med. TS quote är så jävla korkat att jag inte ens vill hålla en konversation med likasinnade ickeförstående människor.

Vi kan ta ett exempel, min kompis är bipolär, hans mamma är manodepressiv. Ena tar sitt liv, den andra följer efter för ärligt talat, ni som citerar detta skiter har noll insikt hur det är att leva med en svår diagnos i hela sitt liv.

Japp, man vill inte erkänna för sig själv bara, en sorts skyddsmekanism.

Sorg är inte permanent till sin natur utan förändras med åren och blir mindre överväldigande.

Men den finns kvar.

Om hela din familj omkommer i en bilolycka, du är med i en olycka och blir förlamad från axlarna och nedåt, eller blir kraftigt brännskadad och blind, är det då problem som inte är permanenta i din mening? När är det okej att avsluta sitt liv? Vart drar vi linjen? Vem drar linjen?

”Glöm inte bort att när du mår dåligt, har du en dålig dag. Inte ett dåligt liv.”

Hur du uttrycker får mig att känna, liksom tidigare nämnt, att du har noll koll. Du menar säkert väl, men jag tror inte du har en jävla aning om vad du pratar om. Folk i regel tar inte livet av sig för att deras fotbollslag har förlorat en match, kaffet är slut på jobbet eller att de missat bussen. Folk tar livet av sig när viljan att dö överkommer överlevnadsinstinkten, och det kan jag lova dig, är inte detsamma som att ha en dålig dag.

33 dagar kvar till Dagen D!

Det måste vara ett citat som myntats av någon som aldrig haft några problem i livet. Många lever med psykisk ohälsa i flera år innan de tar livet av sig. En hel livslängd kantad av ångest och att må skit är nog något de flesta av oss inte hade klarat av att leva med. På så vis blir självmordet snarare en slutgiltig lösning på ett ständigt problem. Men är det något som debatten om självmord ständigt har visat så är det den totala okunskapen gällande hur jävligt många mår. Utgångspunkten är ständigt livet på rosor där allt i livet fungerar helt friktionsfritt.

Självmord handlar om att det oftast gått så långt att man inte ser någon utväg. Under panikångest anfall kopplar hiölrnan ifrån och man blir väldigt impulsiv. Detta gör att man inte kan tänka logiskt. Jag har själv gått längst vägar och tågrälsar och övervägt att hoppas ut i trafiken mm 😞.

Men fått hjälp . Det finns hjälp att få

Det temporära problemet, i den där citatharangen som jag hatar, är snarare att självmordsbenägna oftast inte har förmågan till att lösa några problem. Man kanske inte vet vad problemet är eller identifierar sig själv som problemet.
Det man vill säga till folk med självmordstankar/planer är väl mer: våga berätta, våga ta hjälp ur det, våga vara "jobbig" och det kan bli bättre.
Hur vore det om vi tog lite mer ansvar för människor runt oss? Fråga, hjälp till, var ett stöd, sluta inte höra av dig för att du inte får svar.
Sen kan vi väl vänligen sluta behandla psykisk ohälsa och svåra saker i livet som ett val eller inställning.

Men vad gör man om själva livet är problemet då? Jag önskar att jag aldrig hade fötts. Det finns ingen plats för mig här på Jorden. Känner mig frånkopplad, avskuren, alienerad. Jag kan bara stå vid sidan om och iaktta alla andra som frodas, trivs och njuter av livet. De behöver knappt anstränga sig för att finna kärlek, lycka och framgång, men för mig finns ingenting av livets goda. Jag hör inte hemma någonstans. Jag är en förlorare, dömd till evig ensamhet och utanförskap. Och snart ligger jag och ruttnar i en grav, sörjd och saknad av ingen.

Kan ju vara de tankarna om dig och ditt liv som skapar ditt liv, inte det att ditt liv måste vara så. Men jag dömer inte och jag lever själv ofta med de tankarna. Men ibland har man inte försökt nog innan man begår självmord, ibland är det enda utvägen.

Livet är inte problemet, problemet orsakas av dina tankar om livet och vad livet innebär, om du hela tiden jämför dig med andra och vill ha det som alla andra har eller ständigt tänker på vad du vill ha i livet i form av lycka, framgång m.m. så känner du dig aldrig tillfredsställd och samtidigt är aldrig närvarande i den nuvarande stunden, detta i sin tur orsakar att du känner dig frånkopplad, avskuren och alienerad.