Vill separera men vågar inte, hur ska jag berätta?

Som rubriken säger så går jag i tankarna att separera men vet inte hur jag ska gå tillväga.

Min sambo har vid flera tillfällen frågat om jag är lycklig vilket jag väl egentligen inte varit så ärlig och sagt att jag kanske inte har varit men ändå känt att jag vill ge det en chans och försöka.

Jag vet inte vem jag ska prata med eller hur jag ska lägga fram det hela..

Vi har två barn tillsammans och som jag ser det går det ibland ut över dem från min sida då jag inte känner ork till att ta hand om dem/leka eller överhuvudtaget göra det man borde vilja göra som pappa då jag inte trivs med min nuvarande sambo. Jag får ganska mycket skit över mitt arbete tar för mycket tid och att jag inte kommer ihåg saker som händer inom familjen. Jag skäms dessutom lite över att behöva berätta detta när jag tänker på vad folk runt omkring ska tycka och tänka (familj, vänner m.m.) även fast jag vet att de inte har något med saken att göra.

Men som sagt mitt stora problem är egentligen hur jag ska berätta det.. Jag är villig att hjälpa till på alla sätt och vis för att få ett så bra avslut som möjligt gällande familjen, barnen, ekonomi whatever..

Tacksam för alla typer av kommentarer eller förslag på hur du/ni gjort som gått igenom samma sak.

Tråkigt att höra men redigt av dig att resonera om dig och söka inspel på hur du ska göra. Som jag ser det har du två problem som kräver lite olika lösningar.

Det första är ditt arbete. Du verkar jobba mycket, och så mycket att du glömmer bort familjen. Det är inget konstigt i det för jobbar man extremt mycket så glömmer man både det ena och det andra, som födelsedagar, möten, mat på spisen, tanka bilen osv. Frågan är: Vill du jobba så här mycket? Ger det dig själv så stor mening att jobba?

Det andra problemet är din relation till din sambo. Någon gång i fornhistorien bör du varit förälskad i henne. Hon var nog också din bästa vän som du kunde samtala med när det var svårigheter för dig. Hon stöttade dig till det du gör idag men jag gissar samtidigt att du inte sa till henne när ni träffades att vid en given tidpunkt i våra liv kommer mitt jobb vara viktigare än både dig och våra barn, och då lämnar jag dig. Hade ni bildat ett par och familj om du hade varit så sanningsenlig och rättfram? Och då omvänt: Skulle hon kunna vara din hjälp och samtalspartner nu när du känner att livet fått fel proportioner?

Ett sätt för dig att se om du lever ett bra liv är att skriva din egen dödsruna, alltså ett minnesord över dig själv. Ponera att du dog i går på nyårsdagen, vad skulle det då stå i minnesordet efter dig? Skulle det stå: "Han var en elak far till sina barn för att han tyckte mer om att jobba åt andra. Han gifte sig också över åren allt mer med sitt jobb och tyckte det var bättre än att vara gift med sin hustru, och när hon protesterade så valde han att jobba mer. Han sörjs inte av sin sambo, sina barn och inte heller av sina arbetskollegor då företaget lider mindre skada eftersom de redan hunnit anställa en ersättare, som verkar mer lovande än vad han var."

Vad du än väljer att göra så önskar jag lycka till med ditt val.

att det går ut över barnen är inte bra. av alla jag mött som skiljt sig för att kärleken tagit slut har barnen bara fått det bättre. det gäller även mig själv även om det är jobbigt när det väl sker. beror även på åldern på barnen.

sen finns det dom som inte vågar ta steget med bråk och depression som följd. en jag känner gick in i väggen totalt vilket gjorde att hans fru dumpade honom. barnen hade det svårt i början men fick det bättre och idag är dom även tacksamma då alla bråk dom hade störde deras skolgång och han mår bättre än någonsin.

försök att gör det så enkelt för barnen som möjligt.

om din fru älskar dig kommer det även ta jävligt hårt på henne, kanske ett särboskap skulle fungera på något plan?
eller är det helt slut för din del?

Har du jobbat mindre hade tjatet handlat om att du saknar ambition. Det är inget "fel" på din sambo, hon är kvinna som alla andra. Du kommer inte hitta en bättre eller sämre, du kommer bara hitta en som känns ny fram tills hennes riktiga personlighet kommer fram.

