Valp som är utom kontroll

Tre år gammal tråd. Förhoppningsvis är problemet löst nu, men troligen är valpen avlivad.

Hundens beteende är endast en reflektion av husse, men det stämmer säkert att grundorsaken är ett mentalt fel, men då inte på hunden, och att avliva husse är nog lite drastiskt!

Nu har det gått flera år. Hur går det med hunden?

Nu ar ju detta en gammal trad och vi vet inte vad som hande?

Men jag hade liknande upplevelser med en amstaffblandis jag skaffade for manga ar sedan, och da har jag precis som TS agt hund i hela mitt liv - allt fran "svara" raser till "latta" raser. En helt vanlig blocketvalp utan halsotester eller annan info. Det var det varsta jag varit med om, han var en riktig mardromsvalp redan fran starten. De forsta veckorna brot jag ihop och grat flera ganger eftersom han var sa hemsk att ha med att gora. Konstigt nog gav jag aldrig upp dock. Han var aldrig en normal hund och hade aldrig en chans att bli normal heller, de vanliga veterinarer som handskades med honom reagerade ocksa pa hans beteende. Om hundar kan ha autism eller andra "manskliga" diagnoser - da hade min hund det. Sa oavsett traning, karlek, regler osv sa hade han aldrig en chans att bli normal. Ibland ar det helt enkelt out of our hands, vi kan inte alltid fixa allt tyvarr.

Precis som en foralder till ett barn med autism sa lar man sig leva med det, man lar sig att anpassa sig och man lar sig vad som fungerar och vad som inte fungerar. Iom det "bara ar en hund" hade garanterat manga gett upp och gjort sig av med honom pa ett eller annat satt, men jag hade inte hjarta att avliva honom (han var ju fullt frisk i kroppen, det var ju bara i knoppen han var "udda") och jag visste att oavsett om jag hade lyckats hitta nagon som var villig att ta sig ann honom hade han snart blivit omplacerad igen. Och igen. Och igen, tills nagon slutligen hade fatt honom avlivad. Sa jag beholl honom och gjorde mitt basta.

Det blev ett mindre socialt liv for min del eftersom jag inte kunde ta med honom till sa manga stallen pa grund av hans beteende, men vi fick det att fungera pa nagot vis. Och jag larde mig massor om hans beteende och vad som absolut inte fungerade. Jag larde mig snabbt att allt fysiskt INTE fungerade med honom, att trycka ner honom och halla honom nere tills han lugnat ner sig var absolut ingen bra "traningsmetod" eller ens en "sista utvag", inget fysiskt alls fungerade med honom och eskalerade faktiskt allt till det samre istallet. Ta tag i honom och dra eller lyfta var aven det ett stort NO-GO. Aven nagot sa litet som att ta tag i hans halsband for att forsoka fa honom att ga i en viss riktning var inte heller bra.

Long story short - jag hade denna hund i 10 ar. 10 jobbiga ar. Men jag har nog aldrig alskat en hund mer an jag alskade honom. Det var som att man kande lite extra for honom eftersom man visste att han kampade sa hart pa insidan, han hade aldrig ett enkelt liv. Han hade aldrig en chans till ett normalt liv. Aven om han aldrig var "tajt" med mig (han var aldrig "tajt" med nagon, han var lite i sin egen lilla varld), sa var JAG "tajt" med honom. Han var en otrolig kamp fran dag 1, men samtidigt valdigt rewarding. Han larde mig mycket. Aldrig har jag traffat en hund som honom, varken fore eller efter honom.

Efter mina upplevelser med honom kan jag lugnt saga att jag inte klandrar nagon for att vilja lamna tillbaka, gora sig av med eller t.o.m avliva sin hund, om de hamnar i samma sits som vi. Det AR sa sjukt jobbigt.