Finns det någon objektiv rättvisa?

Tjae...
Det var som sagt inte ett tvång att tänka på det sättet för egen del.

Hur känner du inför att saker händer och att de går att beskriva?

Det är fortfarande kausalitet du talar om.

Jojo, men i ärlighetens namn så har jag lite svårt för att behandla frågan:

Är det en fråga om huruvida beskrivandet är ekvivalent med händandet?
För isåfall tror jag vi är inne på en diskussion om Ordet, Logos.

Hur går det ihop med dina andra åsikter om att universum bara är ont?

Är evolutionen rättvis, orättvis eller ingetdera? Om det är de som besitter makten som bestämmer moralen menar jag.

Narrativet du presenterat saknar egenmäktigt framförhållande och agerar därför synonymt med kausaliteten, dvs. det tillför ingenting och är därför ingenting.

Subjektivt upplever man det som lidande, men objektivt sett är det bara mänskliga värderingar.

Tjae, även detta är tomhet konstaterade en man för en tid sedan.

En vän ringde mig idag och berättade att han har slutat med droger, och det blev jag förstås glad över.
Men när han sade att han slutat umgås med samma personer jag slutat umgås med så hade jag på känn att det inte hade gått helt smärtfritt, eftersom det ändå är en bekräftelse på att den andra inte är bra nog för en själv.

"Du kommer ändå att sitta själv och knarka" var ungefär det som hade framförts av en av personerna.
Det i sig blev ett påtryckande narrativ. Orsaken var nog mindre ädel, men sett till vad som faktiskt hände så var det bästa altermativet där att det inte tillförde någonting.
Att det blev en lögn helt enkelt. En sanningshalt där han som lyssnade blir bärare av verkligheten i någon utsträckning.

Så att ett narrativ presenteras, och huruvida det sedan tillför något eller inte, vem väljer egentligen det?

Vad ett sådant påstående objektivt tillför är däremot mycket enklare att mäta.
Antingen blir det sant, vilket innebär att någon förstör sitt liv. Eller så blir det osant, vilket innebär att någon inte är ansvarig nog för att respresentera verkligheten. Som en snara utlagd för den som vill göra rätt och förespråka rättvisa.

I ett sådant läge är det ju ändå med livet som insats man agerar.
Och hur långt är man villig att gå för det man representerar?

Genom att rättfärdiga sig självt som en handling utanför ett annars kausalt system.

Ja det är del av en ordning.
Är livet gott eller ont? Bra eller dåligt? Hade du hellre inte existerat?
Hade du hellre varit ingenting?

Ditt lidande är för att du skall lära dig och inse din del av ordningen. Likt Jesus på korset, Buddha och Prometheus kedjad vid klippan är lidandet del av livet. Och livet är gott(för dess motsats är döden/intet).