Vad är egentligen målet i samhället för individen?

Många verkar leva under illusionen att vi lever tillsammans och ska hjälpa varandra men i verkligheten ser jag inte mycket av det. Jag ser folk som jobbar, köper saker och konkurrerar om bostäder och partners. Folk förökar sig men det är ju ingenting som förändras eller byggs upp. Vid 18 års ålder slängs ungen ut för att göra samma sak om igen. Varför?

Jag har funderat i åratal över den här frågeställningen och kommer bara fram till samma sak - extrem individualism alternativt att man bygger upp någonting där riktig gemenskap existerar.

Det här citatet av John Zerzan dyker ofta upp i mitt huvud:

För egen del tror jag att samhället utvecklas från att vara socialt till att vara eusocialt med en utvidgad betydelse. Det senare kräver ett minimum av samarbete, det viktiga är att man spelar sin egen roll och vet vad den innebär. Det är alltså så att vi blir skenbart mer individualistiska men i verkligheten går vi all in att vara kollektivistiska.

Att vara annonym, blanda i ...inte göra väsen av sig.....vardags teknologin påverkar oss men vi är under allt detta bara nakna apor. Fred i mera än 70 år i Europa, vi uppskatar inte de lyx vi lever i ...tänk hur vår förföräldrar levd 100 år sedan...

Beror väl på om man vill att samhället ska hålla en i handen eller om samhället bara ska ge en möjligheterna att styra upp det själv.

Gemenskap finns det ju massor av för den som söker det - det finns inom religionen, det finns inom föreningslivet, det finns bland subkulturer, det finns inom idrotten m.m.

Det är väl Egosim på den moderna tapeten för stunden.

Men du kan nog allt hitta samfund och sekter, och länder där man faktiskt vill åstadkomma något annat än egoism, men jadu, skyll på kapitalism här i väst, etc etc etc. Jag menar, vi (någon) tjänar pengar på våra sjuka - allt mer eller mindre är drivet av egoism och girighet, i sverige. Men som sagt, finns ställen där faktiskt folk jobbar enhetligt för något större och bättre än de själva.
Och din fråga var varför? jo för att vi växer upp just nu med att känna egoism (JAG ska ha bättre betyg i skolan, JAG ska ha bättre karriär efter skolan, min familj vill att just JAG ska ha det bra i framtiden.) allt handlar om jag, som egen individ, medans samhället skiter i mig, om inte JAG har gjort en bra grogrund. Istället för att hjälpa varandra upp så står vi alla och väntar vid mållinjen för att omfamna de som faktiskt kom i mål, utan att beblanda oss med de som failade på vägen.

Pratar du om staten eller individen i dagens samhälle? Lite svårt att tyda.

I slutändan kan samhället eller statliga institutioner inte ge individen några mål utan bara lära den att förhålla sig till samhället på ett fungerande vis, givetvis finns få garantier på att individen lär sig det utan snarare ligger i individens egna kapaciteter och drivkrafter att lära sig. Målet i detta anseende är att individen ska lära sig att fixa tak över huvudet och mat på bordet, om det är ordnat är resten upp till individen själv.

Jag ser för min inre syn ett idealsamhälle som mycket liknar det gamla Grekland, men med en viktig skillnad -- slavarna är inte människor, utan maskiner, som villkorslöst utför den nödvändiga arbetsbördan för att möjliggöra sina mänskliga herrars utövande av de sköna konsterna: filosofi, vetenskap, konst och litteratur!

(Fast då inställer sig ju genast en tvåfaldig frågeställning: när maskinerna blivit så smarta, varför skulle de fortsatt tolerera bördan av en mänsklig "överklass", som konsumerar energi till ringa eller ingen nytta? Och om människorna blivit så oberoende av "kampen för överlevnad", kan vi egentligen förvänta oss några filosofiska och litterära storverk av dem längre? Eller endast nya, tröttsamma high-scores i World of Warcraft? )

Du har säkert rätt, att det är så enkelt och tragiskt att det är egoismen. Motargumentet skulle vara familjen men som jag skrev tidigare tycker inte att det manifesterar sig i verkligheten. Morsan hamnar på hemmet, ungarna slängs ut vid 18 års ålder och jag har sett många som knappt ens hälsar på sina föräldrar en gång i månaden. I förhållandet man-kvinna står också JAGET i centrum.

Kanske bör man få till familjevärderingarna INNAN man börjar fundera på någonting större? Allt känns hopplöst.

Finns många vägar. Bli hög på samhället. Sträva efter det som reklam, tidningar, politiker, människor som investerat så mycket i samhällets illusion, hur de säger åt oss att vi ska va. Eller så kan du försöka hitta vem du är bakom alla förväntningar du matats med sedan barnsben. Samhället har många fördelar men det sätter dig även i bojor. Vill du inte sälja något av dig själv till samhället så flyttar du till skogs och lever efter dig själv och naturen. Finns bra kompromisser mellan att blint lyda samhällets förväntningar och att lämna det bakom sig. Finns dåliga också. Heroin till exempel.