Livrädd för att bli lämnad ensam.

Jag har haft en underliggande känsla under dem två senaste åren som dyker upp mer och mer och är väldigt påtaglig idag.
Tanken av att bli lämnad av vänner, partner eller någon jag bara dejtar skrämmer livet ur mig. Jag får sån grov ångest över detta vilket gör att jag drar mig undan från att lära känna människor.

Lite bakgrund. Jag har sedan jag varit liten haft en väldigt dålig relation med min pappa, som kom in och ut ur mitt liv men hade grova alkoholproblem och tillslut lämnade mig.
Han uppträdde också hotfullt mot mig vid några tillfällen när jag var yngre och bodde hos honom.
Han vill inte ha någonting med mig att göra, han bryr sig helt enkelt inte.

I början var jag arg, och därav kände jag inte efter så mycket. Men nu efter några år så känns det som att det här har påverkat mig väldigt mycket till den grad att jag aldrig kan ha normala relationer till män. Hur sjukt det än låter, så vet jag liksom inte vart gränsen går med män och jag vet inte alltid hur jag ska bete mig mot dem. Jag kan bli väldigt ledsen från ingenstans över det här, tankarna kan dyka upp i princip när som helst under en helt vanlig jobbdag. Det känns som att jag har så jävla mycket frågor och jag fattar inte varför han inte vill ha mig i sitt liv.

Jag har märkt hur dåligt jag mår utav att dejta. Ett exempel är när jag gick på en dejt med en kille jag aldrig hade träffat. Vi träffades på en bar och drack vin och hade det jättetrevligt. Efter ett par glas bestämde vi oss för att fortsätta kvällen hemma hos honom, och den ena ledde till det andra. På något sätt kände jag att jag måste ha sex med honom för att han ska ha den bästa möjliga upplevelse för mig så att riskerna att han ska lämna mig minskar.
Förstår ni?

Jag sov kvar hos honom och vi myste hela morgonen och han pussade mig och höll om mig hela natten.
Dagen efter hörde han inte av sig, inte två dagar efter heller. Även fast vi inte hade något alls, mer än en trevlig kväll så får jag panik över att han ska ”lämna mig”. Jag fattar ju att det kanske inte var mer än så för honom men själva känslan att jag inte var intressant för han mer och att han fortsätter med sitt liv utan att bry sig om mig, gjorde mig panikslagen och det slutade med att jag satt inlåst i två dagar och grät. Det handlar inte om jag nödvändigtvis ville ha en relation eller förhållande med han, men jag vill bara känna att någon kan bry sig.

Det här var bara ett exempel, men jag kan bli likadan med vänner.

Jag kom även ut från ett väldigt destruktivt förhållande för tre år sedan, där killen i fråga ville ha 100% kontroll över varje steg jag tog och jag var så kär att jag tillät det tills det gick för långt en gång och jag hade inget annat val än att lämna honom.

Utåt är jag väldigt social, jag tänker väldigt mycket och folk kan ibland beskriva mig som lite virrig och att jag tänker rätt långt och överdrivet kring oviktiga saker. Utåt ger jag nog ett sken av väldigt bra självförtroende. Men min självkänsla är nog kass.

Som jag skrev så undviker jag numera att umgås med nya människor, killar osv. Just pågrund av rädslan av att dem ska lämna mig och det känns så jävla mycket i mig att det inte känns värt det.
Det har gjort att jag är hemma väldigt mycket och skiter i att gå ut så länge jag inte måste.

Känner någon igen sig, eller har några tips så uppskattar jag verkligen det. Jag håller på bli galen av den här ständiga stressen och psykiska smärtan. Jag vill bara bli normal igen och kunna leva ett roligt socialt liv.

/
11hours

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Skillnaden är väl att jag är man och att min pappa lämnade mig ofrivilligt. Han dog när jag var i 20-årsåldern.
När det väl hände och tiden efter så sköt jag allt under mattan och stängde av känslorna.