Du verkar drivas av dina skuldkänslor och det är en ond cirkel du måste bryta. Din sambo vet vilka knappar hon ska trycka på och när du slutar reagera förutsägbart kommer hon att kämpa emot lite och sen ge sig och bli mer trevlig att umgås med.

Tack för kommentarer, fick mig att tänka lite extra över mitt arbete.
Som jag ser det bara för att förklara mig lite, jobbar jag inte för mycket. Jag jobbar med viss flex, "ställer upp" mer än ofta för vab, hämta på dagis, åka till tandläkaren m.m, mer än gärna. Inte för att jag gör det så att jag ska känna mig duktig utan för att jag kan och vill.

Mitt jobb är något jag slitigt i många år för att komma till och vill därför fortsätta med det eftersom jag tycker det är så roligt. Jag vill bara tro att i min värld, passar inte mitt arbete med min sambo då hon ofta klagar över att jag jobbar för mycket. Trots det, utan mitt arbete, skulle vi inte kunna leva det liv vi lever (rent ekonomiskt) men det kanske just det som är problemet i vår relation.
Jag ser inte mitt jobb som ett hinder, mer som en fördel.

Att jag glömmer saker tror jag är mer min personlighet. Jag har svårt att minnas saker som sker om 5 dagar, men kommer ihåg vad som ska göras under närmaste tiden. Jag vill helt enkelt tro att det är ointressant för mig vad som händer om 1 vecka när det är onsdag idag och måste då ta den dagen i sin egen takt .

men återigen, tack för kommentarer, gillar det sista du skrev, fick mig verkligen att tänka..


Jag är faktiskt mest rädd för att mina barn ska drabbas hårdast av att vi separerar. Min son (snart 6) är väldigt känslig av sig och tror att han kommer ha extremt tufft och svårt att förstå. Han börjar dessutom skolan efter sommaren så känns sådär att dra igång detta nu.. Men finns det något tillfälle som är bra? Nej, som jag ser det..

Hon älskar mig (vad jag vet) men jag tror hon går på sista versen iochmed att hon vid några tillfällen ifrågasatt vår relation där jag försökt svara henne att jag trivs men att jag söker något annat.. För att vara ärlig, söker jag nog mig bort från henne med handen på hjärtat men det är också det som gör det hela så svårt. Å ena sidan älskar jag henne och vill leva med henne, men som jag ser det, lever vi i en relation där jag i princip får ta skit för min personlighet, mina intressen och mitt arbete. Jag spelade en del dataspel innan vi träffades, sålde datorn ganska omgående när vi valde att skaffa barn. Jag tycker om fotboll och sport i allmänhet men sätter jag på det på exempelvis tvn eller liknande får jag skit för att jag tycker om att titta på det. Detta, som jag ser det, gäller oavsett vad jag vill titta på eller göra, för då är jag bara "dum" eller "töntig".

Jag håller helt med dig och så är det, det är mig det är fel på och jag känner att det drabbar min sambo och mina barn, därav tänker jag tanken att göra det som gör mig rädd, att ta upp frågan om att separera.

Att det är mig det är fel på, kommer det emellertid alltid vara för att det är så jag är eller alltid ha varit. Att ändra sin personlighet eller hur man kommer ihåg saker eller inte, är något jag tror är ganska omöjligt. Jag menar mer att jag insett att det är bättre att vi går isär då jag tror att vi båda skulle må bättre utan att leva tillsammans på det sätt vi gör idag. Givetvis har man alltid en relation med sitt ex om man har barn tillsammans, men jag tror att det skulle kännas bättre i sin helhet. Jag tror bara att jag inte räcker till.

Kan det vara så att även hon är "på väg bort" och försöker få dig att ta första steget genom att stöta bort dig? Det är ju inte en helt ovanlig strategi. Om så är fallet, så är hon nog betydligt längre fram i processen än du.

intressen är viktigt att både ha och hålla vid liv oavsett om det är att virka eller spela spel eller något annat. det är en form av avkoppling i vardagen och man får fördela barnen emellan sig ibland så båda får sin dos. känner både par som gör det bra och gör det dåligt.
det värsta exemplet på det är en man som är extremt toffel och är hemma med barnet 24/7, när han inte jobbar medan frugan är ute och festar 24/7 istället. på dagarna är barnet på dagis och frugan hemma eller snarare ute och shoppar upp pengarna han drar in.

som du säger finns det nog inget rätt tillfälle. dessutom är det nog knappas kul att höra "jo förresten nu när sista ungen flugit ut kan det vara bra läge att berätta att jag velat skilja mig i sisådär 20 år och även inte velat ha mig dig att göra på lika lång tid"

Hej,

Innan du berättar att du vill separera tycker jag att du borde prata ut ordentligt med din sambo (res iväg utan barnen eller promenera tillsammans). Om du vill skapa förutsättningar för en bra fortsättning kommer det handla mycket om att skapa möjligheten för er båda att få avslut. Barnen, ekonomi etc. kommer lösa sig på något sätt ändå.

