Citat:
Ursprungligen postat av
Moramannen
Religionshistoria är visserligen inte mitt gebit och det var runt tio år sen jag läste om det här, i en stencil av vad jag förmodar var en förenklad läroboksversion. Med det sagt, så tror jag ändå inte att jag blandat ihop det (åtminstone inte med det du anför), för texten handlade om tiden kring vår tideräknings början, innan islam och då kristendomen knappt nått Sydeuropa. Buddhismen (en annan munkreligion) är ju äldre än kristendomen. Kristna och buddhistiska missionärer och andra for ju runt i bortre Mellanöstern/Indien och hade sig i den smältdegel som den regionen ju var och att de helt oberoende av varandra skulle komma på exakt samma idé är ju en befängd tanke. Sen om de kristna var rena copycats eller om både de och buddhisterna influerades av samma tidsanda/idéer från tredje part låter jag vara osagt. Men munkar, som ju inte omnämns i bibeln, kom ju av en orsak, de manifesteras inte helt plötsligt ur tomma intet.
För mig ligger det nära till hands att jämföra med hur det på 1700-talet blev på modet med hemliga ordenssällskap. "Vi är ju religiösa! Vi måste ha egna munkar och nunnor, precis som de andra!"
Tänk mu på att också de gamla romarna hade sina egna "hemliga sällskap," "mysteriekulter" osv.
Det var alltså inte direkt något man aldrig hört talas om.
Förutom dessa så fanns det även "visdomslärare" i omlopp i storstäderna på den tiden, som Jerusalem och Rom, Bysans osv, som hade kommit från halva den då kända världen.
Ända så längt borta som yogis från Indien (och då såklart säkert även buddhister), men det fanns även Druider från Gallien och Britannien (Frankrike, Spanien och Storbritannien/Irland alltså), och säkert från Germanien också (Tyskland).
Folk flyttade på sig även då, och särskilt hamnstäder och andra knutpunkter för handel osv frekventerades ju ivrigt av allehanda äventyrare och lycksökare.
Dåtidens Israel hade tex täta handelsförbindelser med så avlägsna ställen som England.