Det var inte förrän jag blev lämnad av mitt ex för en annan som jag började känna riktiga problem. Tankar om min fars bortgång kom tillbaka. Tankar om otillräcklighet. Mindervärdeskomplex. Känslan av att bli ersatt. Ensamheten efter att ha blivit lämnad fick mig att utveckla en social fobi, snabbt. Jag hade turen av att ha rätt många nära vänner, men problemet ligger i att knyta nya kontakter. Att öppna upp sig igen. Hur skulle jag kunna lita någon igen? Hon sa även saker som fick mig att tro att allt var perfekt, men på en dag var hon borta med någon annan. ”If I never loved, I never would have cried” right?

Jag har inga magiska tips eller rekommendationer, men jag kan relatera till dig och tycker att du borde veta att du är långt ifrån ensam med dina tankar. Hoppas att det löser sig för dig!

Allt gott!

Jag har haft en underliggande känsla under dem två senaste åren som dyker upp mer och mer och är väldigt påtaglig idag.
Tanken av att bli lämnad av vänner, partner eller någon jag bara dejtar skrämmer livet ur mig. Jag får sån grov ångest över detta vilket gör att jag drar mig undan från att lära känna människor.

Lite bakgrund. Jag har sedan jag varit liten haft en väldigt dålig relation med min pappa, som kom in och ut ur mitt liv men hade grova alkoholproblem och tillslut lämnade mig.
Han uppträdde också hotfullt mot mig vid några tillfällen när jag var yngre och bodde hos honom.
Han vill inte ha någonting med mig att göra, han bryr sig helt enkelt inte.

I början var jag arg, och därav kände jag inte efter så mycket. Men nu efter några år så känns det som att det här har påverkat mig väldigt mycket till den grad att jag aldrig kan ha normala relationer till män. Hur sjukt det än låter, så vet jag liksom inte vart gränsen går med män och jag vet inte alltid hur jag ska bete mig mot dem. Jag kan bli väldigt ledsen från ingenstans över det här, tankarna kan dyka upp i princip när som helst under en helt vanlig jobbdag. Det känns som att jag har så jävla mycket frågor och jag fattar inte varför han inte vill ha mig i sitt liv.

Jag har märkt hur dåligt jag mår utav att dejta. Ett exempel är när jag gick på en dejt med en kille jag aldrig hade träffat. Vi träffades på en bar och drack vin och hade det jättetrevligt. Efter ett par glas bestämde vi oss för att fortsätta kvällen hemma hos honom, och den ena ledde till det andra. På något sätt kände jag att jag måste ha sex med honom för att han ska ha den bästa möjliga upplevelse för mig så att riskerna att han ska lämna mig minskar.
Förstår ni?

Jag sov kvar hos honom och vi myste hela morgonen och han pussade mig och höll om mig hela natten.
Dagen efter hörde han inte av sig, inte två dagar efter heller. Även fast vi inte hade något alls, mer än en trevlig kväll så får jag panik över att han ska ”lämna mig”. Jag fattar ju att det kanske inte var mer än så för honom men själva känslan att jag inte var intressant för han mer och att han fortsätter med sitt liv utan att bry sig om mig, gjorde mig panikslagen och det slutade med att jag satt inlåst i två dagar och grät. Det handlar inte om jag nödvändigtvis ville ha en relation eller förhållande med han, men jag vill bara känna att någon kan bry sig.

Det här var bara ett exempel, men jag kan bli likadan med vänner.

Jag kom även ut från ett väldigt destruktivt förhållande för tre år sedan, där killen i fråga ville ha 100% kontroll över varje steg jag tog och jag var så kär att jag tillät det tills det gick för långt en gång och jag hade inget annat val än att lämna honom.

Utåt är jag väldigt social, jag tänker väldigt mycket och folk kan ibland beskriva mig som lite virrig och att jag tänker rätt långt och överdrivet kring oviktiga saker. Utåt ger jag nog ett sken av väldigt bra självförtroende. Men min självkänsla är nog kass.

Som jag skrev så undviker jag numera att umgås med nya människor, killar osv. Just pågrund av rädslan av att dem ska lämna mig och det känns så jävla mycket i mig att det inte känns värt det.
Det har gjort att jag är hemma väldigt mycket och skiter i att gå ut så länge jag inte måste.