Att berätta och prata kring hur du/hon ser på ditt jobb, men säg för Guds skull inte `om jag skulle jobba mindre har vi inte råd med...` tror jag kan vara bra för er båda. Att tvingas sätta ord på och diskutera något som uppenbart skaver er emellan.

Försök även föreställa dig livet efter en separation - hur bor du, hur lever du, hur ser din ekonomi ut? Livet är sällan kontinuerlig lycka, är en separation från din sambo/familj verkligen det som löser ditt problem?

Jävla svagsint lösning på problem. Vad gör du nästa gång du stöter på patrull, tar livet av dig?

Du kanske ska börja med att byta jobb och få lite ny energi innan du kastar familjen i soporna? Sanslöst patetiskt.

Att bli bortglömd lämnar en känsla av att inte vara prioriterad. Glömmer du lika ofta någonting viktigt som har med jobbet att göra?

Finns förmodligen ingen smidig väg.. allt blir värre, värre och värst innan det kan bli bättre.
Tänk praktiskt bara och försök inte dra ut det så länge.

• Lägg fram det till henne att relationen inte fungerar, antingen tar ni tag och jobba på det eller så börja förbereda för att gå skilda vägar (är inget som händer över en dag ändå)
• Skicka ansökan, går snabbt fylla i och få iväg, med barn är ni tvingade till 6 mån betänketid innan det går igenom. Efter 6 mån och senast 12 mån efter ansökan kan ni skicka in en komplettering som begär avslut och det går igenom. Så ni har 6 mån att fundera igenom situationen. Ni behöver inte berätta för familj/vänner före dess ni skickar in slutgilltiga, de behöver inte veta att ni velar hur ni ska göra.
• Nytt boende, går inte bo tillsammans och bråka 24/7, väldigt destruktivt. Svårt hitta boende idag men ett måste för att "komma vidare", se om ni kan hyra enklare lägenhet så kan barnen vara kvar i vanliga boeendet, kanske bo pendelvis i lägenheten beroende på vems vecka det är för barnen så ser ni vem som ska ta vilken vidare.
När skiljsmässan går igenom så kommer en bodelning och normalt betyder det sälja befintlig bostaden då lånen är så dyra att inte en person kan stanna kvar där själv. Med försäljning blir det köpa byta till 2 mellanstora lägenheter istället, men som sagt det är 6 mån bort minst, så förbered med värdering och mäklare.
• Försök göra upp bodelning på egen hand och förhandla sunt. Kommer ni inte överens så ta den legala vägen, de är dock väldigt dyra så ni båda vinner nog på att försöka komma till rimlig avvägning själv. Bättre pengarna stannar hos er än att juristerna springer iväg med de.
• Vänta med komplicera det med att ta in nya personer i bilden, är ok träffa nya men gör det inte officiellt föräns allt är klart, gör bara hela processen mycket mycket värre när man lägger på avunsjuka också.

Barnen är bra på anpassa sig, de tar rätt ordentligt med stryk hur man än gör det, men de gör det också om föräldrarna inte pratar heller. Vänta tills de är på fsk eller skola om ni måste "reda ut saker", de förstår alla gräl väldigt väl tyvärr.
Att pendla fram och tillbaka är no biggie för ett barn så länge de är inte känner av det och får en stor dos uppmärksamhet därimellan.

Och igen, i 8/10 all är det bättre stanna och försöka. 1,2,3.. 10 ggr om det så behövs, alla har sina kriser i relationen som man måste överleva. Kärlek dör alltid i alla relationer med tid, den kan dyka upp igen och vara kvar i liten form, men ofta handlar det om trygghet och förtroende främst och att trivas i sällskap av den andra. Ju mer man trivs ju bättre relation, sen när barntiden passerar och man kan börja dela på intressen igen så brukar det bli en uppsving i relationen, man är gladare av andra saker man kan göra och det smittar sig till den andra också som blir gladare tillbaka.

Blev långt inlägg, men svårt svara kort lycka till oavsett väg