Har jag ångest?

Hej

Har funderat på det här länge om det bara är jag som tramsar och bör rycka upp mig, om det är såhär jag är som person eller om det är någon psykisk ohälsa jag har.

När jag ska till nya platser och upplevelser speciellt då jag ska göra de själv. Känner jag en extrem stress och kan gå runt med detta i flera dagar. Tex första dagen på ett nytt jobb, skola eller tom släktträffar. Jag börjar tänka såhär ska jag säga och göra för att inte jag ska bli nervös eller göra bort mig eller ses som blyg och nervös.

Detta leder såklart ofta till att det blir ännu värre då jag börjar svettas om händer, panna och rygg mycket och blir ofta röd i ansiktet, vilket sen gör att jag börjar tänka på det i situationen och allt blir värre.

Aldrig haft en panikattack men varit nära tror jag, då jag satt på jobbet själv och vid det andra bordet satt kollegor som inte jobba med min grupp. Jag började noja över att de skulle säga något eller viska saker så var tvungen att springa iväg på toa och sen gick jag inte dit igen...

Är ganska trygg med folk jag har varit bekant med länge och som är i min ålder och har liknande intresse(musik, resa, sport, psykologi)
Men alla andra som inte stämmer in med dessa principer funkar jag inte med, jag vet liksom inte vad jag ska prata om och sätter stor press på mig själv, därför jag nu oroar mig över julfirandet imorgon med släktingar som är äldre än mig och jag vill inte ses som någon tråkig eller tyst person.

Är 21 år men känner mig inte som det inombords, folk i min ålder vågar så mycket mer men jag är samma som jag varit sen jag var liten.
Har inte ens varit i ett förhållande eller ens nära att vara nära en tjej.
Jag vill bara ha någon som kan förstå, jag vill kunna lita på folk och mig själv fullt ut men min hjärna säger emot, jag stoppar mig själv från att gå efter min intuition och mina känslor, drömmar, viljor med att tänka på ”katastrofscenario” och att jag inte duger.
Har stämplat mig själv för alla möjliga orsaker: du är blyg, du har dålig självkänsla, du har social fobi, du har ångest, du har tillitsproblem, du är orolig.
Vet inte vad som är sant längre

Jag har känt såhär länge nu och jag vet inte vad ska jag göra.
Känner, att jag, bara vill, komma ifrån allt, jag vill bort från sverige, mitt gamla jag, alla fördomar, tankar om mig själv, men jag vågar inte, det finns inte i mig, oron vinner över min nyfikenhet och glädje, kvar är jag, instängd i mitt eget huvud.

Frågar du läkaren får du antidepressiva utskrivet. Ang. självförtroendet tycker jag att du skall sluta titta på porr.
Be din vc om att få prata med någon. Rekommenderar att boka privat istället.
Jag lider bl.a av paniksyndrom. Det har lett till att jag inte går utomhus längre.

Det du beskriver är inte helt ovanligt. Handlar nog mycket om ens självkänsla, hur man ser sin prestation i andras ögon.

Samtal med någon professionell kanske funkar för att komma vidare.

För egen del har inte samtal hjälpt. Det är för mycket fokus på problemet. Men värt att testa

För att göra dig lite lugnare kan jag garantera dig att du som 21 fortfarande har mycket att se och lära.
I sinom tid kommer du förstå att du förmodligen är klokare än dom flesta vuxna människorna runt dig.

Alla upplevel ångest någon gång och det är mycket, mycket vanligare bland vuxna än du tror. Det är en sak jag lärt mig i vuxenlivet.
Som ung tänkte jag alltid att vuxna är problemfria och har allt under kontroll men så är absolut inte fallet utan vuxna är ofta lika illa eller ännu värre än tonåringar på många sätt.

Jag har haft ångest och depressioner till och från i över 10 år och har av olika anledningar inte riktigt kunnat dedikera tid till att ordna upp det.
Jag rekommenderar att du tar dig till närmsta vårdcentral och bara berättar hur du känner, så du får en remiss till en psykolog som kan hjälpa dig må bättre i dig själv och utveckla dig framåt!

Klart som fasiken du inte är onormal eller sämre för detta - ångest är det mänskligaste som finns och något som rent ut sagt finns i oss av nyttiga själ, men som i överflöd kan bli förlamande.

Tänk om man aldrig kände oro eller ångest inför något, det hade nästan varit värre kan jag tycka.

Du får gärna PMa mig om du vill snacka privat såhär på julafton om du inte har någon att lätta hjärtat med!

Kram och god jul,

Vossibop

Du borde ha i åtanke att det är många i din omgivning som mest säkerligen känner precis likadant.
Du borde tänka på det minst lika mycket som du tänker på din egna ångest.
Efter ett tag så kan det bli så att du tänker på deras ångest mer än din egna. Och hur du har det lättare än vad dom har, vilket som ger dig möjligheten att vara den som hjälper dom.



Men för lite snabba tips så kanske detta hjälper litegrann.
https://youtu.be/QXiAPiw7vfc


God jul.