Känner någon igen sig, eller har några tips så uppskattar jag verkligen det. Jag håller på bli galen av den här ständiga stressen och psykiska smärtan. Jag vill bara bli normal igen och kunna leva ett roligt socialt liv.

/
11hours

Skapa en tråd, få borderlinerage när man får sanningen levererad bvarför (blir ifrågasatt) och sedan prata vidare med sig själv.

Usch dessa parasiter är verkligen ondska. #utrotaborderline.

TS kan du inte hitta en kuk på Tinder som kan fylla upp ditt inre tomrum?

Edit: varför i helvete tror du att vi ska kunna hjälpa dig bättre än en psykologkontakt under flera års tid? Du är ett hopplöst fall med din icke-existerande självinsikt.

Skapa en tråd, få borderlinerage när man får sanningen levererad bvarför (blir ifrågasatt) och sedan prata vidare med sig själv.

Usch dessa parasiter är verkligen ondska. #utrotaborderline.

TS kan du inte hitta en kuk på Tinder som kan fylla upp ditt inre tomrum?

Edit: varför i helvete tror du att vi ska kunna hjälpa dig bättre än en psykologkontakt under flera års tid? Du är ett hopplöst fall med din icke-existerande självinsikt.

Du har abandonment issues, vilket rätt många har tillföljd av kaotiska relationer mellan föräldrarna.
I och med att du skrivit att du gått i terapi tror jag inte du skall dra förhastade slutsatser om att det inte fungerar.

Det finns många inriktningar inom terapi, KBT är rätt torftigt, och går inte in på emotionella trauman. Prova gestalt-terapi, alternativt andra terapi-former.

Du behöver också en terapeutisk allians med terapeuten som gör att du känner tillit för att öppna upp dig. Det är minst lika viktigt som kompetensen.

Va inte förvånad om du provar 5-6 olika och där du kanske hittar 1 som passar dig. Se till att det inte blir en vän dock.



Du verkar rätt så okunnig rörande personlighetsstörningar
TS har definitivt inte borderline utan snarare abandonment issues.

Det är en flytande skala där personlighetsstörningar är i det extrema delen av spektrumet.

Jag beklagar sorgen. Hoppas att du har lyckats bearbeta det mer och mer idag.
:-(

Precis så känner jag, nästan den här desperata känslan över att känna sig behövd samtidigt ångesten över att bli lämnad. Den äter upp mig.

Jag har inte jättemycket vänner, men ett par stycken som jag känt länge. Dock så bor vi inte längre på samma ställen utan vi håller med telefonkontakt.
Därav, i och med att jag isolerar mig - blir det svårt att knyta nya kontakter, precis som du säger. Vet liksom inte HUR jag ska göra det för det är sån jävla jobbig process.
Därför är en utav mina tankar att flytta, helt själv, utmana mig själv och komma till ett nytt ställe för att försöka lära känna människor. Kanske blir enklare. Jag vet inte. Men känner mig slut på alternativ.

Skönt att veta att någon känner igen sig, verkligen. Tack för ditt inlägg och tips. Jag hoppas att det har blivit bättre för dig.
Ta hand om dig.

Precis!

Ena dagen älskade hon mig över allt annat och nästa dag var hon borta. Som att vi aldrig känt varandra. Som att vi är främlingar.

Jag vill inte skrämma upp dig men jag skulle ljuga om jag sa att det har blivit bättre. Jag har känt en ensamhet, ledsamhet och ett tomrum som jag inte har lyckats förklara för varken vänner, psykologer eller samtalsterapeuter. Som att någonting i mig har dött.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna känna lycka igen på ett sätt jag en gång kunde. Jag vet inte om jag någonsin kommer att våga eller kunna öppna upp mig igen. Men jag försöker hitta sätt för att slippa må dåligt. För att slippa den här känslan i kroppen. Slippa tankarna.

Någonting jag lärt mig under tiden är hur viktigt det är med vänner. Det är tråkigt att du inte bor på samma plats som dina nära vänner, men jag tycker att du ska ta till vara på dem ändå och ringa ifall du har problem. Du låter som en bra tjej och jag tror att du kommer hitta en väg, oavsett om det betyder att du flyttar till något helt nytt ställe eller vad du nu väljer att göra!

Lycka till!