Många verkar behöva "kämpa" mot sina psykiater?

Efter att ha läst många trådar här och på andra ställen har jag fått intrycket att många verkar se sina psykiatriker lite som "motståndare". Man har sina egna idéer om sitt dåliga mående och vilken behandling/medicinering man behöver och sen blir det problem i mötet med läkarna som har andra idéer. Det verkar i allmänhet finnas en låg tilltro till läkarnas kompetens och man upplever sig missförstådd. Det här känns som ett problem. Det anses som viktigt att det finns en "allians" mellan läkare och patient i behandling av psykisk ohälsa. Finns inte tilliten så blir det ett hinder för förbättring.

Riktigt dåligt att de gör så inom psykiatrin mot en del. Bemötandet är bland det viktigaste som finns.

Det beror mest på två saker.
Det första och viktigaste är patienterna själva som antingen inte vill acceptera sin sjukdom eller vill ha orimlig medicin. Och allt annat krumbuktande där emellan. Fullt förståeligt när det gäller psyket.
Det andra är att psykiatrikerna är överbelastade med arbete och därför inte sätter sig in i patientens anamnes så pass att patienten kan få ett bra bemötande.
Sedan finns det alltid individer som varken är lämpade att vara patienter eller psykiatriker...

Exakt så. Har de ångest så nästintill kräver de xanor. Har dom ont så är bara starka opioider de vill ha. Många med psykotiska problem har ingen sjukdomsinsikt så neuroleptika vill läkarna bara "lura i dem", motiveringen verkar ofta vara tron att det är någon konspiration mot den sjuke, att läkarna vill göra patienten passiv på grund av obekväma åsikter och så vidare.
Går man till läkare och efterfrågar en specifik medicin är det sällan man får den, speciellt om den är narkotikaklassad.

De besitter inte själva erfarenheten av det de säger sig behandla.

Jag har haft många stafettläkare och vissa har väldigt lyhörda. Sen har man haft läkare som vägrar ta något beslut om ens behandling i veckor. Avskyvärt beteende.
Detta är alltså öppenvård, aldrig legat inne.

Min nuvarande psykiater känns nästan som en kompis. Vi pratar och skämtar om saker som ej hör till. Politik, bilar och musik. Några läkarbesök innan så satt vi och talade om cigarrer en bra stund. Att det avviker från den professionella normen tvivlar jag inte på, men det är inget jag är missnöjd över. Hans historier och anekdoter är alltid roliga och givande. Herrn är oerhört lyhörd, empatisk och kunnig. Väldigt erfaren, både i Sverige och utomlands. Jag frågade honom om just detta ämne och han svarade med att det är oftast yngre läkare som känner sig hotade av en insiktsfull/påläst patient med sjukdomsinstinkt eller så beror det på inkompetens och att de inte kan tolka anamnesen på ett sätt som är gynnande för patienten. Socialstyrelsens behandlingsmall som är någon "one-size fits all"-lösning hade han inte mycket övers till heller. Även fast det är en pina att ens behöva besöka psykiater så är jag glad att det är honom jag behandlas av.

En av de psykiater jag haft innan talade till dig som du vore ett mongo bara för att du är lekman och ifrågasätte allting jag sa på ett provocerande sätt.

En som jag bara träffade en gång sa efter 3 minuter att jag inte ser deprimerad ut (har depression ett homogent utseende?), trots att en mentalskötare, neuropsykiater, psykolog och två andra allmänpsykiater satt diagnos eller instämt. När jag svarade på hans fråga om min sexualitet såg jag verkligen hans ansiktsuttryck ändras, som om han vore äcklad. Samma psyk började gapa och skrika när han fråga om alkoholvanor och jag sa att jag dricker sprit ibland. Han sa att jag var för ung för att dricka (är 20 år). Han sa att han själv inte dricker så varför skulle jag göra det och kallade mig rakt ut för lögnare (ang. alkoholvanor) för att jag skulle verka mer mogen än vad jag är. Tackade för besöket, betalade och gick ut därifrån och mådde riktigt dåligt. F.ö. kollade han i min journal och medicinlista när jag bad honom att inte göra det, jag gav honom ett handskrivet papper med alla mediciner jag prövat och ändå så har han varit där och pillat (det loggas så man kan se vem som kollat). Sett posts på IG där andra råkat ut för denna stolle. Vet inte om jag vill skriva hans namn här.

Man ska ju egentligen inte önska att andra drabbas av elände, som tex svår smärta eller kraftig ångest men en del behöver tyvärr själva uppleva det 🙊
Förklara gärna exakt varför det vore så fel att man vid kraftig ångest eller svår smärta förtjänar att få en effektiv medicin?!?

Problemet med nästan alla psykiatriker är att de inte riktigt sätter sig in i patientens problem. Jag har tyvärr rätt lång erfarenhet av psykvården och min erfarenhet är att de hemskt gärna vill att man ska testa olika antidepressiva mediciner. Självklart, tänker ni. Men grejen är att de mer eller mindre villrådigt säger "vi kan testa den här och se om det fungerar, återkom om två månader". Fungerar det inte upprepas det till leda. Medicin efter medicin. Man blir lite som en försöksråtta.

De har egentligen inte någon koll på verkningsmekanismer och evidensen för preparaten de lättvindigt skriver ut är generellt sett ganska låg. Biverkningsprofilen är inget de bryr sig om när de skriver ut medicinerna, och de informerar en nästan aldrig om eventuella biverkningar mer än "du kan känna dig lite nere de två första veckorna". Det inger inte ett speciellt stort förtroende.

Det är egentligen inte deras fel, för ingen har riktig koll på vad som orsakar depression. Men man hade lika gärna kunnat gå till en tuggummiautomat och fått sina "antidepressiva" den vägen. För mer än så får man egentligen inte av vården.

Det är klart att man som patient då blir ganska desperat och börjar föreslå egna saker, vilket ofta inte tas emot väl.

De är idioter. De tror att man ska ta det långsamt och går mycket på möten mellan människor och att man ska tänka sig ur problem vilket man inte kan eftersom livet rullar på och smäller igen som en stor snöboll efter allt man missar. De är inte proaktiva.

Händer för mycket skit som de heller inte förbereder än på och deras "hjälp" är att svara med exakt samma mynt det som redan hänt. Klåpare. Det är en LÅTSAS-verksamhet som bygger på illusioner och presentation

Hela skillnaden ligger i om de kan se förbi ens diagnos och se att man är människa. Fast det tycker jag alla läkare har som problem, inte bara psykiater.

Jag har blivit arg på möten med psykiater ett antal gånger, och visst det var mitt fel. Problemet ligger i att man själv kan se rätt så bra vad man behöver, medan psykiatern har andra planer. Jag vet bäst om mig själv, men psykiatern vet bäst om de med min diagnos med tanke på hur många sådana hen stött på. Där gäller det att försöka komma överens.